Ett liv tillsammans

Hälsningar från hammocken

Det känns som att sommaren har gått så fort, och ändå har det knappt hunnit vara sommar. Så mycket har hänt med Iris, hennes framsteg är nästan det enda sättet att ha någon koll på tiden som går. 8 hela månader blev hon i helgen. Sommaren började med en namngivningsceremoni för henne hos min familj i Dalarna. Iris som ju betyder regnbåge, fick sitt namn välsignat med en dubbel regnbåge senare den kvällen och solen visade sig också för första gången på jag vet inte hur länge. Hon bär verkligen med sig både färg och ljus till världen. Och ljud. För jösses vad den ungen är högljudd! Det har hon inte fått från mig iallafall.

Min man är ju den enda av oss som hade någon egentlig semester (även om det varit långt ifrån en lat och lugn sådan) men även jag kom in i semestermode, tappade koll på dagar och rutiner och har mest känt för att pyssla hemma och sitta i hammocken och kolla på fjärilar. Överlag är jag alltid rätt passiv på sommaren, på vår och höst brukar idéerna och det kreativa flödet komma tillbaka även om det varit lugnare med det sen Iris kom. Livet har liksom legat på lur, ett påstridigt ”sen” viskar i mitt öra när jag tycker jag borde komma igång med företag och allt annat. Men de tar ju så mycket plats också de små. Och så måste det ju få vara.

Det blir allt svårare att få tid att bara sitta ner och skriva. Nu när man inte längre kan sätta ner henne och vänta sig att hon ska sitta still utan att välta framåt, kasta sig efter närmaste intressanta sak och stoppa allt i munnen. Men det är så otroligt spännande att se hur fort hon tar sig från ett steg till ett annat. Så fort man vant sig med att hon kan en ny sak så har hon redan gått vidare till att lära sig nästa. Dags att barnsäkra huset med andra ord!

DSC_2103

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Katterna tycker också att det är mysigt att ligga vid fjärilsbusken och ”titta” på fjärilarna.



Om samsovning

Min man har ett par gånger diskuterat samsovning med sin mamma. Bland annat ska tilläggas. För det är en hel del normer som behöver omprövas efter ett par decennier. Man gjorde saker och ting annorlunda när vi var små och olika människor gör förstås olika även idag. Men hur som helst så undrar hon varför inte vi har vår dotter i egen säng, ”ni sov ju själva och ni var nöjda med det”, är hennes argument. Vårt är att det är mysigt, praktiskt och tryggt för Iris att samsova. Det kan jag tycka är fullt tillräckligt svar på hennes fråga om varför.

feet-224680_1280

Att nöja sig eller att vara nöjd, det är frågan.

Jag tycker jag hör det så ofta, i olika situationer när det gäller barn. Så länge de verkar nöjda finns väl ingen anledning att göra på ett annat sätt. (Sen kan man ju ha olika definitioner av vad nöjd är). Men det är skillnad på att nöja sig och vara riktigt nöjd. Visst, jag kan nöja mig med att sova ensam men sover jag hellre ihop med min man? Ja utan tvekan.
Jag tror att det finns ett ytterligare behov som spelar in när det gäller barn och inte förrän det behovet är tillgodosett kan man tala om att de är riktigt nöjda. Och det är trygghet. Ett tryggt barn är ett nöjt barn. Ett barn som lär sig sova i egen säng efter skrik och gråt flera kvällar i rad som till  sist slutar skrika och somnar, är det nöjt? Eller nöjer det sig för att det inte kan göra annat. För att föräldrarna har bestämt att de ska nöja sig. Men är det ett tryggt barn?

Jag tror helt säkert det finns barn som är trygga även i egen säng från början. Barn är ju olika de med. Men isåfall lär det ju inte vara någon tvekan om barnet är nöjt med detta eller inte eftersom det isåfall inte behövt vänjas med det. Har man gått in för att vänja barnet på ena eller andra sättet kan man vara rätt säker på att det inte är vad de själva vill och väljer helst av allt.

Jag har svårt att tänka mig att något barn har behövt lära sig att sova tryggt i sina föräldrars säng, så man kan nog oftast anta att de är nöjda på riktigt av att samsova. Och trygga. Och det borde som sagt besvara frågan om varför vi samsover. Att det var vad vår dotter själv valde.



Curla, styra, eller samarbeta?

