Surf the healthy way've

New York Marathon – Marornas maror..

En dryg vecka redan.. en dryg vecka sen jag gick i mål i central park efter att ha sprungit 42.2 kilometer på New Yorks gator. 42.2 kilometer, 26,2 miles, marathondistansen som jag nu avklarat för femte gången i mitt liv. Kanske var det den häftigaste gången.. ja det var det nog.. även om jag fortfarande håller förra höstens Chicago marathon som en favorit också!!

MEN det var nog helt klart den mest utmanande för min del. Fysiskt kände jag mig faktiskt totalt slut och tömd på all energi efter målgången. För första gången fick jag gå ett par/tre gånger i samband med vätskestationerna mot slutet av loppet. Det var varmt, mina ben var tunga som bly och den sista orken fanns inte där. Nu är det absolut inte hela världen och egentligen är jag väldigt tacksam över att jag har en kropp som orkar springa hela marathondistansen. Som dessutom orkar med det på ett väldigt hårt underlag, en blandning av asfalt och betong. Som ändå gör en tid på strax under 3.37 utan att bråka alltför mycket…

Vi var dock inte helt sams kvällen innan start, kroppen och jag.. ni vet ju alla att man går mycket i en stad som New York och jag summerade ca 25 000-28 000 steg per dag dagarna innan marathon. Det blev en lite protest på det.. På lördagens morgonjogg med våra Springtimeresenärer började jag känna av en höft som krånglat tidigare. En huggande smärta i höftböjaren där det känns som allt låser sig och benet nästan viker sig. Oberäkneligt och rätt obehagligt!

Jäkla höft.. skulle den stoppa mig från att få starta i marornas mara, New York City Marathon?! Nej, den tanken slog jag snabbt bort även om jag långt därinne också bestämde mig för att inget skulle riskeras. Jag älskar ju min löpning och att göra ett marathon med smärta och kanske inte kunna springa sen var inte aktuellt. En annan insikt och tanke som också kom till mig var att den där höften kanske inte fått tillräckligt med kärlek senaste tiden. Så på lördagskvällen på hotellrummet gav jag den allt mitt fokus. Massageboll, rulle och stretch. Kärlek gör ont ibland…

Somnade med vetskapen om att klockan skulle ringa 4.10 på söndagsmorgonen och sov inte speciellt bra. En viss oro i kroppen över höften och så den där vanliga stressen när man vet att klockan ska ringa tidigt och man är rädd för att försova sig. Mitt fokus var ju först och främst att guida våra (Springtime Travels) resenärer på bussen ut till starten på Staten Island. Peppa dem och svara på alla frågor som kommer upp. Det egna deltagandet blir lite sekundärt till en början men väl därute på området så infann sig känslan direkt. Känslan innan en marathonstart, det är något visst med den. Ännu mer visst när det är 50 000 som ska starta. 50 000 som väntar på att möta jublet från de 2-3 miljoner människor som tar sig ut på New Yorks gator, för att heja fram marathonlöpare från hela världen. Jag blev pepp och höften kändes okej. Hade dessutom trevligt sällskap av en viss välkänd svensk rappare innan start och vi hängde tillsammans med Springtimes VD i ett skönt värmande solsken. Pratade träning, föreläsningar, drack kaffe, käkade en bagel och var överens om att vi alla skulle njuta av loppet och den upplevelse det trots allt är.

Jag startade i första startgrupp så en dryg timmen innan min start tackade jag för sällskapet och drog mig mot min startfålla. Höften högg till och jag tänkte att jag måste värma upp. Vet att den huggande smärtan oftast släpper när jag blir varm. Småjoggade i fållan och körde lite rörlighet för höfterna. Pratade med några andra svenskar och Springtimeresenärer medan klockan började närma sig 9.50 när vår startgrupp skulle iväg. Vi rörde oss framåt mot brofästet, Verazzano Narrows Bridge, en bro som leder över till Brooklyn från Staten Island och som är starten på New York Marathon. En tuff start säger många, speciellt om vädret inte vill dig väl. Det ville det i år. Strålande solsken, lite vind men inte alls så farligt. Stämningen i startledet var på topp när amerikanska nationalsången spelades och när startskottet gått ljöd ”New York New York” med Frank Sinatra ur högtalarna samtidigt som startlinjen passerades. Löparglädje!!

