Surf the healthy way've

Vasaloppsträning!

Om TRE veckor och en dag ska jag köra Öppet spår. De nio Vasaloppsmilen fast inte på den klassiska tävlingsdagen.

För TRE år sen gjorde jag det för första gången och sa efter målgång ”bra, nu har jag gjort det här – aldrig mer!”

Jag hade TRE riktiga psykbryt under loppet, som kan vara ett av de med sämsta förhållandena i historien.. riktigt dåligt med snö, sju plusgrader, 10-12 m/s i motvind på myrarna, sörja i spåren.. eller varför egentligen kalla det spår? Dagen efter jag åkte hade man allvarliga diskussioner om att ställa in Vasaloppet på söndagen.

Första riktiga psykbrytet var när jag ca 9km innan Evertberg (typ halvvägs) bestämde mig för att: Jag bryter!! Ja, det gör jag!! I Evertsberg har jag ju ändå åkt längre än halv-vasan (som jag åkte året innan) och det räcker fint för mig!! Jag skiter i det här!!

Av någon anledning höll jag mig inte till den planen..

Andra psykbrytet kom när jag med ca 2,5 mil kvar till Mora ser ett lemmeltåg som knatar med skidorna ur de s.k spåren ut i skogen??? En flod som inte ska vara i spåret är där.. ”vi kan inte gå över den – vi måste gå runt den” så passande med Mora träsks ramsa här!

Okej, sagt och gjort tog jag mig vidare även efter detta.

Sista brytet kom när jag med 1,5 mil kvar såg min syster med Freja plus mamma och pappa efter en lång raka. Nu är det inte långt kvar du fixar det här hejade syrran. Nej nej nej skrek min kropp och tårarna började tränga fram. Det var MYCKET nära att jag klev av där.

Men 1,5 mil.. 15 kilometer.. när man åkt 75.. man kliver INTE av då!

Igår när jag åkte delar av sträckan, Mora-Hökberg t&r, kom de här minnena tillbaka. Samtidigt som jag känner mig mycket starkare nu, tack Håkon aka Fysio Outdoor för hjälp med grundträning och stakteknik. Och nu fanns det ju dessutom riktigt fina spår att åka i, inte en sörja av ”sockrig” konstsnö..

Jag gillar fysiska utmaningar och gissar väl att det är en av de stora anledningarna till att jag gör detta igen. Jag fascineras också av hur kroppen växlar läge både fysiskt och framför allt psykiskt under en lång tid av ansträngning. Det är en häftig upplevelse!

Ser nu fram emot måndag den 27 februari med lite skräckblandad förtjusning och Gud förbjude massa plusgrader och sörja i spåren!!


New York Marathon – Marornas maror..

En dryg vecka redan.. en dryg vecka sen jag gick i mål i central park efter att ha sprungit 42.2 kilometer på New Yorks gator. 42.2 kilometer, 26,2 miles, marathondistansen som jag nu avklarat för femte gången i mitt liv. Kanske var det den häftigaste gången.. ja det var det nog.. även om jag fortfarande håller förra höstens Chicago marathon som en favorit också!!

MEN det var nog helt klart den mest utmanande för min del. Fysiskt kände jag mig faktiskt totalt slut och tömd på all energi efter målgången. För första gången fick jag gå ett par/tre gånger i samband med vätskestationerna mot slutet av loppet. Det var varmt, mina ben var tunga som bly och den sista orken fanns inte där. Nu är det absolut inte hela världen och egentligen är jag väldigt tacksam över att jag har en kropp som orkar springa hela marathondistansen. Som dessutom orkar med det på ett väldigt hårt underlag, en blandning av asfalt och betong. Som ändå gör en tid på strax under 3.37 utan att bråka alltför mycket…

Vi var dock inte helt sams kvällen innan start, kroppen och jag.. ni vet ju alla att man går mycket i en stad som New York och jag summerade ca 25 000-28 000 steg per dag dagarna innan marathon. Det blev en lite protest på det.. På lördagens morgonjogg med våra Springtimeresenärer började jag känna av en höft som krånglat tidigare. En huggande smärta i höftböjaren där det känns som allt låser sig och benet nästan viker sig. Oberäkneligt och rätt obehagligt!

Jäkla höft.. skulle den stoppa mig från att få starta i marornas mara, New York City Marathon?! Nej, den tanken slog jag snabbt bort även om jag långt därinne också bestämde mig för att inget skulle riskeras. Jag älskar ju min löpning och att göra ett marathon med smärta och kanske inte kunna springa sen var inte aktuellt. En annan insikt och tanke som också kom till mig var att den där höften kanske inte fått tillräckligt med kärlek senaste tiden. Så på lördagskvällen på hotellrummet gav jag den allt mitt fokus. Massageboll, rulle och stretch. Kärlek gör ont ibland…

Somnade med vetskapen om att klockan skulle ringa 4.10 på söndagsmorgonen och sov inte speciellt bra. En viss oro i kroppen över höften och så den där vanliga stressen när man vet att klockan ska ringa tidigt och man är rädd för att försova sig. Mitt fokus var ju först och främst att guida våra (Springtime Travels) resenärer på bussen ut till starten på Staten Island. Peppa dem och svara på alla frågor som kommer upp. Det egna deltagandet blir lite sekundärt till en början men väl därute på området så infann sig känslan direkt. Känslan innan en marathonstart, det är något visst med den. Ännu mer visst när det är 50 000 som ska starta. 50 000 som väntar på att möta jublet från de 2-3 miljoner människor som tar sig ut på New Yorks gator, för att heja fram marathonlöpare från hela världen. Jag blev pepp och höften kändes okej. Hade dessutom trevligt sällskap av en viss välkänd svensk rappare innan start och vi hängde tillsammans med Springtimes VD i ett skönt värmande solsken. Pratade träning, föreläsningar, drack kaffe, käkade en bagel och var överens om att vi alla skulle njuta av loppet och den upplevelse det trots allt är.

