Surf the healthy way've

Omstart, Nystart, Restart – Hej 2017

Omstart 2.0.. jag har inte varit den flitigaste bloggaren under 2016 och inser att det kommer jag nog faktiskt aldrig att bli.. Det handlar framför allt om tiden och prioriteringar för jag gillar den reflektion som skrivandet ger mig. Jag gillar också att saker kommer i mellan, att jag får vara i nuet och att jag kan välja vad jag vill prioritera. Prioritera det som känns bäst just där och då. Nu! Ibland är det skrivandet, ibland något annat..

Men så är det ju något som händer när det blir nytt år. Det funderas på året som gått. Det funderas på planer för det nya och jag tänker att min blogg faktiskt ska få lite mer kärlek under 2017. För mig är det viktigt att känna att skrivandet/inläggen kommer spontant och inte blir ett måste så det kommer fortsatt vara så men som jag skrev är en av de stora anledningarna att jag skriver, att det innebär tid till reflektion.

Reflektion på tankar, upplevelser, känslor, kunskap, erfarenheter och annat jag vill dela med mig av. 2016 gav mig framför allt en stor insikt i hur viktig just reflektionen är för mig. Det kan vara i form av återhämtning, egentid, tid i naturen, tid med intressen, tid att skriva, ha luft i kalendern eller bara vara i en miljö som tillåter mig att fokusera på nuet och det som rör sig däruppe i huvudet.

De senaste åren har jag antingen avslutat eller inlett året med att skriva ner och reflektera över mina tankar, mål, prioriteringar och önskningar för hur jag vill att kommande år ska vara. I år blev det väldigt tydligt och klart när jag började fundera och skriva om mitt 2017. Jag tror det beror mycket på året som varit, med bl. a utbildning och fördjupning inom coachingen. Där har jag kunnat landa en massa insikter och värderingar som blir vägledande i mycket.

Ett tips till dig som inte redan skrivit ner tankar/mål inför nya året, kanske på grund av att det är rörigt däruppe, kanske på grund av att du inte vet/vill (det är okej), eller kanske pågrund av att du tänker allt i form av prestation (vi är många som trillar dit där), är att bestämma dig för tre områden som är viktiga för dig. Sedan låta tankarna flöda och punkta ner saker som kommer upp under respektive område. För mig blev det i år följande områden;

Arbete/Utveckling
Hälsa/Må bra/Träning
Kärlek/Relationer

Jag ser fram emot ett riktigt bra 2017 där jag själv håller i taktpinnen och lyssnar till mitt inre iform av mer reflektionstid!!

Det börjar bra med en härlig kitesurfsemester på Zanzibar.. Hello Africa 🙂

 


New York Marathon – Marornas maror..

En dryg vecka redan.. en dryg vecka sen jag gick i mål i central park efter att ha sprungit 42.2 kilometer på New Yorks gator. 42.2 kilometer, 26,2 miles, marathondistansen som jag nu avklarat för femte gången i mitt liv. Kanske var det den häftigaste gången.. ja det var det nog.. även om jag fortfarande håller förra höstens Chicago marathon som en favorit också!!

MEN det var nog helt klart den mest utmanande för min del. Fysiskt kände jag mig faktiskt totalt slut och tömd på all energi efter målgången. För första gången fick jag gå ett par/tre gånger i samband med vätskestationerna mot slutet av loppet. Det var varmt, mina ben var tunga som bly och den sista orken fanns inte där. Nu är det absolut inte hela världen och egentligen är jag väldigt tacksam över att jag har en kropp som orkar springa hela marathondistansen. Som dessutom orkar med det på ett väldigt hårt underlag, en blandning av asfalt och betong. Som ändå gör en tid på strax under 3.37 utan att bråka alltför mycket…

Vi var dock inte helt sams kvällen innan start, kroppen och jag.. ni vet ju alla att man går mycket i en stad som New York och jag summerade ca 25 000-28 000 steg per dag dagarna innan marathon. Det blev en lite protest på det.. På lördagens morgonjogg med våra Springtimeresenärer började jag känna av en höft som krånglat tidigare. En huggande smärta i höftböjaren där det känns som allt låser sig och benet nästan viker sig. Oberäkneligt och rätt obehagligt!