Människan föds egoistisk. Åtminstone för att vara det en viss tid. Ett spädbarn har ingen nytta av att ta hänsyn till sina föräldrars behov, dess överlevnad hänger ju på hur väl det kan kommunicera sina behov av mat, skydd och närhet. Kräva det rättare sagt. Men när barnet blir större blir det nödvändigt med ytterligare ett perspektiv: familjens. människan är flockdjur och behöver integreras i en flock för att må bra, för att kunna leva ett fullgott liv. Alltså är det nödvändigt att lära sig att bidra och bli en del i ett större sammanhang. Det handlar lika mycket om att värna om sina egna behov och gruppens behov.

Människan tror jag är gjord för att samarbeta. Och från en tidig ålder dessutom. Även om vårt viktigaste behov i grund och botten handlar om att själva må bra så behöver vi känna oss delaktiga för att tillfredsställa det behovet. Det ligger alltså i vårt eget intresse att vi hjälper till av egen fri vilja. Så varför hör man bara exempel på det motsatta?

Att kräva eller erbjuda delaktighet

I vår kultur handlar barnuppfostran mycket om att lära barn vad de ska göra och varför de ska göra det. Ofta inbegriper det straff, skuld, belöningar och uppmuntran osv. Egentligen tror jag det är sällan man från början behåller fokus på att barnen ska vilja göra något, inte för att de måste utan för att de helt enkelt vill hjälpa till, bidra, lära sig och känna sig värdefulla för sin familj. Vi har oftast inte den synen på barn, utan förväntar oss att de är lika egoistiska som de var när de var spädbarn. Skulle en annan syn på barnen kunna leda till att de blir medmänniskor tidigare och dessutom att de ser sig själva som en betydelsefull del av helheten?

I boken continuum concept av Jean Liedloff kan man läsa om hennes iakttagelser efter att ha levt tillsammans med en sydamerikansk stam under många år. Det hon bl.a. lyfter fram som en stor skillnad mot vårt västerländska förhållningssätt till barn, är att man i stammen inte kräver att barnen ska hjälpa till. Ingen vuxen tar initiativ till att skola barnen till duktiga samhällsmedborgare. De väljer själva att bli det. Det kan börja med att de tar upp ett redskap och engagerar sig när man tvättar kläder eller lagar mat. Det finns en plats bland de andra som jobbar och en välkomnande inställning från de andra och det räcker för att barnen ska göra det valet. De rättar helt enkelt in sig i stammens levnadsvanor och det uppstår ingen kamp, inget tjat och gnäll och inga guldstjärnor på en tavla med löfte om belöning vid utfört arbete. Vilken kontrast, vilken utopi! Att barnen själva kan tänkas gynnas och trivas med att bidra till sin familj.

Förväntningarna hämmar lusten

Jag minns känslan när jag som liten fick hjälpa till med dammsugning, med att städa inför jul, eller någon småsak som ändå gjorde att jag kände mig viktig, delaktig, kapabel. Känslan hade inget att göra med tvång eller med att förvänta sig något i gengäld, jag var nöjd med att få hjälpa till. I ärlighetens namn upphörde denna känsla vid tidig ålder. Den utbyttes istället mot ett motstånd, en ovilja, en känsla av att det var tråkigt att städa, hjälpa till. Att mamma var tjatig. Till sist fick mina föräldrar betala mig för att städa. Så svårt var det för mig att göra det självmant.

Vad hände? I efterhand kan jag se att när det inte fanns någon press på mig att hjälpa till som liten så gjorde jag det gärna. När jag erbjöds, inte krävdes att hjälpa till och sågs som en viktig kugge i det hjul som familjen utgjorde. Och jag är säker på att jag hade gjort mer om jag som barn i ännu större utsträckning sågs som en tillgång när det gällde hushållsarbetet. Om jag tillåtits ta mer ansvar och tillfrågats vad som var roligt för mig att hjälpa till med. Men när åren gick blev istället förväntningarna på att jag självmant skulle finna motivation och lust att hjälpa till allt större. Men utan hjälp med att hålla liv i den gnista jag en gång närde, hur skulle den plötsligt kunna flamma upp igen lika full av nyfikenhet och otvungen glädje över att få hjälpa till?

Kanske är nyckeln ett lekfullt och otvunget inställning till barnens deltagande. Att vi inte ser dem som motvilliga. Att de på sitt sätt får hitta glädjen i att hjälpa till och när de väljer det, inte missa att göra dem delaktiga och även ge ansvar när de är redo för det.