Jag startade i första startgrupp så en dryg timmen innan min start tackade jag för sällskapet och drog mig mot min startfålla. Höften högg till och jag tänkte att jag måste värma upp. Vet att den huggande smärtan oftast släpper när jag blir varm. Småjoggade i fållan och körde lite rörlighet för höfterna. Pratade med några andra svenskar och Springtimeresenärer medan klockan började närma sig 9.50 när vår startgrupp skulle iväg. Vi rörde oss framåt mot brofästet, Verazzano Narrows Bridge, en bro som leder över till Brooklyn från Staten Island och som är starten på New York Marathon. En tuff start säger många, speciellt om vädret inte vill dig väl. Det ville det i år. Strålande solsken, lite vind men inte alls så farligt. Stämningen i startledet var på topp när amerikanska nationalsången spelades och när startskottet gått ljöd ”New York New York” med Frank Sinatra ur högtalarna samtidigt som startlinjen passerades. Löparglädje!!

Jag hade tänkt springa loppet utan klocka efter en utmaning jag fått. Men med tanke på mitt reseledaruppdrag så blev jag i sista stund lite nojig över att min telefon skulle dö på väg ut och att jag skulle stå utan att ha koll på tiden så den fick helt enkelt bli med. Jag startade den vid startlinjen men tryckte direkt bort displayen som anger ”pace” och tänkte att min första utmaning blir att inte kolla på den förrän vid halvmarapasseringen. Jag skulle springa på känsla och inte fokusera på tiden.

img_5057

Känslan då.. höften.. hur kändes den efter starten och upp över bron? Inte så bra faktiskt, det högg till några gånger och mitt ben vek sig.. jag måste ju i vilket fall ta mig över bron och bara jag blir varm tänkte jag.. När vi sprang nerför mot Brooklyn så funderade jag på om det verkligen skulle gå. Jag hade ju lovat mig att inte riskera något. 5 kilometer, jag ger det 5 kilometer tänkte jag. Efter det är jag helt varm och gör det fortfarande ont, då kliver jag av.

Jag behövde inte kliva av, det släppte strax efter bron och lättnaden över att kunna fortsätta var stor. Nu kunde jag fokusera på omgivningen och den fantastiska publik som stod längs gatorna. Barn och vuxna som gör high fives, band som spelar, skyltar med diverse budskap och alla hejarop!! Magiskt, det är magiskt att springa marathon i USA. Här har den svenska publiken mycket att lära..

Staten Island, Brooklyn, Queens.. där någonstans passerades halvmara-passeringen och jag tittade på klockan och min fart för första gången. 4.56 i snitt.. tanken slog mig att det kanske var lite för fort men känslan var fortfarande bra och det var ju den jag skulle gå på. Närmade mig Queensboro Bridge, bron över till Manhattan. Det är en bro som inte kantas av publikmassor, en  bro där bara löpstegen från alla som springer hörs. Lite som meditation. Jag trampade på, segt uppför. Bara uppför. Så kändes det. Men till slut hördes jublet igen. Ett jubel från publiken på First Avenue. Kanske en av de häftigaste kontrasterna under loppet.

Där någonstans på (den oändliga) First Avenue visste jag att Springtimes supportar skulle stå. Anhöriga och de ledare som inte sprang. De blev mitt första mål och jag fylldes med lite ny energi när jag såg de svenska och norska flaggorna och fick deras påhejande. Strax efter kände jag dock att det började ta emot, jag var trött. Det var varmt. Benen var tunga. Höften var okej men jag hade nog sprungit och spänt mig lite i rädslan för att det där hugget skulle komma. Ett annat löpsteg än normalt.

Bara att tugga på, det är ju mycket det ett marathon handlar om. 30 km, äntligen kom skylten MEN det innebär ju dryga 12 km kvar.. Dessa tolv blev en större utmaning än de tolv sista på tidigare marathon jag sprungit. First Avenue tog verkligen aldrig slut..

Men till slut så.. efter en avslutande bro.. svängde jag in i The Bronx samtidigt som jag kände ett starkt behov av att gå vid nästa vätskestation.. Jag gillar inte att gå under lopp. Känns ofta som att jag inte kommer igång efter det. Sprang vidare till nästa vätska och lyftes återigen av publiken. Det är riktigt häftigt med variationen och olikheterna i de olika områdena man springer igenom. Jag fortsatte springa vid den vätskan men vid nästa vätska gav jag upp mot ”inte gå-tanken”..