Jag hade tänkt springa loppet utan klocka efter en utmaning jag fått. Men med tanke på mitt reseledaruppdrag så blev jag i sista stund lite nojig över att min telefon skulle dö på väg ut och att jag skulle stå utan att ha koll på tiden så den fick helt enkelt bli med. Jag startade den vid startlinjen men tryckte direkt bort displayen som anger ”pace” och tänkte att min första utmaning blir att inte kolla på den förrän vid halvmarapasseringen. Jag skulle springa på känsla och inte fokusera på tiden.

img_5057

Känslan då.. höften.. hur kändes den efter starten och upp över bron? Inte så bra faktiskt, det högg till några gånger och mitt ben vek sig.. jag måste ju i vilket fall ta mig över bron och bara jag blir varm tänkte jag.. När vi sprang nerför mot Brooklyn så funderade jag på om det verkligen skulle gå. Jag hade ju lovat mig att inte riskera något. 5 kilometer, jag ger det 5 kilometer tänkte jag. Efter det är jag helt varm och gör det fortfarande ont, då kliver jag av.

Jag behövde inte kliva av, det släppte strax efter bron och lättnaden över att kunna fortsätta var stor. Nu kunde jag fokusera på omgivningen och den fantastiska publik som stod längs gatorna. Barn och vuxna som gör high fives, band som spelar, skyltar med diverse budskap och alla hejarop!! Magiskt, det är magiskt att springa marathon i USA. Här har den svenska publiken mycket att lära..

Staten Island, Brooklyn, Queens.. där någonstans passerades halvmara-passeringen och jag tittade på klockan och min fart för första gången. 4.56 i snitt.. tanken slog mig att det kanske var lite för fort men känslan var fortfarande bra och det var ju den jag skulle gå på. Närmade mig Queensboro Bridge, bron över till Manhattan. Det är en bro som inte kantas av publikmassor, en  bro där bara löpstegen från alla som springer hörs. Lite som meditation. Jag trampade på, segt uppför. Bara uppför. Så kändes det. Men till slut hördes jublet igen. Ett jubel från publiken på First Avenue. Kanske en av de häftigaste kontrasterna under loppet.

Där någonstans på (den oändliga) First Avenue visste jag att Springtimes supportar skulle stå. Anhöriga och de ledare som inte sprang. De blev mitt första mål och jag fylldes med lite ny energi när jag såg de svenska och norska flaggorna och fick deras påhejande. Strax efter kände jag dock att det började ta emot, jag var trött. Det var varmt. Benen var tunga. Höften var okej men jag hade nog sprungit och spänt mig lite i rädslan för att det där hugget skulle komma. Ett annat löpsteg än normalt.

Bara att tugga på, det är ju mycket det ett marathon handlar om. 30 km, äntligen kom skylten MEN det innebär ju dryga 12 km kvar.. Dessa tolv blev en större utmaning än de tolv sista på tidigare marathon jag sprungit. First Avenue tog verkligen aldrig slut..

Men till slut så.. efter en avslutande bro.. svängde jag in i The Bronx samtidigt som jag kände ett starkt behov av att gå vid nästa vätskestation.. Jag gillar inte att gå under lopp. Känns ofta som att jag inte kommer igång efter det. Sprang vidare till nästa vätska och lyftes återigen av publiken. Det är riktigt häftigt med variationen och olikheterna i de olika områdena man springer igenom. Jag fortsatte springa vid den vätskan men vid nästa vätska gav jag upp mot ”inte gå-tanken”..