Jäkla höft.. skulle den stoppa mig från att få starta i marornas mara, New York City Marathon?! Nej, den tanken slog jag snabbt bort även om jag långt därinne också bestämde mig för att inget skulle riskeras. Jag älskar ju min löpning och att göra ett marathon med smärta och kanske inte kunna springa sen var inte aktuellt. En annan insikt och tanke som också kom till mig var att den där höften kanske inte fått tillräckligt med kärlek senaste tiden. Så på lördagskvällen på hotellrummet gav jag den allt mitt fokus. Massageboll, rulle och stretch. Kärlek gör ont ibland…

Somnade med vetskapen om att klockan skulle ringa 4.10 på söndagsmorgonen och sov inte speciellt bra. En viss oro i kroppen över höften och så den där vanliga stressen när man vet att klockan ska ringa tidigt och man är rädd för att försova sig. Mitt fokus var ju först och främst att guida våra (Springtime Travels) resenärer på bussen ut till starten på Staten Island. Peppa dem och svara på alla frågor som kommer upp. Det egna deltagandet blir lite sekundärt till en början men väl därute på området så infann sig känslan direkt. Känslan innan en marathonstart, det är något visst med den. Ännu mer visst när det är 50 000 som ska starta. 50 000 som väntar på att möta jublet från de 2-3 miljoner människor som tar sig ut på New Yorks gator, för att heja fram marathonlöpare från hela världen. Jag blev pepp och höften kändes okej. Hade dessutom trevligt sällskap av en viss välkänd svensk rappare innan start och vi hängde tillsammans med Springtimes VD i ett skönt värmande solsken. Pratade träning, föreläsningar, drack kaffe, käkade en bagel och var överens om att vi alla skulle njuta av loppet och den upplevelse det trots allt är.

Jag startade i första startgrupp så en dryg timmen innan min start tackade jag för sällskapet och drog mig mot min startfålla. Höften högg till och jag tänkte att jag måste värma upp. Vet att den huggande smärtan oftast släpper när jag blir varm. Småjoggade i fållan och körde lite rörlighet för höfterna. Pratade med några andra svenskar och Springtimeresenärer medan klockan började närma sig 9.50 när vår startgrupp skulle iväg. Vi rörde oss framåt mot brofästet, Verazzano Narrows Bridge, en bro som leder över till Brooklyn från Staten Island och som är starten på New York Marathon. En tuff start säger många, speciellt om vädret inte vill dig väl. Det ville det i år. Strålande solsken, lite vind men inte alls så farligt. Stämningen i startledet var på topp när amerikanska nationalsången spelades och när startskottet gått ljöd ”New York New York” med Frank Sinatra ur högtalarna samtidigt som startlinjen passerades. Löparglädje!!

Jag hade tänkt springa loppet utan klocka efter en utmaning jag fått. Men med tanke på mitt reseledaruppdrag så blev jag i sista stund lite nojig över att min telefon skulle dö på väg ut och att jag skulle stå utan att ha koll på tiden så den fick helt enkelt bli med. Jag startade den vid startlinjen men tryckte direkt bort displayen som anger ”pace” och tänkte att min första utmaning blir att inte kolla på den förrän vid halvmarapasseringen. Jag skulle springa på känsla och inte fokusera på tiden.

img_5057

Känslan då.. höften.. hur kändes den efter starten och upp över bron? Inte så bra faktiskt, det högg till några gånger och mitt ben vek sig.. jag måste ju i vilket fall ta mig över bron och bara jag blir varm tänkte jag.. När vi sprang nerför mot Brooklyn så funderade jag på om det verkligen skulle gå. Jag hade ju lovat mig att inte riskera något. 5 kilometer, jag ger det 5 kilometer tänkte jag. Efter det är jag helt varm och gör det fortfarande ont, då kliver jag av.

Jag behövde inte kliva av, det släppte strax efter bron och lättnaden över att kunna fortsätta var stor. Nu kunde jag fokusera på omgivningen och den fantastiska publik som stod längs gatorna. Barn och vuxna som gör high fives, band som spelar, skyltar med diverse budskap och alla hejarop!! Magiskt, det är magiskt att springa marathon i USA. Här har den svenska publiken mycket att lära..