Tillbaka in mot Manhattans gröna stolthet Central Park. Kom igen du orkar. Det är inte långt kvar. Försökte peppa mig själv, det gick sådär. Jag gick igen vid nästa vätska. När jag äntligen svängde in i Central Park så fanns inte mycket energi kvar i kroppen. Jag brukar alltid säga till mina kunder att ett marathon handlar om pannben. Det sitter i huvudet. Vilken jäkla tur att jag faktiskt har ett pannben. Och ett ganska hårt sådant. Jag gick en gång till men sen lyckades jag hålla ihop och hejades fram av den enorma folkmassa som kantade de sista kilometrarna i Central Park.

En skylt med ”finish 800m” dök till sist upp och jag tror faktiskt jag orkade trycka på lite mer i steget in mot mål. Den där mållinjen som var otroligt efterlängtad passerades på 3.36.57 och när jag tryckte av klockan så var det andra gången jag kikade på farten. Snittfart 5:08. Det är mitt näst ”sämsta” marathon men helt klart det bästa, tätt följt av Chicago. Det viktigaste var att höften höll och att jag faktiskt lyckades springa på känsla. Låta kroppen göra det tempo den ville första halvan och sen tillåta den att ta det lugnare andra halvan. Känslan av att springa i en stad som New York är enorm.

Är du fullt frisk och kan springa gör det. Har du förmågan att springa ett marathon gör det. Har du möjligheten att springa ett marathon i USA gör det!!

img_4900

Tack Springtime för att jag får förtroendet att åka med som ledare på era tränings och löparresor. Det är alltid en fantastisk upplevelse och många fina möten med härliga människor.


Fjällräven Classic 2016

Vet egentligen inte hur jag kort ska kunna sammanfatta de senaste dagarna uppe i de nordligaste delarna av vårt land och genomförandet av Fjällräven Classic.. men jag ger mig på ett försök att förmedla vad jag och min grymma (och betydligt mer vandringsvana) vän Helena fått vara med om under den 110 km långa vandringen från Nikkaluokta till Abisko. Det blir ett långt inlägg kan jag säga redan nu…

Vår startgrupp skulle ge sig iväg från Nikkaluokta i fredags kl 13.00 och vi blev bussade från ett varmt och soligt Kiruna. Underbart tänkte vi och var glada över turen med vädret första dagen.. (kommande dagar såg lite sådär ut enligt prognos men ändå okej.. växlande molnighet, lite regn här och där fast troligtvis inget ihållande) Vi var taggade att ta oss an vandringen med bra ryggsäckar och sköna kängor från Haglöfs. Packningen kändes bra, vi hade sorterat bort onödig vikt men eftersom det finns en packlista att följa med krav på viss utrustning som t.ex tält, sovsäck, liggunderlag, stormkök, varma kläder med mera så blev det nog en 10-12kg på ryggen i slutändan ändå. Jag erkänner att det när vi anmälde oss fanns en liten tanke på att eventuellt springa delar av sträckan men den tanken övergav vi faktiskt redan i våras eftersom vi både ville genomföra denna vandring med en skön känsla och hinna/orka njuta av fjällvärlden och de vackra omgivningarna. Så målet för oss var egentligen bara att ta oss fram i den takt vi kände för och sova så mycket vi kände att vi behövde.

image

Väl på plats i Nikkaluokta försvann solen och det blev mer och mer moln på himlen, några mörkare än andra.. Vi gick på toa och skulle sen köpa kaffe som de hade dukat upp med utanför fjällstationen när det började regna lite. Vi valde att gå in i kafét istället och ta en kaffe tillsammans med den macka och ägg som vi hade tänkt till lunch innan vi drog iväg. Efter en stund ÖS-regnade det och vi hade bara ca 40 minuter till start.. Okej, regnskydd på ryggsäckarna och funderingar på om vi skulle byta från shorts och linne till något annat. Det kanske slutar snart? Så här mycket skulle det ju inte regna.. skönt att allt i ryggsäcken låg fint packat i dry-bags från Silva. 20 minuter innan start studsar fortfarande regndropparna på taket på en lastbil som står utanför på parkeringen. Okej, vi tar fram regnkläderna och funderar på om vi behöver sätta på oss både regnjacka och byxor. 10 minuter innan start kan vi glädjande nog stoppa ner dessa i sidofacken på ryggsäcken och gå ut samtidigt som solen spricker fram lite igen. Bra, tänker vi. Vilken tur att regnet kom innan vi startade nu får vi en solig eftermiddag!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vandringen till Abisko består av sju etapper med en checkpoint mellan varje etapp där vårt ”vandringspass” ska stämplas hos funktionärerna. Första etappen från Nikkaluokta in till Kebnekaises fjällstation är 19km lång och relativt lättvandrad. Det största bekymret här är egentligen att vi är tvungna att passera många asiater i grupp och en del andra långsamma vandrare som startat i startgruppen innan oss (fyra timmar innan…) så på vissa håll är det lite trångt. Men annars förvånansvärt gott om plats med tanke på att det ändå är ett par hundra som ger sig iväg samtidigt.

image

Vädret är fortsatt bra och vi är varma och rätt svettiga när vi gått 6km och kommer till sjön Ladtjojaure. Där finns ett ”Lap Dånalds” där man kan köpa renburgare. Vi tar bara ett snabbt stopp med ett dass-besök och lite vatten. Naturen är redan magisk och vattnet i sjön är klart och lite turkost. På andra sidan skymtar vi högre lätt snöklädda fjäll, keb-massivet.

image

Vi går vidare ungefär samtidigt som solen går i moln och hinner traska på en stund innan det börjar regna.. Tur att vi har regnkläderna lättillgängligt i sidofacken. På med jackan och vi går vidare. Det är helt okej, vi är glada och positiva och säger att det är nog det här regnet som kommer idag och är det inte mer regn än så här så är det nästan bara skönt eftersom vi båda är rätt varma av oss. Det regnar en stund till men så blir himlen ljusare igen och solen kommer fram titt som tätt mellan molnen.