Tillbaka in mot Manhattans gröna stolthet Central Park. Kom igen du orkar. Det är inte långt kvar. Försökte peppa mig själv, det gick sådär. Jag gick igen vid nästa vätska. När jag äntligen svängde in i Central Park så fanns inte mycket energi kvar i kroppen. Jag brukar alltid säga till mina kunder att ett marathon handlar om pannben. Det sitter i huvudet. Vilken jäkla tur att jag faktiskt har ett pannben. Och ett ganska hårt sådant. Jag gick en gång till men sen lyckades jag hålla ihop och hejades fram av den enorma folkmassa som kantade de sista kilometrarna i Central Park.

En skylt med ”finish 800m” dök till sist upp och jag tror faktiskt jag orkade trycka på lite mer i steget in mot mål. Den där mållinjen som var otroligt efterlängtad passerades på 3.36.57 och när jag tryckte av klockan så var det andra gången jag kikade på farten. Snittfart 5:08. Det är mitt näst ”sämsta” marathon men helt klart det bästa, tätt följt av Chicago. Det viktigaste var att höften höll och att jag faktiskt lyckades springa på känsla. Låta kroppen göra det tempo den ville första halvan och sen tillåta den att ta det lugnare andra halvan. Känslan av att springa i en stad som New York är enorm.

Är du fullt frisk och kan springa gör det. Har du förmågan att springa ett marathon gör det. Har du möjligheten att springa ett marathon i USA gör det!!

img_4900

Tack Springtime för att jag får förtroendet att åka med som ledare på era tränings och löparresor. Det är alltid en fantastisk upplevelse och många fina möten med härliga människor.


Marathonglädje!!

Ja men det blir väl ett inlägg så här dagen efter mitt tredje Stockholm Marathon.. ett inlägg som helt enkelt summeras med en glädje. En glädje över det vädret som Stockholm bjöd på, över det stöd jag hade av vänner längs vägen och framför allt en glädje över att kunna springa på känsla och att det gick bra. Riktigt bra. Detta trots att jag haft en annan träningsnivå och inte känt samma löpform som tidigare.

Jag gick i mål på stadion med en väldigt bra känsla (självklart var den blandad med trötthet och tunga ben också..) och när jag tittade på klockan så visade det sig vara bara en minut och 45 sekunder från mitt PB från förra året. Min andra mara en bit under 3.30. Och det sköna med den där klockan var att jag faktiskt inte ägnade speciellt mycket tid åt att titta på den under loppet. Ett öga då och då men inte mer. Det gjorde att jag hade fullt fokus på alla ni som hejade. Vissa fick jag ju faktiskt till och med ropa på innan de hejade starkt tillbaka.. 😉

Jag hade sällskap så där fram och tillbaka med en kvinna (visade sig vara en amerikanska) som under andra varvet (efter Västerbron) springer upp vid sidan om mig och säger ”You have a lot of fans cheering, that’s awsome”. Så rätt, helt underbart är det och jag är oerhört glad och tacksam för alla er som fanns där och hejade vid sidan av banan. Alla ni som skickat peppande meddelanden. All boost i de sociala medierna där man såklart fiskar lite bekräftelse med inlägg och bilder.. men där jag också gärna vill förmedla hur kul detta faktiskt är. Jag älskar löpningen som träningsform för att den är enkel och ger mig massor av energi och annat bra. Dels i form av en uthålligare och starkare kropp men också mentalt. Att kunna använda kroppen aktivt under en längre tid är häftigt. Det handlar långt ifrån bara om prestationen, mer om känslan och den både fysiska och psykiska kick det ger att genomföra ett längre lopp. Sen är det såklart skönt att känna sig pigg, stark och att det flyter på..

Det kände jag igår. Jag hade en bra dag. Även om 42 kilometer ALLTID är långt och den starka längtan till Stadion ALLTID infinner sig på norr mälarstrand på andra varvet. Det är min mentalt tuffaste sträcka. TROTS att solen sken fint där i år..

