Surf the healthy way've

New York Marathon – Marornas maror..

En dryg vecka redan.. en dryg vecka sen jag gick i mål i central park efter att ha sprungit 42.2 kilometer på New Yorks gator. 42.2 kilometer, 26,2 miles, marathondistansen som jag nu avklarat för femte gången i mitt liv. Kanske var det den häftigaste gången.. ja det var det nog.. även om jag fortfarande håller förra höstens Chicago marathon som en favorit också!!

MEN det var nog helt klart den mest utmanande för min del. Fysiskt kände jag mig faktiskt totalt slut och tömd på all energi efter målgången. För första gången fick jag gå ett par/tre gånger i samband med vätskestationerna mot slutet av loppet. Det var varmt, mina ben var tunga som bly och den sista orken fanns inte där. Nu är det absolut inte hela världen och egentligen är jag väldigt tacksam över att jag har en kropp som orkar springa hela marathondistansen. Som dessutom orkar med det på ett väldigt hårt underlag, en blandning av asfalt och betong. Som ändå gör en tid på strax under 3.37 utan att bråka alltför mycket…

Vi var dock inte helt sams kvällen innan start, kroppen och jag.. ni vet ju alla att man går mycket i en stad som New York och jag summerade ca 25 000-28 000 steg per dag dagarna innan marathon. Det blev en lite protest på det.. På lördagens morgonjogg med våra Springtimeresenärer började jag känna av en höft som krånglat tidigare. En huggande smärta i höftböjaren där det känns som allt låser sig och benet nästan viker sig. Oberäkneligt och rätt obehagligt!

Jäkla höft.. skulle den stoppa mig från att få starta i marornas mara, New York City Marathon?! Nej, den tanken slog jag snabbt bort även om jag långt därinne också bestämde mig för att inget skulle riskeras. Jag älskar ju min löpning och att göra ett marathon med smärta och kanske inte kunna springa sen var inte aktuellt. En annan insikt och tanke som också kom till mig var att den där höften kanske inte fått tillräckligt med kärlek senaste tiden. Så på lördagskvällen på hotellrummet gav jag den allt mitt fokus. Massageboll, rulle och stretch. Kärlek gör ont ibland…

Somnade med vetskapen om att klockan skulle ringa 4.10 på söndagsmorgonen och sov inte speciellt bra. En viss oro i kroppen över höften och så den där vanliga stressen när man vet att klockan ska ringa tidigt och man är rädd för att försova sig. Mitt fokus var ju först och främst att guida våra (Springtime Travels) resenärer på bussen ut till starten på Staten Island. Peppa dem och svara på alla frågor som kommer upp. Det egna deltagandet blir lite sekundärt till en början men väl därute på området så infann sig känslan direkt. Känslan innan en marathonstart, det är något visst med den. Ännu mer visst när det är 50 000 som ska starta. 50 000 som väntar på att möta jublet från de 2-3 miljoner människor som tar sig ut på New Yorks gator, för att heja fram marathonlöpare från hela världen. Jag blev pepp och höften kändes okej. Hade dessutom trevligt sällskap av en viss välkänd svensk rappare innan start och vi hängde tillsammans med Springtimes VD i ett skönt värmande solsken. Pratade träning, föreläsningar, drack kaffe, käkade en bagel och var överens om att vi alla skulle njuta av loppet och den upplevelse det trots allt är.

Jag startade i första startgrupp så en dryg timmen innan min start tackade jag för sällskapet och drog mig mot min startfålla. Höften högg till och jag tänkte att jag måste värma upp. Vet att den huggande smärtan oftast släpper när jag blir varm. Småjoggade i fållan och körde lite rörlighet för höfterna. Pratade med några andra svenskar och Springtimeresenärer medan klockan började närma sig 9.50 när vår startgrupp skulle iväg. Vi rörde oss framåt mot brofästet, Verazzano Narrows Bridge, en bro som leder över till Brooklyn från Staten Island och som är starten på New York Marathon. En tuff start säger många, speciellt om vädret inte vill dig väl. Det ville det i år. Strålande solsken, lite vind men inte alls så farligt. Stämningen i startledet var på topp när amerikanska nationalsången spelades och när startskottet gått ljöd ”New York New York” med Frank Sinatra ur högtalarna samtidigt som startlinjen passerades. Löparglädje!!