Vi kommer till checkpoint Kebnekaise 17.35 och har gått i drygt fyra och en halv timme. Här blir vi överraskade med kanelbullar och saft efter att vi fått vår stämpel och det fyller på våra depåer lite inför nästa etapp på 15km som vi tänkt ta innan vi slår upp tältet för natten. Många har slagit upp sina tält i dalen på vägen från checkpointen och det ser mysigt ut i kvällssolen. Att går där och blicka upp mot de högsta topparna vi har i Sverige känns mäktigt. Det mullrar lite långt borta och längre bort i dalgången tornar lite väl mörka moln upp sig.. Vi går mot dem medan jag säger lite skämtsamt ”det är ju faktiskt lite mysigt med åska som rullar bland bergen” och ”har vi tur så går de mörka molnen på sidan om oss”.

image

Okej, jag har FEL.. en stund senare kommer det regn. Regnjacka på. Mera regn. Vind. Mera vind. Snart blåser det riktigt kallt och regnar stora droppar rakt emot oss. Mysigt, nja kanske inte.. Men vi går på och inser efter en stund att shorts inte längre är så bra. Regnbyxor på i skyddet av en större sten samtidigt som vi trycker i oss lite nötter och torkad frukt. Vi fortsätter i samma väder i 45 minuter, humöret är ändå ganska bra men orken börjar tryta lite, vi har ju inte ätit middag och egentligen ingen riktig lunch heller. Men när regnet äntligen slutar och det blir en lugn och fin sista timme in mot Singi där vi ska slå läger känns det ändå värt vår timme i regn och blåst. När vi dessutom överraskas med varma suovas med mos och lingonsylt vid checkpointen så är glädjen total…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi får upp tältet, lagar till lite frystorkat och somnar gott med hopp om en fin TIDIG morgon. Vi vill se soluppgången över bergen och sätter klockan på 03.00 för att vara redo att ge oss av runt 4-tiden. Okej, solen är inte i närheten av att gå upp klockan 03.00.. det regnar. 04.00 regnar det lite mer. 05.00 regnar det ÄNNU mer och 06.00 regnar det fortfarande. Vi funderar lite på om vi ändå ska hoppa ur tältet och gå men bestämmer oss för att ställa om klockan till 7.00 och 7.15 när vi tittar ut så skymtar vi faktiskt solen. YES!! Nu kör vi.

image

Lördagens etapp blir 39km lång och vi får tre nya stämplar i passet. Vi passerar Sälka efter 12,5km där vi stoppar för att äta lunch. Sen följer den tuffaste delen av banan, Tjäktja-passet, där vi passerar vandringens högsta punkt och får till en bild med snö under fötterna.

image

Och vädret undrar ni.. ja helt okej, inte sååå mycket regn.. en del tunga låga moln men vi ser ändå en hel del av vår vackra omgivning. Fina fjäll, dalgångar med vattendrag och jokkar, fjällbäckar med gott vatten att dricka och nyfikna renar. Vid näst sista checkpointen för dagen, efter det lite tuffare Tjäkta-passet, kommer nästa överraskning i form av rykande varmt kaffe och den godaste morotskaka jag någonsin ätit. Hej ”go-fika” och skön paus.

De sista 12,5km mot checkpointen Alesjaure, där vi tänkt övernatta, är lättvandrad och här får vi återigen en magisk kväll. Sista timmen in mot sjön kommer solen fram över bergen och vattnet ligger stilla och spegelblankt när vi går över hängbron och mot vår stämpel.

image

Efter 39km vandring så citerar jag en av funktionärerna efter vägen ”det känns att man HAR ett par fötter”.. och det är skönt att slå läger. Mindre skön är den mygg och knott-invasion som möter oss vid checkpointen. Men det löser sig när det såklart började blåsa lite mer och solen försvinner.

Sista dagen och 35km kvar. Nu skulle vi få den där fina morgonen!! Klockan på alarm 05.00. Inget regn på tältduken men ingen sol heller. Okej, vi går upp och packar ihop. Det spricker säkert upp. Det är ju trots allt lite ljusgrått därborta.. Vi hinner precis packa ner sista tältpinnen innan första regndroppen. Vi ska ju ändå äta frukosten inne så då hinner det gå över. Och ja när vi startar vår näst sista etapp på 18km så är det uppehåll. Molnen hänger ner över sjön men det regnar inte.

image

Vi går på, det är lättvandrat till en början och Helena klockar oss på ca 6km i timmen, bra tempo. Det är blött och halkigt på stenarna efter allt regn och ganska lerigt. Det börjar regna. Det blir blötare, det blir lerigare, det blir stenigare. Vi ser de närmsta fjällen och vattendragen men inte så mycket mer. Vi tror återigen på den ljusgråa strimman men det fortsätter regna. Vi går på skrå lätt nerför runt ett halvt fjäll och tänker att nu måste vi snart ha gått de där 18 kilometrarna. Den här gången vet vi att det väntar en överraskning och vi VET att det är pannkakor. Vi drömmer om hjortronsylt och grädde.