Nu tar jag sikte på lite annan träning inför Fjällräven Classic som jag gör med Helena i augusti. Ska bli en fantastisk upplevelse även om jag inte tror vi kommer springa så mycket av sträckan på 11 mil, med packning på ryggen.. Men kanske blir det några löpsteg och därför tänker jag ägna mig mer åt att springa i terräng och nöta en och annan backe framöver.. Tillsammans med lite lagom skön styrketräning 🙂

Avslutar mitt ”löpår” med New York Marathon i november.. mitt andra marathon i USA.. och där man också har ett helt fantastiskt stöd runt banan, även om man inte känner någon… THAT’S ALSO AWSOME!!

IMG_2568


Hej Stockholm Marathon 2016!!

Sitter på balkongen och det är just nu sjuuukt varmt… Imorgon ska det bli svalare. Skönt tycker jag. Varför undrar ni? Jo för det är inte kul att springa ett marathon med start kl 12.00 när termometern visar upp mot 30 grader. SÅ därför är det jäkligt skönt att det verkar komma in någon slags kallfront ikväll eller i natt och dra ner temperaturen med ca tio grader. Perfekt. Solen ser ändå ut att stanna och det är bra för då blir det den där folkfesten med mycket publik som vi som springer älskar.

Till skillnad mot förra året när de endast var några tappra kvar ute längs banan på andra varvet… och man ville fort som satan ta sig mot Stadion och målgången på kalla, stela ben. Det gick ju det med 🙂 Men nu är det nytt år och nya tag!!

Jag har ju in i det sista velat med beslutet om att springa Stockholm Marathon i år då jag missat en hel del träning och löpningen har känts tung. Men när det närmar sig ett lopp som man faktiskt är anmäld till, när känslan i löpningen blivit bättre och när man vet att man har många som hejar på en så kommer suget.. ja det kan säkert vara märkligt för vissa att förstå.. men så är det. Och när jag sen inser att beslutet till viss del grundat sig på att jag hemskt gärna vill kunna slå min tid från förra året så var saken klar och beslutet ändrat. Jag kan springa, jag är frisk (så när som på ett halvsnyggt ärr på skuldran) och vet att jag har kapaciteten i både kropp och psyke för att springa 42km. Och jag har faktiskt redan ett riktigt bra pers som jag är nöjd med… Så JO nu kör vi! Jag älskar ju löpningen, tycker att lopp är kul och det är väl faktiskt det som allt handlar om…

Så imorgon kl 12.00 går startskottet för mitt tredje Stockholm Marathon och fjärde marathon totalt. Jag tänker springa på känsla, ha kul längs vägen och njuta av att det i år inte blåser motvind och regnar på tvären vid Preem-macken på Norr Mälarstrand… Dessutom har jag sagt att jag skänker (minst) min sluttid i pengar (timmar & minuter) till Team Aron’s insamling till Barncancerfonden. I teamet som gör Stockholm Marathon finns självklart Aron Andersson med men också en grym vän, Helena Olmås, som springer maran utan vidare löpträning i år och efter en 300 mil vandring över hela Nya Zeeland. Det är respekt!

Efter gårdagens inlägg på Facebook (där tårarna trillade..) av Micke Nordmark, som springer med sin handikappade son i en vagn, så känner jag ännu mer hur rätt det är att springa när man faktiskt kan. Jag träffade Micke för ett par år sen i Portugal med Springtime inför hans första marathon med Hugo. Nu gör de ett tredje!! Ni är fantastiska hjältar och jag ska bidra till er också, genom att anmäla mig till Glädjeruset den 27 augusti.

Så nu väntar bara uppladdningen med 40-års skiva ikväll för min härliga vän och partner in krime i skidpisten.. Katarina, sorry om jag bangar efterfest ikväll… och istället för en fördrink på balkongen laddar jag med vattenmelon och benen i högläge..

IMG_2539

 


Vänner, Varvet och Vilja!