 



En metod för friare relationer

Kärlek har inget med krav, löften att leva tillsammans livet ut, eller med att uppfylla andras förväntningar att göra. villkorslös kopia

Kärleken är en öppen dörr som aldrig stängs; aldrig stänger ute eller stänger inne. Som aldrig tvingar någon att stanna när den inte vill. Men när vi brister i kärleken till oss själva mister vi den i relationen till andra. Då tar rädslan gärna över och manar oss att haka fast, att få garantier på att den andre inte försvinner och lämnar oss tomma inuti.

Håller jag dörren öppen, kan så mycket kärlek komma in, men jag måste också räkna med att människor kommer och går som de vill, när det passar dem. Jag själv får samma frihet och får lov att förändra relationen allt eftersom jag själv förändras, eller att avsluta den när den spelat ut sin roll i mitt liv.

Vill du ha kravlösa relationer? Känna lätthet med de människorna som finns i ditt liv? Känna dig mindre beroende av andra för att själv må bra? Eller vill du kanske släppa taget om någon som gått bort eller gjort slut? Här är en metod du kan använda dig av och anpassa efter vad som känns rätt för dig.

Om du vill kan du se personen framför dig och föreställa sig att du talar direkt till den. Du kan även föreställa dig att den du talar till har ett band knutet kring sig och att du håller i bandet längst ut (för att mentalt klippa bandet när du är klar)

1. Bli medveten om varför du vill ge mer/ få mer frihet i relationen. Varför känns det viktigt och vettigt för dig?

2. Fråga dig själv:

  • Vill jag att (namn) ska finnas i mitt liv även om det inte längre är rätt för mig eller (namn)?
  • Vill jag vara viktigare i (namn) liv än (namn) själv är?
  • Vill jag att (namn) känner sig tvungen att vara med mig?
  • Vill jag må bra oavsett om (namn) finns i mitt liv eller inte?

 

3. Tänk på allt med den här personen som du är tacksam över, som du fått ut av relationen. Känn tacksamheten fylla ditt hjärta. Skicka ett mentalt tack riktat till personen du tänker på för allt den gett dig.

4. Säg några väl valda ord för dig själv (riktade mot den andra personen) för att släppa taget. Ett exempel kan vara:

”Jag vill inte längre känna några krav och förväntningar på dig, mig eller på vår relation. Jag vill leva ett liv i lätthet och jag vill att du också får göra det. Jag vill att både du och jag ska vara fria. Jag vill att du ska må bra, att du ska få göra det du vill, när du vill, med eller utan mig. Jag vill att du ska vara sann mot dig själv och göra det som känns rätt för dig. Jag är så glad för allt vi haft tillsammans, men nu släpper jag dig fri, fri att stanna eller gå. Jag älskar dig men jag vet att jag klarar mig fint på egen hand och jag är redo att bli den viktigaste människan i mitt eget liv.”

5. Mentalt kan du nu se hur du klipper bandet och att ni ger varandra en kram och ett varmt leende innan ni skiljs åt.

Känn in hur det känns. Har du kunnat släppa taget eller tar det emot? Isåfall är du kanske inte helt redo att frigöra dig och den andra, men du har startat en process, lossat på en knut. Du får lossa en i taget tills du är helt redo. Tiden det tar är inte det viktiga, utan att du alltid gör saker och ting i din takt på ett sätt som känns bra för dig.

Lycka till!



Att ge allt och lite till är att vara mamma.

Det är inte lite man kräver av sig själv som mamma. Man tycker ju att det borde vara nog att bli någons mamma, någons allt. Någon som skyddar, älskar, vårdar, busar, sköter, tröstar, matar… Men samtidigt är man ju människa, med allt det innebär. Och vi människor ska ju göra så mycket. Vi behöver ju ständigt rättfärdiga vår rätt att existera, vår plats på den här jorden. Rent historiskt (och i många andra kulturer än idag) har ju inte detta inneburit någon större konflikt för moderskapet när det i sig var vår främsta uppgift i livet. Men med nya möjligheter följde krav på att prestera, att bli, göra något viktigt, inte bara sköta barn dagarna i ända, oavsett hur mycket tid (all tid) man lägger ner på det.