Staten Island, Brooklyn, Queens.. där någonstans passerades halvmara-passeringen och jag tittade på klockan och min fart för första gången. 4.56 i snitt.. tanken slog mig att det kanske var lite för fort men känslan var fortfarande bra och det var ju den jag skulle gå på. Närmade mig Queensboro Bridge, bron över till Manhattan. Det är en bro som inte kantas av publikmassor, en  bro där bara löpstegen från alla som springer hörs. Lite som meditation. Jag trampade på, segt uppför. Bara uppför. Så kändes det. Men till slut hördes jublet igen. Ett jubel från publiken på First Avenue. Kanske en av de häftigaste kontrasterna under loppet.

Där någonstans på (den oändliga) First Avenue visste jag att Springtimes supportar skulle stå. Anhöriga och de ledare som inte sprang. De blev mitt första mål och jag fylldes med lite ny energi när jag såg de svenska och norska flaggorna och fick deras påhejande. Strax efter kände jag dock att det började ta emot, jag var trött. Det var varmt. Benen var tunga. Höften var okej men jag hade nog sprungit och spänt mig lite i rädslan för att det där hugget skulle komma. Ett annat löpsteg än normalt.

Bara att tugga på, det är ju mycket det ett marathon handlar om. 30 km, äntligen kom skylten MEN det innebär ju dryga 12 km kvar.. Dessa tolv blev en större utmaning än de tolv sista på tidigare marathon jag sprungit. First Avenue tog verkligen aldrig slut..

Men till slut så.. efter en avslutande bro.. svängde jag in i The Bronx samtidigt som jag kände ett starkt behov av att gå vid nästa vätskestation.. Jag gillar inte att gå under lopp. Känns ofta som att jag inte kommer igång efter det. Sprang vidare till nästa vätska och lyftes återigen av publiken. Det är riktigt häftigt med variationen och olikheterna i de olika områdena man springer igenom. Jag fortsatte springa vid den vätskan men vid nästa vätska gav jag upp mot ”inte gå-tanken”..

Tillbaka in mot Manhattans gröna stolthet Central Park. Kom igen du orkar. Det är inte långt kvar. Försökte peppa mig själv, det gick sådär. Jag gick igen vid nästa vätska. När jag äntligen svängde in i Central Park så fanns inte mycket energi kvar i kroppen. Jag brukar alltid säga till mina kunder att ett marathon handlar om pannben. Det sitter i huvudet. Vilken jäkla tur att jag faktiskt har ett pannben. Och ett ganska hårt sådant. Jag gick en gång till men sen lyckades jag hålla ihop och hejades fram av den enorma folkmassa som kantade de sista kilometrarna i Central Park.

En skylt med ”finish 800m” dök till sist upp och jag tror faktiskt jag orkade trycka på lite mer i steget in mot mål. Den där mållinjen som var otroligt efterlängtad passerades på 3.36.57 och när jag tryckte av klockan så var det andra gången jag kikade på farten. Snittfart 5:08. Det är mitt näst ”sämsta” marathon men helt klart det bästa, tätt följt av Chicago. Det viktigaste var att höften höll och att jag faktiskt lyckades springa på känsla. Låta kroppen göra det tempo den ville första halvan och sen tillåta den att ta det lugnare andra halvan. Känslan av att springa i en stad som New York är enorm.

Är du fullt frisk och kan springa gör det. Har du förmågan att springa ett marathon gör det. Har du möjligheten att springa ett marathon i USA gör det!!

img_4900

Tack Springtime för att jag får förtroendet att åka med som ledare på era tränings och löparresor. Det är alltid en fantastisk upplevelse och många fina möten med härliga människor.


Stafettspring och nya mål..

I helgen har jag sprungit i det klassiska ”fäders spår” på vasaloppsleden mellan Sälen och Mora. Inte hela sträckan själv som min grymmaste vän Helena gjorde. Fy satan vilken imponerande prestation.. Och hon var dessutom oförskämt pigg och glad när jag fick ge henne en stor kram efter målgången!!

Jag sprang en sjättedel av det hon gjorde, det vill säga 15km. Det är den längsta sträckan i Vasastafetten och den går mellan Evertsberg och Oxberg. Hoppade in i lag ”Siljans Plattsättning AB” och det var faktiskt Helenas plats jag fick äran att ta när de nu saknade en löpare i sitt lag. Att jag skulle bli placerad på en av de längre sträckorna kunde jag nog ana.. och helt ärligt så var det också en sån jag ville ha. Gör mig bäst där med tanke på all långdistans jag kört senaste åren.