Sitter på tåget hem efter en helg på västkusten hos min helt fantastiska vän Sandra och hennes lika härliga familj. Det finns alltid så mycket kärlek och energi att hämta hos dem, fina människor med stora hjärtan ❤️ Tack för att ni finns i mitt liv. En dag bor vi närmare varandra igen, det vet jag ?

Igår sprang vi som typ 60 000 andra Göteborgsvarvet. En halvmara jag gjorde för femte gången men inte sprungit de senaste två åren då den legat lite för nära Stockholm Marathon. I år var planen att göra varvet som en uppladdning inför maran och testa av formen.. även om planen ändrats lite efter vägen.. så stod jag egentligen på startlinjen igår med ungefär samma mål.. testa formen och se hur mycket kroppen orkar efter operation, ett svårläkt sår, infektion och en hel del missad träning.

Nu visade det sig att kroppen faktiskt orkade bra och framför allt så inser jag återigen hur mycket som sitter i huvudet när man springer.. Du orkar mer än du tror när det väl gäller. Viljan är ett mycket starkt verktyg. Sen är ju kroppen helt fantastisk på att samarbeta med viljan och det är jag väldigt tacksam för!!

image

Stack iväg med en lätt uppvärmning i kroppen åtta minuter efter att eliten stuckit iväg och där vinnaren sen slog banrekordet. Han sprängde en magisk 60-minuters gräns. Helt sjukt att man kan springa 21km på 59.35..

Tyckte inte riktigt jag hittade ”flowet” i början. Det var varmare än jag trodde, kollade lite för mycket på klockan (fast jag lovat mig själv att INTE göra det) och första delen i Slottskogen har ett par sega stigningar som jag glömt.. Men efter några kilometer rullade det på och känslan var helt okej. Första bron gick fint och vi hade vinden i ryggen. Hisingesidan avverkades i ett tempo som kändes bra men det var också precis vad jag orkade hålla och det var rätt varmt.

Någon kilometer innan andra bron började det kännas tyngre och kanske hade jag gått ut lite tufft.. En gel och lite vatten innan andra bron. Vet inte om det hjälpte direkt men jag kom upp för den segdragna Göta-älvsbron över mot Nordstan. Sen går det skönt utför en stund innan man ska ”upp” på avenyn. Avenyn, ja den är såklart svagt uppför.. som jag förresten tycker hela resten av loppet är.. (jag vet, det går nerför en bit från Götaplatsen men det kände jag nästan inte av igår..)

Det var nog ändå på avenyn som jag insåg att jag skulle göra en tid en bra bit under 1.40 som väl egentligen var det jag tänkt skulle vara rimligt att göra. Så även om mina ben var rätt tunga de fyra sista kilometrarna tillbaka mot Slottskogen så fick jag energi av det och framför allt en känsla om att formen kanske ändå finns där någonstans.. Även om jag återigen vill tillägga att man kommer långt på VILJA (och envishet) när löpningen inte riktigt går som på räls.

1.36.42 blev sluttiden och det är det snabbaste Göteborgsvarvet jag gjort och faktiskt den andra bästa tiden på en halvmara.. nu är det givetvis några som undrar om jag ändå inte ska springa Stockholm Marathon?! Det gör jag nog själv också innerst inne… Visst, jag kommer att klara det.. men det är dubbelt så långt och jag vill känna att det är ”värt” det.. Vi får se!!

image


Racereport Chicago Marathon

Okej. Jag har fattat grejen. Varför man ska springa ett marathon i USA. Kan bara sammanfattas som en FANTASTISK löparupplevelse!! ”Runners high” är nog ett uttryck som passar perfekt. Sprang runt och njöt av staden (nej inte riktigt hela vägen till mål..), med ett leende på läpparna (tror kanske det försvann lite i krigandet de sista kilometrarna), framhejad av en enorm folkmassa på Chicagos gator (de höll ut hela vägen), i ett strålande solsken med en temperatur på ca 25 grader vid målgång.