Jag hade tänkt springa loppet utan klocka efter en utmaning jag fått. Men med tanke på mitt reseledaruppdrag så blev jag i sista stund lite nojig över att min telefon skulle dö på väg ut och att jag skulle stå utan att ha koll på tiden så den fick helt enkelt bli med. Jag startade den vid startlinjen men tryckte direkt bort displayen som anger ”pace” och tänkte att min första utmaning blir att inte kolla på den förrän vid halvmarapasseringen. Jag skulle springa på känsla och inte fokusera på tiden.

img_5057

Känslan då.. höften.. hur kändes den efter starten och upp över bron? Inte så bra faktiskt, det högg till några gånger och mitt ben vek sig.. jag måste ju i vilket fall ta mig över bron och bara jag blir varm tänkte jag.. När vi sprang nerför mot Brooklyn så funderade jag på om det verkligen skulle gå. Jag hade ju lovat mig att inte riskera något. 5 kilometer, jag ger det 5 kilometer tänkte jag. Efter det är jag helt varm och gör det fortfarande ont, då kliver jag av.

Jag behövde inte kliva av, det släppte strax efter bron och lättnaden över att kunna fortsätta var stor. Nu kunde jag fokusera på omgivningen och den fantastiska publik som stod längs gatorna. Barn och vuxna som gör high fives, band som spelar, skyltar med diverse budskap och alla hejarop!! Magiskt, det är magiskt att springa marathon i USA. Här har den svenska publiken mycket att lära..

Staten Island, Brooklyn, Queens.. där någonstans passerades halvmara-passeringen och jag tittade på klockan och min fart för första gången. 4.56 i snitt.. tanken slog mig att det kanske var lite för fort men känslan var fortfarande bra och det var ju den jag skulle gå på. Närmade mig Queensboro Bridge, bron över till Manhattan. Det är en bro som inte kantas av publikmassor, en  bro där bara löpstegen från alla som springer hörs. Lite som meditation. Jag trampade på, segt uppför. Bara uppför. Så kändes det. Men till slut hördes jublet igen. Ett jubel från publiken på First Avenue. Kanske en av de häftigaste kontrasterna under loppet.

Där någonstans på (den oändliga) First Avenue visste jag att Springtimes supportar skulle stå. Anhöriga och de ledare som inte sprang. De blev mitt första mål och jag fylldes med lite ny energi när jag såg de svenska och norska flaggorna och fick deras påhejande. Strax efter kände jag dock att det började ta emot, jag var trött. Det var varmt. Benen var tunga. Höften var okej men jag hade nog sprungit och spänt mig lite i rädslan för att det där hugget skulle komma. Ett annat löpsteg än normalt.

Bara att tugga på, det är ju mycket det ett marathon handlar om. 30 km, äntligen kom skylten MEN det innebär ju dryga 12 km kvar.. Dessa tolv blev en större utmaning än de tolv sista på tidigare marathon jag sprungit. First Avenue tog verkligen aldrig slut..

Men till slut så.. efter en avslutande bro.. svängde jag in i The Bronx samtidigt som jag kände ett starkt behov av att gå vid nästa vätskestation.. Jag gillar inte att gå under lopp. Känns ofta som att jag inte kommer igång efter det. Sprang vidare till nästa vätska och lyftes återigen av publiken. Det är riktigt häftigt med variationen och olikheterna i de olika områdena man springer igenom. Jag fortsatte springa vid den vätskan men vid nästa vätska gav jag upp mot ”inte gå-tanken”..

Tillbaka in mot Manhattans gröna stolthet Central Park. Kom igen du orkar. Det är inte långt kvar. Försökte peppa mig själv, det gick sådär. Jag gick igen vid nästa vätska. När jag äntligen svängde in i Central Park så fanns inte mycket energi kvar i kroppen. Jag brukar alltid säga till mina kunder att ett marathon handlar om pannben. Det sitter i huvudet. Vilken jäkla tur att jag faktiskt har ett pannben. Och ett ganska hårt sådant. Jag gick en gång till men sen lyckades jag hålla ihop och hejades fram av den enorma folkmassa som kantade de sista kilometrarna i Central Park.

En skylt med ”finish 800m” dök till sist upp och jag tror faktiskt jag orkade trycka på lite mer i steget in mot mål. Den där mållinjen som var otroligt efterlängtad passerades på 3.36.57 och när jag tryckte av klockan så var det andra gången jag kikade på farten. Snittfart 5:08. Det är mitt näst ”sämsta” marathon men helt klart det bästa, tätt följt av Chicago. Det viktigaste var att höften höll och att jag faktiskt lyckades springa på känsla. Låta kroppen göra det tempo den ville första halvan och sen tillåta den att ta det lugnare andra halvan. Känslan av att springa i en stad som New York är enorm.