Vi var ett mixat lag  i blandade åldrar ända upp till 67 år och laget nådde Mora med en total tid på 7.17.11. Stafetten består av 10 sträckor som är från 4,5 km till 15 km och de första fem sträckorna är de längsta och kanske de tuffaste.. Tre starka o snabba killar på första etapperna, sen ”lagledaren” himself och så jag..

Jag hade fått en snyggt fixad kalkyl på hela stafetten innan, alla sträckor beräknade med trolig tid baserad på tidigare meriter. Försökte febrilt att justera min sträcktid något då det kändes lite väl tufft.. terräng, de berömda lundbäcksbackarna och en lätt förkylning.. men lyckades väl så där.. självklart så är det ju inte blodigt allvar att fixa allt enligt kalkyl men nu gav det mig faktiskt en bra måltid att springa mot.

Banprofilen på den sträckan jag hade är skönt nerför genom byn, faktiskt lite asfalt, sen i skogen på en grusväg och efter ca 6-7 km går den över i lite mer tekniska skogsstigar innan man får den tuffaste delen uppför Lundbäcksbackarna. Jag skämtade innan om att jag hellre springer uppför dem än åker skidor.. (efter mitt öppna spår för drygt två år sen) MEN det vetifan.. Tuffa backar där jag fick kämpa hårt igår. Jag hade bra fart och flow innan jag kom in på skogsstigarna, där man lätt tappar rytmen lite av parerande mellan stenar och rötter och pulsen sticker uppåt. När sen backarna kom stack pulsen snabbt mot max och benen kändes tunga.

Räddningen var att jag såg en löpare längre upp (som sprungit om mig i början) som jag tog in på.. för er som förresten inte vet något om dessa backar så är det så att de liksom aldrig tar slut och när man tror att man tagit sista biten kommer det en liten knyck till. Lagom innan det sista knycket sprang jag om den här löparen, som sprungit om mig tidigare, han hejade och sa att jag såg stark ut.. tänk vad skenet kan bedra.. såklart fick jag lite extra kraft även om jag trodde att jag skulle få gå ett par steg strax efter att jag passerat honom.. men det gick med ett stapplande löpsteg trots att mjölksyran började komma ordentligt. Tror förkylningen gjorde sig lite påmind här för jag hade svårt att återhämta mig när det sen gick lätt utför. När det en dryg kilometer innan växling kom ännu en stigning så tänkte jag att NU får jag gå.. men så tänkte jag på de ultralöpare jag passerade efter vägen och som såklart gick uppför. Har man sprungit ca SEXTIO KILOMETER så får man det. Man får gå HUR MYCKET MAN VILL DÅ. Jag hade ju bara sprungit 13.. Fixade stigningen och sen var det plant fram till växling. Växlade över i Oxberg på 1.08.12. Tolv sekunder efter kalkylen..

Vårt lag följdes åt i bilar under dagen och vi hejade på varandra vid växlingarna. Det är ett kul upplägg och Vasastafetten är ett riktigt roligt lopp som jag varmt rekommenderar. Gör det med familj och vänner, med jobbkollegorna eller varför inte hoppa in med ett gäng du inte känner 🙂 Fick träffa nya trevliga människor och kroppen fick sig en bra genomkörare.. jag låg på 89% av maxpuls i snitt på min sträcka så mitt dalablod på 3/4 (mamma dalkulla och även pappa har 50% dalablod i sig) fick pulsera ordentligt..

På morgonen i Sälen, när vi skickade iväg vår startman, blev jag också påmind om att det inte är mer än 191 (idag 190) dagar kvar till min andra start i öppet spår… så Lundbäcksbackarna ska besegras igen.. Det blir mitt stora träningsmål framåt men innan dess ska jag få uppleva en mara i New York och så finns det förstås en del planer längre fram också.. men man måste inte avslöja allt..
IMG_3818

Löpning, mål och ändrade planer.. plus ett intervalltips!

Intervaller, långpass, tröskelpass, distans, backar, tusingar.. ja vi snackar löpning!!
Löpning som är en av de bästa och skönaste träningsformerna om du frågar mig. Självklart tillsammans med lite styrka och rörlighet om det ska vara optimalt, allsidigt och göra din kropp stark och funktionell. Löpningen som är så enkel. Bara att byta om och sticka ut direkt utanför dörren.