Organisationen kring loppet var perfekt och stämningen när amerikanska nationalsången spelades innan start går liksom inte att beskriva. Att starta mitt i en storstad, i en park omgiven av skyskrapor med 45 000 löpare som har samma huvudmål – att ta sig runt de dryga 42 kilometrarna är häftigt!

Jag stod i första ”vågen” men i sista gruppen av löpare så när startskottet gick 7.30 hade jag ganska lång tid kvar till startlinjen. Passerade den 7.45 och stack iväg på de breda gatorna utan större trängsel. Desto mer trängsel var det vid sidan av gatorna, herregud!! Redan tidigt på morgonen hade folkmassorna hittat ut för att heja och efter den tunnel man springer igenom direkt efter start började jublet och påhejandet. ”Go Sweden” ”Oh Sweden” ”Make Sweden proud” ”You can do it” ”Keep going” ”Go runners” ”You’re awsome” ja det är bara några av exemplen.

Skyltar med massa härliga och roliga budskap bidrog till skratt och leenden längs banan. Live musik, musik från stora högtalare, DJ’s och inte minst publikens stämmor, ja en ljudvolym och pepp som jag aldrig upplevt på ett löplopp tidigare. Nästan så att det var skönt på de få partier där det var lite tystare..

Jag har ju skämtat lite om att detta skulle vara min sightseeing av Chicago och faktiskt så är det ju ett av de bättre sätten att se en stad och olika stadsdelar! Old town, Chinatown, Downtown, Businessdistrict mfl områden passerades och jag hann även prata några ord med en del av våra (Springtime Travel) resenärer som jag skymtade under vägen.

Fram till 35km kändes allt väldigt lätt och jag började fundera på om jag faktiskt skulle kunna springa ett andra marathon under 3.30.. Men vid 36km så kände jag av den stigande värmen och solen som låg på ordentligt, då utan skydd från skyskrapor. Benen började också bli tunga och mitt Lidingölopp gjorde sig påmint.

Det är ett hårt underlag hela loppet igenom, asfalt som är mer som betong, så vid denna del av loppet känns det i kroppen. Jag fick kriga sista fem kilometrarna och tackar publiken på sista delen för att jag ändå lyckades hålla ett hyfsat bra ”sightseeing tempo” 😉 Jag bommade 3.30 med 56 sekunder och gick i mål på 3.30.56 och är otroligt glad över att ha fått göra detta lopp!!

Efter loppet väntade ett after-race party i parken med en välförtjänt öl och underhållning. Vi njöt av folkfesten i gräset under fortsatt strålande solsken. Ett grymt avslut för alla hjältar som går i mål efter fina prestationer.

image

Chicago är en helt underbar stad och detta är ett marathon med perfekt organisation. Att man sen kan bo 5-10 minuter från start och mål utan busstransporter är hur smidigt som helst. Ska ni någon gång springa ett marathon? Gör det i USA! Och jag rekommenderar varmt att välja Chicago!!

image


Chicago Marathon

Här sitter jag i Millenium Park i Chicago och njuter av solen!
Typ 100 meter bort är starten för Chicago Marathon som går imorgon. En start som jag får möjligheten att vara med om tack vare mitt uppdrag som ledare för Springtime Travel. Grymt tacksam för det och detta blir faktiskt mitt första marathon utanför Sverige, ja utanför Stockholm också för den delen. Min tredje mara totalt och det känns faktiskt helt perfekt att få göra den i denna stad som snabbt blivit en favorit. Att få göra den i USA där man är en hjälte bara man ställer sig på startlinjen ? Att få göra den i en stad som är fylld av marathonlöpare från olika håll i världen och som fullkomligt sjuder av feststämning. Det här ska bli riktigt kul!

image

Jag har inte satt upp något tidsmål eftersom detta marathon är lite av en ”bonus”. Loppet har inte funnits med i min planering och med ett personbästa på Lidingöloppet för två veckor sen så vet jag inte om kroppen är helt återhämtad. Den känns hyfsat pigg på kortare distanser men jag har ingen aning om hur det kommer kännas efter 30km.. Jag ser loppet som en chans till den bästa sightseeing man kan få i en stad. 42 kilometer spring genom stan!