Plötsligt är vi där, vid checkpoint Keiron, och blir serverade pannkakor med den största sleven jordgubbssylt och massa sprutgrädde, MUMS!! Tre pannkakor senare har vi tankat bästa tänkbara bränsle för att ta oss an de sista 17 kilometrarna mot Abisko och målet. En lätt del där en stor del går på spång och genom nationalparken. Regnet slutar faktiskt lagom vid pannkakorna och vi hoppas återigen på solen. Det skulle ju vara så vackert att gå igenom nationalparken med fjällbjörkar och en unik flora när solen bryter igenom. Istället kommer det lite mer regn.. men vi är glada och närmar oss målet i fortsatt bra fart. Lera och hala stenar på en lite mer upptrampad led stoppar oss inte. Även om solen lyser med sin frånvaro så njuter vi av en vacker omgivning och målar upp bilden på hur det skulle se ut om solen faktiskt sken för varandra.

Våra kroppar känns oförskämt pigga när vi närmar oss målet men det är ändå väldigt härligt när vi kommer fram till Abisko och svänger mot en skylt där det står ”målgång fjällräven classic 500m”. Vi nästan småspringer sista biten men stoppar för någon slags målselfie innan mållinjen och någon ropar om tiden.. Men vad spelar ett par minuter för roll när vi varit ute i dryga 49,5 timme?! Vi kommer in i mål på 49 timmar och 37 minuter.

image

Tar vi bort tiden vi stoppat på checkpoints (inkluderat övernattningar) så var vår ”effektiva tid” (inkluderat kortare pauser för vatten, energi och nödvändiga behov) 23 timmar och 46 minuter. Det är vi väldigt nöjda med och framför allt är vi väldigt glada över att ha fått uppleva vår svenska fjällvärld som är magisk!! Trots vädret så har det varit fantastiska dagar med natur och vyer som man lever länge på.

image

Jag kunde inte haft ett bättre sällskap än Helena!! Ett riktigt vandringsproffs efter hennes enorma prestation till fots genom hela Nya Zeeland i vintras. 300 mils erfarenheter! Tack för alla tips och för att jag fick en bra rygg att hänga på. Och kanske ännu mer tack för alla härliga skratt längs vägen.

Ett tack också till Fjällräven för ett grymt bra arrangemang med helt underbara funktionärer. Jag kan varmt rekommendera att genomföra denna vandring, den är fantastisk på många sätt och jag är väldigt glad över att ha gjort den.

image

 

 

 


Marathonglädje!!

Ja men det blir väl ett inlägg så här dagen efter mitt tredje Stockholm Marathon.. ett inlägg som helt enkelt summeras med en glädje. En glädje över det vädret som Stockholm bjöd på, över det stöd jag hade av vänner längs vägen och framför allt en glädje över att kunna springa på känsla och att det gick bra. Riktigt bra. Detta trots att jag haft en annan träningsnivå och inte känt samma löpform som tidigare.

Jag gick i mål på stadion med en väldigt bra känsla (självklart var den blandad med trötthet och tunga ben också..) och när jag tittade på klockan så visade det sig vara bara en minut och 45 sekunder från mitt PB från förra året. Min andra mara en bit under 3.30. Och det sköna med den där klockan var att jag faktiskt inte ägnade speciellt mycket tid åt att titta på den under loppet. Ett öga då och då men inte mer. Det gjorde att jag hade fullt fokus på alla ni som hejade. Vissa fick jag ju faktiskt till och med ropa på innan de hejade starkt tillbaka.. 😉

Jag hade sällskap så där fram och tillbaka med en kvinna (visade sig vara en amerikanska) som under andra varvet (efter Västerbron) springer upp vid sidan om mig och säger ”You have a lot of fans cheering, that’s awsome”. Så rätt, helt underbart är det och jag är oerhört glad och tacksam för alla er som fanns där och hejade vid sidan av banan. Alla ni som skickat peppande meddelanden. All boost i de sociala medierna där man såklart fiskar lite bekräftelse med inlägg och bilder.. men där jag också gärna vill förmedla hur kul detta faktiskt är. Jag älskar löpningen som träningsform för att den är enkel och ger mig massor av energi och annat bra. Dels i form av en uthålligare och starkare kropp men också mentalt. Att kunna använda kroppen aktivt under en längre tid är häftigt. Det handlar långt ifrån bara om prestationen, mer om känslan och den både fysiska och psykiska kick det ger att genomföra ett längre lopp. Sen är det såklart skönt att känna sig pigg, stark och att det flyter på..

Det kände jag igår. Jag hade en bra dag. Även om 42 kilometer ALLTID är långt och den starka längtan till Stadion ALLTID infinner sig på norr mälarstrand på andra varvet. Det är min mentalt tuffaste sträcka. TROTS att solen sken fint där i år..

Nu tar jag sikte på lite annan träning inför Fjällräven Classic som jag gör med Helena i augusti. Ska bli en fantastisk upplevelse även om jag inte tror vi kommer springa så mycket av sträckan på 11 mil, med packning på ryggen.. Men kanske blir det några löpsteg och därför tänker jag ägna mig mer åt att springa i terräng och nöta en och annan backe framöver.. Tillsammans med lite lagom skön styrketräning 🙂

Avslutar mitt ”löpår” med New York Marathon i november.. mitt andra marathon i USA.. och där man också har ett helt fantastiskt stöd runt banan, även om man inte känner någon… THAT’S ALSO AWSOME!!