Det är inte helt lätt att koppla bort allt annat ens den korta tid som man är hemma med sina barn. Särskilt inte om man har eget. För mig kom graviditeten lite ”i vägen” för att kunna satsa på företaget. Jag fick en idé och drivsvacka redan innan jag upptäckte graviditeten. Hon tog med andra ord redan från början upp allt det utrymme för expansion som jag hade avsatt för mig själv och det jag skulle göra. Det var inget att göra, bara vänta på att energin till att bidra till någon annans utveckling än min egen och min dotters skulle återvända. Det har helt enkelt inte funnits utrymme och jag jobbar fortfarande med att acceptera det. Hon kommer först och måste få göra det.

Ikväll när jag nattade henne tänkte jag; hur kan något vara viktigare än detta? Att vara här, i varje sekund närvarande. Viktigare än att se henne andas lugnt, känna henne lilla hand på min och ge henne bröstet tills hon somnar tryggt, lugnt insvept i kärlek?

Hur mycket kommer världen inte gynnas av att hon växer upp fullkomligt accepterad, älskad? Hon är bara en liten människa, men även hon kommer ge hela sitt hjärta till någon annan en dag. Jag inser plötsligt att mitt bidrag till världen är ovärderligt; inte mindre än den mest fantastiska människan i hela världen. Återstår att se om världen förtjänar henne.



Att hinna leva är mest en fråga om att prioritera

Aldrig sinande tvätt, dammtussar i varje hörn, smutsiga handfat och en diskmaskin som tycks fylla som själv så fort man tömt den. Lägg till en 5 månaders bebis som helst vill ha fri tillgång till bröstet hela tiden. Utan bärsjal tror jag vi hade bott i en soptipp vid det här laget. Allt blir en prioriteringsfråga. På helgerna vill man kanske hinna träffa någon, handla måste man ju fortfarande, kanske har man köpt på sig nån grej som man måste åka 9 mil för att hämta. Suck. Och gräset? Nu har det börjat växa i vårsolen så det kräver ju sitt underhåll. Man tycker ju annars att det kunde ta lite hänsyn till nyblivna föräldrar, det kunde ju ha pratat ihop sig med dammråttorna och turas om att lägga beslag på vår värdefulla tid som dottern ju alltid har första tjing på. Hon bryr sig inte ett dugg om vi får slå gräset med en lie för att det hunnit bli för högt eller blir dammallergiker allihop. Som förälder är man tydligen helt ensam om att ta hänsyn. Det är bara att köpa läget.

RosorMitt i allt; ”jag borde göra det, kolla så här ser ut”- kaos, så är det lätt att glömma det allra viktigaste: Sig själv. Om allt annat blir viktigare än hur jag mår, så är det inte särskilt troligt att man ser ett leende på mina läppar under småbarnstiden och det vore ju fruktansvärt trist för min dotter att aldrig få se sin mamma le. Nej jag vill inte att mitt barn ska växa upp med en sur, stressad mamma, jag vill lära henne att det är ens eget ansvar att må bra och att välja bort det som får en att må dåligt. Så jag har en mening som jag säger till mig själv varje dag, som en påminnelse och ett löfte: ”Idag väljer jag att må bra oavsett vad”. Inget är faktiskt viktigare, för mår jag bra blir även världen omkring mig bättre, även för dem omkring mig. Och hör och häpna, det gör också att man orkar mer, så ibland är inte bara golvet städat, det står dessutom en vas rosor på bordet. Man ska ju faktiskt leva också, inte bara existera.

 



Tryggare kan ingen vara…

Det är nog väldigt olika vilket fokus man har som förälder och vad man tycker är bäst för barnen. Det har såklart varierat mycket genom tiderna, idag tycker många att vi curlar med våra barn, när vi kanske tycker det är viktigt att lyfta fram barnens individualitet och behov av närhet. Men det var inte så länge sen man förespråkade amning var 4:e timme och trodde att man skämde bort barnen med för mycket närhet. Något jag fick bevis på när jag nyligen tog en promenad med min dotter i bärsjal och mötte en äldre kvinna som då undrade om de inte alltid kommer vilja ha det sådär om man bar dem när de var små. Jag blev så förvånad att jag bara hasplade ur mig nåt dumt svar. För mig känns det så självklart att för en så liten människa som är så sårbar och inte kan ta hand om sig själv, är tryggheten grunden för att hon ska må bra livet igenom. Trodde hon att min dotter skulle vilja sitta i sjalen tills hon var 18 år? Allt tyder ju snarare på att ju mer närhet och trygghet de får som små, desto mer självständiga blir de när de växer upp.