Vädret kan nog inte bli bättre, höstsol och runt 20 grader är prognosen för imorgon förmiddag. Mot eftermiddagen 23 grader, fortsatt sol och ett av världens bästa after-race partyn.. Något att se fram emot om det känns tungt efter vägen. Starten går tidigt, redan 7.30 och tur är väl det för en jet-leggad morgonpigg svensk. Att gå upp och äta lite frukost runt 4.30 kommer inte vara ett problem ?

Vi har såklart ett härligt gäng resenärer med oss som ska springa. Någon gör sin första mara, någon annan sin sista ”major” (New York, Boston, Tokyo, Berlin, London och Chicago räknas till dessa) och med mig som reseledarkollega har jag Anders Forselius som kan Chicago och USA utan och innan efter sina marathon och cykelturer i detta land. Han fortsätter härifrån till New York på cykel till veckan och har som mål att vara framme till New York Marathon.. Då har han cyklat tvärs över hela USA. Imponerande!

Intrycket av staden hittills är som sagt grymt positivt och guldkanten är förstås sjön och den ”lakeshoretrail” som löper längs strandkanten. Den bjuder in till härliga löpturer och man ska tydligen kunna få ihop cirka 42 kilometer om man springer hela. Tänker dock inte dubbelkolla det under denna resa..

Avslutar med en bild från morgonens jogging när solen precis gått upp över sjön. Den absolut bästa tänkbara uppladdningen för morgondagen!

image


Marathon urladdning!

Jag skrev ett inlägg med två dagar kvar… Nu sitter jag här två dagar efter Asics Stockholm Marathon och kan fortfarande knappt fatta att jag gjorde den tid jag gjorde. Mitt stora mål och ”drömtiden” som var att gå under 3.30 fixade jag. Jag fixade den med mer än fyra minuter, drygt fyra (ursäkta språket) jävla minuter!!

I ett USELT väder med spöregn på hela andra varvet. Med en kraftig vind, framför allt på Norr Mälarstrand, där det blåste rätt emot alla oss som kämpade med tunga ben, blöta fötter och kalla dyngsura kläder. Jag har ALDRIG upplevt Norr Mälarstrand så lång, den tog liksom aldrig slut och faktiskt så började jag just där fundera på om jag verkligen skulle orka ända in.. om jag kanske hade gått ut för hårt och hållit ett för högt tempo.

Det var bara att frikoppla pannbenet och koppla ur allt annat när jag gick igenom 35km-passeringen. Bit ihop.. Kör på.. 7km är inte långt – du har ju sprungit fem stycken ”7-kilometare” redan… Bara du rundar stadshuset så blir det mindre vind.. Du får snart kaffe – varmt kaffe.. ja det var lite av det jag försökte peppa mig själv med där och då.

Jag tog mig runt Stadshuset och förbi Centralen. På Norra Bantorget satte jag på min musik. En spellista som tog mig uppför Torsgatan, (ja – den går uppför..) uppför Odengatan, (ja – den går också uppför) ner mot Sveavägen (nej – det är inte skönt att springa nedför med tunga ben) på tvärsen på Karlavägen och sen upp mot Stadion (ja – den vägen har definitivt ett motlut). När jag sprang in på Stadion hörde jag inte längre musiken på spellistan, jag såg MÅLET och insåg att det var närmre än vad jag mindes det från förra året. Det är faktiskt ganska snabbt på efter kurvan på bortre långsidan. Typ på hälften om man tänker en 100-meters bana. Otroligt viktigt efter dryga 42 kilometer.

Jag gick i mål på tiden 3.25.45 – jag slog mitt mål med marginal och jag förbättrade förra årets tid med ca 15 minuter. Så jäkla nöjd över det nu när det på riktigt börjar sjunka in. En riktig urladdning och det är många känslor som kommer fram efter en sådan!!