Ibland finns det kanske en plan för löpningen tillsammans med ett mål och ibland inte. Jag hade ett mål och det var att göra mitt tredje Stockholm Marathon i juni. Min plan har inte varit strikt då jag sprungit mycket på känsla under vintern och tidig vår. Sprungit de pass jag haft lust med och det har faktiskt varit en del av ”grispassen”.. som jag vanligtvis kallar dem.. Intervaller, trösklar och de pass där man får pressa sig lite extra. Där pulsen är hög och där man får kippa efter andan innan vilan. Jag har inte stressat med en massa långpass varje vecka som jag insett sliter en hel del på min kropp och dessutom njuter jag betydligt mer av långpasset när jag väl får ge mig ut. Helst med någon bra podd i lurarna.

Jag kände att jag var i fas och att löpformen var helt okej i början av april. Det är den inte nu i mitten av maj. De senaste 6 veckorna har jag inte kunnat springa alls efter känsla eller plan på grund av ett j**la sår (efter en mindre operation) som jag trodde skulle läka snabbt. But NOT. Nu är jag sjukt trött på det här såret och det mindre snygga ärret som kommer pryda min skuldra. Samtidigt inser jag hur bra man har det som vanligtvis är frisk och kan springa och röra sig obehindrat. För det är ju inte bara löpningen som blivit lidande.. jag är rätt beroende av att kunna röra min högra arm i styrketräning, yoga och annan rörlighetsträning också.

Så ibland får man omvärdera sina mål och även om jag nu bestämt mig för att inte springa 42 kilometer den 4 juni så är jag glad över att kunna springa lite mer igen. Såret läker. Våren (eller kanske rättare sagt sommaren) är här. Det är grönt ute. Det har börjat blomma. Det är vackert. Skitsamma om jag inte är i toppform och det är lite tyngre att springa! Skitsamma om jag inte ska springa Stockholm Marathon 2016!

Det har jag ju faktiskt gjort två gånger redan..

Imorgon är det fredag och sol så varför inte testa detta intervallupplägg som du kan anpassa med fart som matchar din form 🙂
Lycka till!!
IMG_1941


Bäst under press..

Det är GOTT om tid.. jag behöver inte göra det nu..
Tänker ni också så ibland? Skjuter upp saker som inte är så akuta. Som det finns tid till SEN. Och helt plötsligt så är man där. SEN har blivit NU. Det brinner i knutarna och man får ta tag i det där som skapat lite ångest när man tidigare tänkt att man borde göra något åt det..

Jag vet att jag är en människa (har liksom lärt mig med åren) som jobbar bäst under press. Som sitter precis innan deadlines och får lite smått panik. Men jag lyckas ändå alltid få ihop det. Till slut. På något sätt. Nästan oavsett vad det gäller så är det så. Jag tror någonstans innerst inne att jag litar till att jag fixar det. Att jag löser det. Det brukar ju alltid gå bra.. Eller i alla fall okej..

Ibland funderar jag på om det kunde blivit bättre om jag påbörjat det som ska göras i tid. Haft en bättre struktur och en bra plan. Eller egentligen handlar det nog mer om disciplin.. för en plan har jag oftast.. struktur nja..
Med en bättre disciplin kanske jag sluppit bli stressad på slutet, missat viktig sömn, inte känt det kaos som jag ofta känner när det närmar sig deadline.

Men jag tror faktiskt inte det hade blivit så mycket bättre!! Jag tror att det blir precis lika bra när jag gör saker i sista minuten. Precis så bra som jag kan göra det utifrån min personlighet. Däremot så tänker jag att det borde ju gå att lura sig själv lite.. skapa egna deadlines. För att slippa stressen, ångesten och kaoset som förstås inte är så bra för kroppen.

Har hemtenta om tre veckor och den där boken som jag ska läsa ligger liksom där.. med sina ekonomiska termer.. (som jag faktiskt somnat till de två senaste eftermiddagarna när jag försökt läsa..) De där instuderingsfrågorna som jag borde gå igenom och de där funderingarna som jag ska reflektera över är fortfarande obesvarade. Och ändå tycker jag ju egentligen att det är intressant. Jag vill lära mig och har ju själv valt vad jag ska plugga. Så nu är det skärpning och fokus på min första deadline som är att läsa ut boken innan veckan är slut!!

Ni kan ju gissa vem som kommer läsa som en galning på ett hotellrum i Chicago på söndag kväll 😉 lagom jetlaggad och kanske med ett marathon i benen..