IMG_2568


Chicago Marathon

Här sitter jag i Millenium Park i Chicago och njuter av solen!
Typ 100 meter bort är starten för Chicago Marathon som går imorgon. En start som jag får möjligheten att vara med om tack vare mitt uppdrag som ledare för Springtime Travel. Grymt tacksam för det och detta blir faktiskt mitt första marathon utanför Sverige, ja utanför Stockholm också för den delen. Min tredje mara totalt och det känns faktiskt helt perfekt att få göra den i denna stad som snabbt blivit en favorit. Att få göra den i USA där man är en hjälte bara man ställer sig på startlinjen ? Att få göra den i en stad som är fylld av marathonlöpare från olika håll i världen och som fullkomligt sjuder av feststämning. Det här ska bli riktigt kul!

image

Jag har inte satt upp något tidsmål eftersom detta marathon är lite av en ”bonus”. Loppet har inte funnits med i min planering och med ett personbästa på Lidingöloppet för två veckor sen så vet jag inte om kroppen är helt återhämtad. Den känns hyfsat pigg på kortare distanser men jag har ingen aning om hur det kommer kännas efter 30km.. Jag ser loppet som en chans till den bästa sightseeing man kan få i en stad. 42 kilometer spring genom stan!

Vädret kan nog inte bli bättre, höstsol och runt 20 grader är prognosen för imorgon förmiddag. Mot eftermiddagen 23 grader, fortsatt sol och ett av världens bästa after-race partyn.. Något att se fram emot om det känns tungt efter vägen. Starten går tidigt, redan 7.30 och tur är väl det för en jet-leggad morgonpigg svensk. Att gå upp och äta lite frukost runt 4.30 kommer inte vara ett problem ?

Vi har såklart ett härligt gäng resenärer med oss som ska springa. Någon gör sin första mara, någon annan sin sista ”major” (New York, Boston, Tokyo, Berlin, London och Chicago räknas till dessa) och med mig som reseledarkollega har jag Anders Forselius som kan Chicago och USA utan och innan efter sina marathon och cykelturer i detta land. Han fortsätter härifrån till New York på cykel till veckan och har som mål att vara framme till New York Marathon.. Då har han cyklat tvärs över hela USA. Imponerande!

Intrycket av staden hittills är som sagt grymt positivt och guldkanten är förstås sjön och den ”lakeshoretrail” som löper längs strandkanten. Den bjuder in till härliga löpturer och man ska tydligen kunna få ihop cirka 42 kilometer om man springer hela. Tänker dock inte dubbelkolla det under denna resa..

Avslutar med en bild från morgonens jogging när solen precis gått upp över sjön. Den absolut bästa tänkbara uppladdningen för morgondagen!

image


Lidingöloppet 2015

Jag sitter här två dagar efter mitt andra Lidingölopp med lite stela vader.. men ändå förvånansvärt pigg i kroppen!

Vilken underbar lördag det blev på många sätt 🙂 Solen strålade och värmde vid start och under loppet. Luften var klar och fylld av syre, ni vet sån där härlig höstluft. Jag älskar höstluft. Träden vajade lite men det var inte mycket vind. Jag älskar vind. MEN inte när jag springer..

Jag laddade upp med bästa sällskapet (vän och kollega – Sanna) på väg ut till Lidingö, på vallen och bort till startfållan på Koltorps gärde. Vi var (och är nog fortfarande lite förvånade ;-)) över att vi var placerade i startgrupp 3 med tanke på de tider vi har med oss i bagaget från Stockholm Marathon och med min silvermedaljtid på Lidingö från förra året så var jag nästan säker på att jag skulle få sticka på första startskott… Men jag fick hålla mig till 12.50 och placerade mig långt fram i detta startled för att slippa trängas när banan smalnar av. Det funkade bra och faktiskt så var det mer plats i år än förra året, för min del när vi sprang in på första delen av banan, så jag kanske inte är så sur över det längre 🙂
IMG_2688

Min plan var att försöka springa första milen på 45 minuter och gärna den andra med för att sedan ha plusminuter att gå på när den sista milen startar. Första 15 kilometrarna är relativt flacka och det flöt på bra. Jag passerade 10km på 46.06 men då visade min klocka 10,1 så jag höll i stort sett planen. I skogen efter 15 kilometer börjar banprofilen förändras och det blir ett parti som går både upp och ner och där man kommer ur sitt ”flow” lite. Jag kände i kroppen att jag legat på bra i första delen av loppet. Lite stum i någon backe men ändå överlag en ganska bra känsla. Backigt är ju alltid tungt så va f*n.. bara att bita ihop och ta i uppför!! Pannben!!

Jag missade att trycka mellantid på andra milen men såg vid vätskan att jag låg bra till även där och tänkte att jag nog kanske fixar att slå min tid från förra året.. men man vågar ju inte riktigt ropa hej.. eftersom det riktigt backiga partiet med de längre backarna börjar just där..

Backen efter vätskan vid 20km är tung. Nästan tyngre än Aborrbacken i alla fall mentalt tycker jag. Den kommer efter att man tagit sig uppför Bosöbackarna och sen sprungit lite utför med ben som börjat bli trötta. Jag fick kämpa upp för denna men fick grymma hejarop av min fina vän Helena som stod där mitt i backen och ropade att jag såg stark ut. Det hjälper. Det hjälper massor och man blir genast lite starkare!