Tycker att ni alla ska läsa Helenas blogg som skildrar hennes upplevelse av loppet. Det ger en bra förståelse för hur alla löpare kämpade och vilka hjältar vi faktiskt är som tog oss igenom ett marathon i skitväder.

Nu återstår det att bestämma sig för om det blir ett tredje Stockholm Marathon nästa år.. Ser ju ut att vara glad på den här bilden vid halvmarapasseringen i alla fall.. så kanske..?! 🙂
307038_199200621_Medium

 


Marathon pirr..

Två dagar kvar till Stockholm Marathon. Två dagar kvar till start i mitt livs andra marathon. Två dagar kvar till jag ska få uppleva det jag minns som en av de häftigaste idrottsutmaningarna i mitt liv.

I år känns det mer.. mer pirrigt.. mer tankar.. mer fokus.. mer målmedvetet.. ja helt enkelt MER! Förmodligen för att jag vet vad jag ger mig in på. Vad som väntar och vad som krävs för att jag ska nå mitt mål.

Men vet ni jag känner också att jag är redo. Jag har gjort det mesta enligt planen under vintern och våren. En sjukdomsvecka men det får man räkna med. Med en bra tid på halvmaran Kungsholmen Runt för tre veckor sen så känner jag att kapaciteten finns där. Jag är förberedd.

Att det sedan utlovas kraftigt regn och vind – det skiter jag i!!

En av mina målbilder när jag tränat för maran har så klart varit Västerbron. Två gånger ska den övervinnas. I går när jag gick hem sken solen på bron och även om den inte gör det på lördag så tänker i alla fall jag skina som en sol när jag går i mål på Stadion. Förhoppningsvis med en riktigt skön känsla…
IMG_1535


Soffhäng med saffransbiscottis och te!!

Idag orkade jag inte ta mig ut och köra min planerade träning.. Trött, sliten och kanske lite för mycket stress senaste tiden. Kroppen säger ifrån och numera försöker jag lyssna på den. Ta en vilodag när det behövs, den här gången blev det två på raken.. det gör inget för jag känner att jag behöver det. Har gått med nackont lite för länge nu, en nackspärr som inte ger sig helt.

För mig är träning något som tillhör vardagen och jag mår bra av att träna i stort sett varje dag. Det behöver absolut inte vara stenhårt men helst vill jag röra mig på något sätt varje dag. Då gäller det att kunna acceptera att man inte gör det en, två eller kanske tre dagar ibland. Kanske en hel vecka. Det har varit svårt för mig att hantera detta tidigare men nu vet jag bättre. Och jag vet också att det inte är någon som helst mening att träna när man sovit dåligt, har stresspåslag i kroppen och känner sig sliten. I alla fall inte träning på en ansträngd nivå, då bryter det ner mer än det ger. Så ikväll har jag legat i soffan och ätit saffransbiscottis (som jag bakade häromdagen) och druckit te. Fantastiskt skönt och gott 🙂

Imorgon är jag redo igen, det känner jag i kroppen! Och tur är väl det eftersom jag tidigare i veckan anmälde mig till mitt andra Stockholm Marathon.. 😉 Jag som aldrig skulle springa en mara…

Här är receptet på mina saffransbiscottis som jag mixat ihop med inspiration från lite olika recept på nätet.

1dl smält kokosolja

2 påsar saffran

2 ägg

3 dl hasselnötsmjöl

2 dl mandelmjöl

1 dl mandel (jag hackade dem väldigt grovt)

1 dl kokossocker

1 tsk bakpulver

lite vaniljpulver

Forma till längder och grädda i mitten av ugnen på 175 grader ca 25 min. Ta ut och skär upp längderna i små biscottis. Sänk sedan till 125 grader och grädda ytterligare 10 min. Stäng av ugnen och låt skorporna vara kvar i ugnen tills den svalnat.

IMG_1433

Lägg i en snygg glasburk så har du en bra ”gåbort” present så här i glöggtider!!