Är du fullt frisk och kan springa gör det. Har du förmågan att springa ett marathon gör det. Har du möjligheten att springa ett marathon i USA gör det!!

img_4900

Tack Springtime för att jag får förtroendet att åka med som ledare på era tränings och löparresor. Det är alltid en fantastisk upplevelse och många fina möten med härliga människor.


Racereport Chicago Marathon

Okej. Jag har fattat grejen. Varför man ska springa ett marathon i USA. Kan bara sammanfattas som en FANTASTISK löparupplevelse!! ”Runners high” är nog ett uttryck som passar perfekt. Sprang runt och njöt av staden (nej inte riktigt hela vägen till mål..), med ett leende på läpparna (tror kanske det försvann lite i krigandet de sista kilometrarna), framhejad av en enorm folkmassa på Chicagos gator (de höll ut hela vägen), i ett strålande solsken med en temperatur på ca 25 grader vid målgång.

Organisationen kring loppet var perfekt och stämningen när amerikanska nationalsången spelades innan start går liksom inte att beskriva. Att starta mitt i en storstad, i en park omgiven av skyskrapor med 45 000 löpare som har samma huvudmål – att ta sig runt de dryga 42 kilometrarna är häftigt!

Jag stod i första ”vågen” men i sista gruppen av löpare så när startskottet gick 7.30 hade jag ganska lång tid kvar till startlinjen. Passerade den 7.45 och stack iväg på de breda gatorna utan större trängsel. Desto mer trängsel var det vid sidan av gatorna, herregud!! Redan tidigt på morgonen hade folkmassorna hittat ut för att heja och efter den tunnel man springer igenom direkt efter start började jublet och påhejandet. ”Go Sweden” ”Oh Sweden” ”Make Sweden proud” ”You can do it” ”Keep going” ”Go runners” ”You’re awsome” ja det är bara några av exemplen.

Skyltar med massa härliga och roliga budskap bidrog till skratt och leenden längs banan. Live musik, musik från stora högtalare, DJ’s och inte minst publikens stämmor, ja en ljudvolym och pepp som jag aldrig upplevt på ett löplopp tidigare. Nästan så att det var skönt på de få partier där det var lite tystare..

Jag har ju skämtat lite om att detta skulle vara min sightseeing av Chicago och faktiskt så är det ju ett av de bättre sätten att se en stad och olika stadsdelar! Old town, Chinatown, Downtown, Businessdistrict mfl områden passerades och jag hann även prata några ord med en del av våra (Springtime Travel) resenärer som jag skymtade under vägen.

Fram till 35km kändes allt väldigt lätt och jag började fundera på om jag faktiskt skulle kunna springa ett andra marathon under 3.30.. Men vid 36km så kände jag av den stigande värmen och solen som låg på ordentligt, då utan skydd från skyskrapor. Benen började också bli tunga och mitt Lidingölopp gjorde sig påmint.

Det är ett hårt underlag hela loppet igenom, asfalt som är mer som betong, så vid denna del av loppet känns det i kroppen. Jag fick kriga sista fem kilometrarna och tackar publiken på sista delen för att jag ändå lyckades hålla ett hyfsat bra ”sightseeing tempo” 😉 Jag bommade 3.30 med 56 sekunder och gick i mål på 3.30.56 och är otroligt glad över att ha fått göra detta lopp!!

Efter loppet väntade ett after-race party i parken med en välförtjänt öl och underhållning. Vi njöt av folkfesten i gräset under fortsatt strålande solsken. Ett grymt avslut för alla hjältar som går i mål efter fina prestationer.

image

Chicago är en helt underbar stad och detta är ett marathon med perfekt organisation. Att man sen kan bo 5-10 minuter från start och mål utan busstransporter är hur smidigt som helst. Ska ni någon gång springa ett marathon? Gör det i USA! Och jag rekommenderar varmt att välja Chicago!!