IMG_2791


Lidingöloppet 2015

Jag sitter här två dagar efter mitt andra Lidingölopp med lite stela vader.. men ändå förvånansvärt pigg i kroppen!

Vilken underbar lördag det blev på många sätt 🙂 Solen strålade och värmde vid start och under loppet. Luften var klar och fylld av syre, ni vet sån där härlig höstluft. Jag älskar höstluft. Träden vajade lite men det var inte mycket vind. Jag älskar vind. MEN inte när jag springer..

Jag laddade upp med bästa sällskapet (vän och kollega – Sanna) på väg ut till Lidingö, på vallen och bort till startfållan på Koltorps gärde. Vi var (och är nog fortfarande lite förvånade ;-)) över att vi var placerade i startgrupp 3 med tanke på de tider vi har med oss i bagaget från Stockholm Marathon och med min silvermedaljtid på Lidingö från förra året så var jag nästan säker på att jag skulle få sticka på första startskott… Men jag fick hålla mig till 12.50 och placerade mig långt fram i detta startled för att slippa trängas när banan smalnar av. Det funkade bra och faktiskt så var det mer plats i år än förra året, för min del när vi sprang in på första delen av banan, så jag kanske inte är så sur över det längre 🙂
IMG_2688

Min plan var att försöka springa första milen på 45 minuter och gärna den andra med för att sedan ha plusminuter att gå på när den sista milen startar. Första 15 kilometrarna är relativt flacka och det flöt på bra. Jag passerade 10km på 46.06 men då visade min klocka 10,1 så jag höll i stort sett planen. I skogen efter 15 kilometer börjar banprofilen förändras och det blir ett parti som går både upp och ner och där man kommer ur sitt ”flow” lite. Jag kände i kroppen att jag legat på bra i första delen av loppet. Lite stum i någon backe men ändå överlag en ganska bra känsla. Backigt är ju alltid tungt så va f*n.. bara att bita ihop och ta i uppför!! Pannben!!

Jag missade att trycka mellantid på andra milen men såg vid vätskan att jag låg bra till även där och tänkte att jag nog kanske fixar att slå min tid från förra året.. men man vågar ju inte riktigt ropa hej.. eftersom det riktigt backiga partiet med de längre backarna börjar just där..

Backen efter vätskan vid 20km är tung. Nästan tyngre än Aborrbacken i alla fall mentalt tycker jag. Den kommer efter att man tagit sig uppför Bosöbackarna och sen sprungit lite utför med ben som börjat bli trötta. Jag fick kämpa upp för denna men fick grymma hejarop av min fina vän Helena som stod där mitt i backen och ropade att jag såg stark ut. Det hjälper. Det hjälper massor och man blir genast lite starkare!

Tänker inte gå in i detalj på hur sista milen fortlöpte för den är tung. Så är det bara. Och Aborrbacken är brant, lång och seg. Det vet alla. Karins backe som kommer efter är inte heller snäll (tack Ann och Christiane för er boost innan den). Men jag hade krafter och jag fick sista energin att räcka till. Vid 29km-passeringen där Silva hade sin station fick jag mer hejarop och lyckades få till ett riktigt #silvafightingface som tog mig mot upploppet. Där hörde jag mitt namn och blev påhejad från flera håll, familjen med mammas stämma i spetsen (som varit ett härligt stöd vid flera ställen efter banan), Helena igen och någon mer… (tack Sanna Åhman för att du gav dig till känna sen :-))

Jag tog mig in i mål på en tid precis under 2.25..
2.24.58 blev den officiella sluttiden och jag är otroligt glad och nöjd över det. Hade inte kunnat drömma om att jag skulle hyfsa till förra årets tid med nästan 5 minuter. Trött, törstig och nästan lite yr tog jag mig framåt i målfållan och slukade fyra muggar vatten (tack mannen som sa damerna först när jag kände panik över att få i mig vätska..) Utanför väntade pappa och syrrans lilla Greta som genast snodde min banan 🙂

Alltid en banantjuv..
FullSizeRender

Som tur var fick jag målgodis av hennes storasyster något senare – EN bil från en hennes påse med Ahlgrens bilar.. ni vet ju att det är svårt att bara äta en av dem… men hon tyckte att det räckte bra för mig och det gjorde det faktiskt! Har alltid lite svårt att få i mig något direkt efter ett lopp.