Tänker inte gå in i detalj på hur sista milen fortlöpte för den är tung. Så är det bara. Och Aborrbacken är brant, lång och seg. Det vet alla. Karins backe som kommer efter är inte heller snäll (tack Ann och Christiane för er boost innan den). Men jag hade krafter och jag fick sista energin att räcka till. Vid 29km-passeringen där Silva hade sin station fick jag mer hejarop och lyckades få till ett riktigt #silvafightingface som tog mig mot upploppet. Där hörde jag mitt namn och blev påhejad från flera håll, familjen med mammas stämma i spetsen (som varit ett härligt stöd vid flera ställen efter banan), Helena igen och någon mer… (tack Sanna Åhman för att du gav dig till känna sen :-))

Jag tog mig in i mål på en tid precis under 2.25..
2.24.58 blev den officiella sluttiden och jag är otroligt glad och nöjd över det. Hade inte kunnat drömma om att jag skulle hyfsa till förra årets tid med nästan 5 minuter. Trött, törstig och nästan lite yr tog jag mig framåt i målfållan och slukade fyra muggar vatten (tack mannen som sa damerna först när jag kände panik över att få i mig vätska..) Utanför väntade pappa och syrrans lilla Greta som genast snodde min banan 🙂

Alltid en banantjuv..
FullSizeRender

Som tur var fick jag målgodis av hennes storasyster något senare – EN bil från en hennes påse med Ahlgrens bilar.. ni vet ju att det är svårt att bara äta en av dem… men hon tyckte att det räckte bra för mig och det gjorde det faktiskt! Har alltid lite svårt att få i mig något direkt efter ett lopp.

Nu två dagar senare har jag fått i mig bra med energi och känner mig glad och tacksam över all boost och alla grattis jag fått!! Det är kul att nå sina mål men det är också ”kul på vägen” (för att citera Petter) mot målet.

Glöm inte det när ni sätter era mål, de ska vara värda att kämpa för!

IMG_2691

 

 


Aktiv semester – I love it!!

Alltså… Semester finns det något bättre?! Ledig, fri och massa tid till att göra bara det man vill 🙂 Bara vara och ta dagen lite som den kommer är skönt.. men att få fylla dagarna med en massa härliga aktiviteter ute är ännu skönare. För mig är det energi. För mig är det glädje. För mig är det livet.

Jag fascineras väldigt ofta av naturen och krafterna som finns i de element som den till stor del består av. Kraften och energin som finns i vind (luft) och vatten. Kraften och energin i mäktiga landskap (jord). Kraften och energin naturen ger oss. Det ger mig en känsla av frihet men också en känsla av att vara väldigt liten i något stort. I något vi inte kan påverka men faktiskt kan använda och utnyttja. Jag är tacksam för att ha den möjligheten!

Den senaste veckan har jag varit på roadtrip i Danmark och Norge med en väldigt härlig vän som också gillar att vara aktiv på semestern (som tur är har jag många fina vänner som älskar det lika mycket som jag ?) Hittills har mycket handlat om surf. Vi har kitesurfat i Lökken och i Stavanger. På fantastiska stränder som helt klart är jämförbara med flera av dem jag varit på i andra kanske mer ”exotiska” länder. Igår fick jag dessutom lite efterlängtad vågsurf även om det mesta handlade om paddling i ett ganska stort stök av vågor och strömt vatten.. men det har sin tjusning det också ? Surfsemester på Skandinavisk mark får helt klart mer än godkänt.

Nu drar vi vidare mot andra aktiviteter ett par dagar och ger oss in i landet för att ta oss en tur uppför… Om allt går enligt plan och vädret är med oss så ska vi imorgon försöka oss på det här 🙂 Det finns två sätt att ta sig upp för Trolltunga, denna väg är lite mer krävande och det blir en utmaning för min del. Höga höjder vid branta stup kan få mig att fega ur lite men varför göra det enkelt för sig…..?!

Ser fram emot att fascineras mer av naturen och få fortsätta använda min kropp. Göra av med energi. Ge den energi. Uppleva energi.

image

 

image

 

 


Lidingöloppet 30K..

Skulle inte ge mig på det i år igen.. lyckades ju så bra förra året.. precis under den magiska 2.30-gränsen.. en svår tid att slå.. (och de som känner mig vet att jag har svårt att inte sätta målet att förbättra en tid jag gjort i ett lopp) så har mina tankar gått.. inget Lidingölopp i år..

Men imorse när jag sprang milen i en så där lagom bekväm fart så började jag fundera på hur jag ska motivera mig för att gå på lite ”grispass” igen. Tuffare intervaller. Tröskelpass. Backträning. Pass som är lite ångestladdade men ändå roliga (jag vet att det låter konstigt). Pass där känslan är  jäkligt skön efteråt.. Som ger en känslan av att man blir starkare. Som utmanar. Som ger en grymma endorfiner. Som får (i alla fall mig) att må riktigt bra. Ja.. efteråt..