image


Chicago Marathon

Här sitter jag i Millenium Park i Chicago och njuter av solen!
Typ 100 meter bort är starten för Chicago Marathon som går imorgon. En start som jag får möjligheten att vara med om tack vare mitt uppdrag som ledare för Springtime Travel. Grymt tacksam för det och detta blir faktiskt mitt första marathon utanför Sverige, ja utanför Stockholm också för den delen. Min tredje mara totalt och det känns faktiskt helt perfekt att få göra den i denna stad som snabbt blivit en favorit. Att få göra den i USA där man är en hjälte bara man ställer sig på startlinjen ? Att få göra den i en stad som är fylld av marathonlöpare från olika håll i världen och som fullkomligt sjuder av feststämning. Det här ska bli riktigt kul!

image

Jag har inte satt upp något tidsmål eftersom detta marathon är lite av en ”bonus”. Loppet har inte funnits med i min planering och med ett personbästa på Lidingöloppet för två veckor sen så vet jag inte om kroppen är helt återhämtad. Den känns hyfsat pigg på kortare distanser men jag har ingen aning om hur det kommer kännas efter 30km.. Jag ser loppet som en chans till den bästa sightseeing man kan få i en stad. 42 kilometer spring genom stan!

Vädret kan nog inte bli bättre, höstsol och runt 20 grader är prognosen för imorgon förmiddag. Mot eftermiddagen 23 grader, fortsatt sol och ett av världens bästa after-race partyn.. Något att se fram emot om det känns tungt efter vägen. Starten går tidigt, redan 7.30 och tur är väl det för en jet-leggad morgonpigg svensk. Att gå upp och äta lite frukost runt 4.30 kommer inte vara ett problem ?

Vi har såklart ett härligt gäng resenärer med oss som ska springa. Någon gör sin första mara, någon annan sin sista ”major” (New York, Boston, Tokyo, Berlin, London och Chicago räknas till dessa) och med mig som reseledarkollega har jag Anders Forselius som kan Chicago och USA utan och innan efter sina marathon och cykelturer i detta land. Han fortsätter härifrån till New York på cykel till veckan och har som mål att vara framme till New York Marathon.. Då har han cyklat tvärs över hela USA. Imponerande!

Intrycket av staden hittills är som sagt grymt positivt och guldkanten är förstås sjön och den ”lakeshoretrail” som löper längs strandkanten. Den bjuder in till härliga löpturer och man ska tydligen kunna få ihop cirka 42 kilometer om man springer hela. Tänker dock inte dubbelkolla det under denna resa..

Avslutar med en bild från morgonens jogging när solen precis gått upp över sjön. Den absolut bästa tänkbara uppladdningen för morgondagen!

image


Trainingcamp i Portugal!

Är precis hemkommen efter en riktigt bra vecka i Portugal. Har varit ledare på Springtime Travel’s Trainingcamp i Monte Gordo på Algarvekusten. En vecka med TSM (Team Stockholm Marathon) som partner så många resenärer som delar mitt intresse för löpningen. Dessutom har vi haft Anders Szalkai och Mustafa Mohamed med i ledarstaben så fokuset på löpning har kryddats med mycket kunskap och intressanta föreläsningar av dessa två profiler.

Veckan har fyllts med morgonjogg på stranden, löpteknik, korta intervaller på bana, längre intervaller, tröskelpass, fartlek, progressiv distans, långpass i bergen och sen möjlighet att springa 28k hem efter det… Alla variationer av löppass som ni märker. Utöver det en massa danspass, pilates, core, yoga och styrkeklasser att välja mellan.

image

Och vilket gäng vi haft med oss!! De har fyllt både löpningen och många av de andra passen. Bidragit med massa energi och glädje. Jag har haft många av de styrkeklasser som varit på schemat och man är alltid lite osäker på om dessa ska fyllas.. för ibland tycks det nästan vara farligt med muskler på en löparkropp 😉 men från dag 1 till dag 7 har det varit fullt ös på mina pass med många deltagare. Så himla kul och jag är grymt tacksam för det. Lycklig och glad i hela kroppen.

image

Fokuset har givetvis varit att stärka muskler som vi behöver i löpningen och där det kan finnas risk för skador vid en för enformig träning. Men vi har jobbat mycket med hela kroppen också (löpningen involverar ju faktiskt rätt många av våra muskler..) Även med spänsten och med flåset. Vi har haft kul och svettats, speciellt på sista passet då någon uttryckte ”ända in i kaklet” and I looove it 🙂

Har lovat att lägga ut lite bra styrkeövningar för löparmuskler här så de kommer inom kort så får ni alla ta del av dessa.

Nu sitter jag redan och längtar till nästa gång jag får åka!!