Nu två dagar senare har jag fått i mig bra med energi och känner mig glad och tacksam över all boost och alla grattis jag fått!! Det är kul att nå sina mål men det är också ”kul på vägen” (för att citera Petter) mot målet.

Glöm inte det när ni sätter era mål, de ska vara värda att kämpa för!

IMG_2691

 

 


Lidingöloppet 30K..

Skulle inte ge mig på det i år igen.. lyckades ju så bra förra året.. precis under den magiska 2.30-gränsen.. en svår tid att slå.. (och de som känner mig vet att jag har svårt att inte sätta målet att förbättra en tid jag gjort i ett lopp) så har mina tankar gått.. inget Lidingölopp i år..

Men imorse när jag sprang milen i en så där lagom bekväm fart så började jag fundera på hur jag ska motivera mig för att gå på lite ”grispass” igen. Tuffare intervaller. Tröskelpass. Backträning. Pass som är lite ångestladdade men ändå roliga (jag vet att det låter konstigt). Pass där känslan är  jäkligt skön efteråt.. Som ger en känslan av att man blir starkare. Som utmanar. Som ger en grymma endorfiner. Som får (i alla fall mig) att må riktigt bra. Ja.. efteråt..

Jag är urusel på att träna utan ett mål. Blir liksom lite bekväm och tänker – varför ska jag utmana mig nu? Finns ju ingen anledning.. Ska ändå inte ”använda” det till något.. Att träna ”bekvämt” är trots allt rätt skönt.. Nu säger jag inte att ”bekvämlighetsträning” eller att träna på en lagom skön nivå är något fel. Inget fel alls – kom ihåg det! Jag har precis haft en sådan period efter Stockholm Marathon och hade nog kunnat fortsätta så en bra stund till. Vi behöver helt klart den typen av träning och för vissa räcker det bra.

Men för vissa krävs det mer.. Jag är en person som gillar den drivkraft som ett mål och en utmaning ger. En person som gillar att ha ett fokus och som tycker att endorfiner från löpning är det bland det bästa som finns. En person som älskar resultat!! Speciellt när man slitit för det 🙂

Så när jag kikade in Lidingöloppets hemsida och såg att det sinat rejält på startplatserna efter förra veckans mail om att det snart var fulltecknat, fick jag lite bråttom. Jag knep en plats utan att tänka speciellt mycket och vips så har jag mitt mål med sommarens träning klart. Jag har min utmaning och jag kommer att få slita, men det är det värt!!

Och som tur är fick jag gensvar direkt av min härliga löparkompis Sanna (@runsannarun) som också anmälde sig så vi kan slita tillsammans – bästa peppen!!

För såklart är målet nu att slå förra årets tid..

Attachment-1


Marathon urladdning!

Jag skrev ett inlägg med två dagar kvar… Nu sitter jag här två dagar efter Asics Stockholm Marathon och kan fortfarande knappt fatta att jag gjorde den tid jag gjorde. Mitt stora mål och ”drömtiden” som var att gå under 3.30 fixade jag. Jag fixade den med mer än fyra minuter, drygt fyra (ursäkta språket) jävla minuter!!

I ett USELT väder med spöregn på hela andra varvet. Med en kraftig vind, framför allt på Norr Mälarstrand, där det blåste rätt emot alla oss som kämpade med tunga ben, blöta fötter och kalla dyngsura kläder. Jag har ALDRIG upplevt Norr Mälarstrand så lång, den tog liksom aldrig slut och faktiskt så började jag just där fundera på om jag verkligen skulle orka ända in.. om jag kanske hade gått ut för hårt och hållit ett för högt tempo.

Det var bara att frikoppla pannbenet och koppla ur allt annat när jag gick igenom 35km-passeringen. Bit ihop.. Kör på.. 7km är inte långt – du har ju sprungit fem stycken ”7-kilometare” redan… Bara du rundar stadshuset så blir det mindre vind.. Du får snart kaffe – varmt kaffe.. ja det var lite av det jag försökte peppa mig själv med där och då.