Jag är urusel på att träna utan ett mål. Blir liksom lite bekväm och tänker – varför ska jag utmana mig nu? Finns ju ingen anledning.. Ska ändå inte ”använda” det till något.. Att träna ”bekvämt” är trots allt rätt skönt.. Nu säger jag inte att ”bekvämlighetsträning” eller att träna på en lagom skön nivå är något fel. Inget fel alls – kom ihåg det! Jag har precis haft en sådan period efter Stockholm Marathon och hade nog kunnat fortsätta så en bra stund till. Vi behöver helt klart den typen av träning och för vissa räcker det bra.

Men för vissa krävs det mer.. Jag är en person som gillar den drivkraft som ett mål och en utmaning ger. En person som gillar att ha ett fokus och som tycker att endorfiner från löpning är det bland det bästa som finns. En person som älskar resultat!! Speciellt när man slitit för det 🙂

Så när jag kikade in Lidingöloppets hemsida och såg att det sinat rejält på startplatserna efter förra veckans mail om att det snart var fulltecknat, fick jag lite bråttom. Jag knep en plats utan att tänka speciellt mycket och vips så har jag mitt mål med sommarens träning klart. Jag har min utmaning och jag kommer att få slita, men det är det värt!!

Och som tur är fick jag gensvar direkt av min härliga löparkompis Sanna (@runsannarun) som också anmälde sig så vi kan slita tillsammans – bästa peppen!!

För såklart är målet nu att slå förra årets tid..

Attachment-1


Marathon urladdning!

Jag skrev ett inlägg med två dagar kvar… Nu sitter jag här två dagar efter Asics Stockholm Marathon och kan fortfarande knappt fatta att jag gjorde den tid jag gjorde. Mitt stora mål och ”drömtiden” som var att gå under 3.30 fixade jag. Jag fixade den med mer än fyra minuter, drygt fyra (ursäkta språket) jävla minuter!!

I ett USELT väder med spöregn på hela andra varvet. Med en kraftig vind, framför allt på Norr Mälarstrand, där det blåste rätt emot alla oss som kämpade med tunga ben, blöta fötter och kalla dyngsura kläder. Jag har ALDRIG upplevt Norr Mälarstrand så lång, den tog liksom aldrig slut och faktiskt så började jag just där fundera på om jag verkligen skulle orka ända in.. om jag kanske hade gått ut för hårt och hållit ett för högt tempo.

Det var bara att frikoppla pannbenet och koppla ur allt annat när jag gick igenom 35km-passeringen. Bit ihop.. Kör på.. 7km är inte långt – du har ju sprungit fem stycken ”7-kilometare” redan… Bara du rundar stadshuset så blir det mindre vind.. Du får snart kaffe – varmt kaffe.. ja det var lite av det jag försökte peppa mig själv med där och då.

Jag tog mig runt Stadshuset och förbi Centralen. På Norra Bantorget satte jag på min musik. En spellista som tog mig uppför Torsgatan, (ja – den går uppför..) uppför Odengatan, (ja – den går också uppför) ner mot Sveavägen (nej – det är inte skönt att springa nedför med tunga ben) på tvärsen på Karlavägen och sen upp mot Stadion (ja – den vägen har definitivt ett motlut). När jag sprang in på Stadion hörde jag inte längre musiken på spellistan, jag såg MÅLET och insåg att det var närmre än vad jag mindes det från förra året. Det är faktiskt ganska snabbt på efter kurvan på bortre långsidan. Typ på hälften om man tänker en 100-meters bana. Otroligt viktigt efter dryga 42 kilometer.

Jag gick i mål på tiden 3.25.45 – jag slog mitt mål med marginal och jag förbättrade förra årets tid med ca 15 minuter. Så jäkla nöjd över det nu när det på riktigt börjar sjunka in. En riktig urladdning och det är många känslor som kommer fram efter en sådan!!

Tycker att ni alla ska läsa Helenas blogg som skildrar hennes upplevelse av loppet. Det ger en bra förståelse för hur alla löpare kämpade och vilka hjältar vi faktiskt är som tog oss igenom ett marathon i skitväder.

Nu återstår det att bestämma sig för om det blir ett tredje Stockholm Marathon nästa år.. Ser ju ut att vara glad på den här bilden vid halvmarapasseringen i alla fall.. så kanske..?! 🙂
307038_199200621_Medium

 


Marathon pirr..

Två dagar kvar till Stockholm Marathon. Två dagar kvar till start i mitt livs andra marathon. Två dagar kvar till jag ska få uppleva det jag minns som en av de häftigaste idrottsutmaningarna i mitt liv.

I år känns det mer.. mer pirrigt.. mer tankar.. mer fokus.. mer målmedvetet.. ja helt enkelt MER! Förmodligen för att jag vet vad jag ger mig in på. Vad som väntar och vad som krävs för att jag ska nå mitt mål.

Men vet ni jag känner också att jag är redo. Jag har gjort det mesta enligt planen under vintern och våren. En sjukdomsvecka men det får man räkna med. Med en bra tid på halvmaran Kungsholmen Runt för tre veckor sen så känner jag att kapaciteten finns där. Jag är förberedd.

Att det sedan utlovas kraftigt regn och vind – det skiter jag i!!

En av mina målbilder när jag tränat för maran har så klart varit Västerbron. Två gånger ska den övervinnas. I går när jag gick hem sken solen på bron och även om den inte gör det på lördag så tänker i alla fall jag skina som en sol när jag går i mål på Stadion. Förhoppningsvis med en riktigt skön känsla…
IMG_1535