Jag tog mig runt Stadshuset och förbi Centralen. På Norra Bantorget satte jag på min musik. En spellista som tog mig uppför Torsgatan, (ja – den går uppför..) uppför Odengatan, (ja – den går också uppför) ner mot Sveavägen (nej – det är inte skönt att springa nedför med tunga ben) på tvärsen på Karlavägen och sen upp mot Stadion (ja – den vägen har definitivt ett motlut). När jag sprang in på Stadion hörde jag inte längre musiken på spellistan, jag såg MÅLET och insåg att det var närmre än vad jag mindes det från förra året. Det är faktiskt ganska snabbt på efter kurvan på bortre långsidan. Typ på hälften om man tänker en 100-meters bana. Otroligt viktigt efter dryga 42 kilometer.

Jag gick i mål på tiden 3.25.45 – jag slog mitt mål med marginal och jag förbättrade förra årets tid med ca 15 minuter. Så jäkla nöjd över det nu när det på riktigt börjar sjunka in. En riktig urladdning och det är många känslor som kommer fram efter en sådan!!

Tycker att ni alla ska läsa Helenas blogg som skildrar hennes upplevelse av loppet. Det ger en bra förståelse för hur alla löpare kämpade och vilka hjältar vi faktiskt är som tog oss igenom ett marathon i skitväder.

Nu återstår det att bestämma sig för om det blir ett tredje Stockholm Marathon nästa år.. Ser ju ut att vara glad på den här bilden vid halvmarapasseringen i alla fall.. så kanske..?! 🙂
307038_199200621_Medium

 


Marathon pirr..

Två dagar kvar till Stockholm Marathon. Två dagar kvar till start i mitt livs andra marathon. Två dagar kvar till jag ska få uppleva det jag minns som en av de häftigaste idrottsutmaningarna i mitt liv.

I år känns det mer.. mer pirrigt.. mer tankar.. mer fokus.. mer målmedvetet.. ja helt enkelt MER! Förmodligen för att jag vet vad jag ger mig in på. Vad som väntar och vad som krävs för att jag ska nå mitt mål.

Men vet ni jag känner också att jag är redo. Jag har gjort det mesta enligt planen under vintern och våren. En sjukdomsvecka men det får man räkna med. Med en bra tid på halvmaran Kungsholmen Runt för tre veckor sen så känner jag att kapaciteten finns där. Jag är förberedd.

Att det sedan utlovas kraftigt regn och vind – det skiter jag i!!

En av mina målbilder när jag tränat för maran har så klart varit Västerbron. Två gånger ska den övervinnas. I går när jag gick hem sken solen på bron och även om den inte gör det på lördag så tänker i alla fall jag skina som en sol när jag går i mål på Stadion. Förhoppningsvis med en riktigt skön känsla…
IMG_1535


Stick to the plan.. men vad händer när det inte funkar?

Jag har ofta en plan och ett mål.. Privat är det ibland knutet till min träning men också till andra saker i livet som utvecklar mig och som skapar ett driv. En vilja.

På jobbet har vi ofta företagets mål och plan att följa men även specifika mål för dig som anställd. Här finns också ofta utrymme att sätta egna mål i det arbete man gör. Kanske ett mål kring utveckling och vad man vill uppnå framåt.

Har vi för många mål? Är vi för målfokuserade och för hårt hållna till en plan?
Ibland kanske det är så.. Eller i alla fall känns så.. För egentligen så är det ju faktiskt bara att skita i planen för en stund. Göra en avstickare och kanske hitta en annan väg till målet. Jag tror inte på en rak väg och inte heller på en rätt väg.

Jag tror det finns många vägar! 

Hade ett bra samtal med en fantastisk vän i söndags som gav mig inspiration till att skriva ett inlägg om det här. Om känslan när man inte hinner följa sin plan och börjar känna en stress över något som egentligen ska vara inspirerande, skapa motivation och vara roligt. Det är inte bra. Faktiskt helt fel. För om målet är roligt och attraktivt, då ska ju planen och vägen dit också vara det.

Nu gäller det en plan för träning och vi vet alla att ibland så kör det ihop sig. Familjeliv, förkylningar, jobbet.. ja det finns olika anledningar till att vi inte kan följa den exakta planen. Jag har skrivit det förut och jag gör det igen..

Tänk om!! Gör det du hinner, det som passar dig.
Tänk kvalitet istället för kvantitet. Skippa ett pass om du är trött och stressad. Satsa istället på ett bra pass när du är piggare och känner att kroppen är i balans. Det ger mycket bättre effekt och har vi ett mål så kommer det passet definitivt ta dig närmre målet.

Stick to plan.. men ändra planen om den inte håller!! stick-to-the-plan