Instinkt vs. nya rön?

Vad är trygghet för ett spädbarn? Här känns det mer logiskt att vända sig till naturen än till forskningen. Hur lever naturfolken med sina barn? Hur gör djuren, aporna? Hur hade du förhållit dig till dina barn om du inte lyssnade till annat än dina föräldrainstinkter, din intuition? T.ex. så är det vanligaste bland alla naturfolk att man bär med sig sina barn vart man än går. De lämnas aldrig ensamma och de sover tillsammans med sin familj. De ammar när de vill amma, vilket kan vara väldigt ofta när de har fri tillgång till bröstet. De blir p.g.a den närheten som en del av mamman, vilket känns ganska naturligt efter att de bara nyligen legat helt skyddade i magen.

Jag brukar tänka att min dotter är som min lilla apunge. Hon spenderar största delen av dagarna i sin bärsjal, mage mot min mage. Hon äter när hon vill, vilket brukar vara ofta. Hon har bästa utsikten för att kunna se på när jag äter, städar, diskar och borstar tänderna. På dagarna sover hon i sjalen. På nätterna sover hon mellan oss. Det känns tryggt att veta att hon är nära, att hon är trygg. Jag behöver aldrig fundera på: gör jag rätt nu? Hur borde jag göra? Hon vet hur hon vill ha det. Och det är svårt att inte lyssna när hennes behov är så starka. För mitt största behov just nu är ju att se till att hennes är tillgodosedda. Kanske är det inte mer komplicerat att vara förälder än så.

Berber monkey mom holding it's baby

 

 

 

 

 

 

 

 

Mammamys=)



En medveten närvaro med skitiga golv

Oh vad jag har längtat efter att få skriva av mig! Helt otroligt att tiden aldrig verkar räcka till när man har barn. Men det är bara att gilla läget och flyta med. För tack vare att barn kräver sån enorm närvaro har de ju faktiskt förmågan att sänka vår stressfaktor enormt. Om vi tillåter dem att ta vårt fokus förstås. Att vara förälder är därför den bästa kursen i mindfulness man kan tänka sig! och vilka är bättre på att tala om att vi brister i närvaron om inte barnen?

Problemen uppstår väl om vi inte är redo eller villiga att gå in i den roll som barnen kräver att vi gör. Det kommer dagligen upp saker som jag vill hinna göra; skriva, städa, tvätta, rensa ut gamla kläder, ringa en vän, planera matinköp, läsa en bok etc. som jag måste prioritera bort eftersom i stort sett all tid (fram till läggning) går åt till att ta hand om dottern. Det är alltså hela tiden ett tillfälle att öva på acceptansen. Att låta det som är vara som det är. Att njuta av att man känner lusten till att göra saker även om man inte får tid att göra allt. Jag kan inte påminna mig om att jag tidigare sett fram emot att få dammsuga golven eller plantera om växterna. Jag kan verkligen uppskatta att jag uppskattar de mest vardagliga sakerna mer efter att jag fått barn. Det är bara en av gåvorna hon gett mig.

Här är några andra av hennes lärdomar:

  • Man kan bara leva här och nu.
  • Det går åt mängder av energi till att tänka på alla saker man inte gör när man ändå inte hinner göra dem.
  • Den som har störst behov av något får ofta sin vilja igenom. (inte konstigt att barnen nästan alltid vinner)
  • Man behöver inte kompromissa eller förställa sig själv på något sätt för att bli fullkomligt älskad.
  • Att må bra är viktigare än allt annat.
  • Tillit betyder att man litar på att människor omkring en kan hantera det som sker (även när man får hysteriska utbrott som kan få vem som helst att vilja kasta in handduken.
  • Varje litet framsteg är värt att fira.

Vad lär du dig av dina barn?



Vem ska jag lita på när det gäller mitt barn? (om inte mig själv?)

Det finns fördelar med att vi har tillgång till gratis vård och uppföljning på BVC i Sverige (vilket dock är frivilligt). Men det finns en fara i att som förälder lägga informationsansvaret på andra istället för att söka och ta ställning till kunskap själv. Ju mer osäker man är på sitt eget omdöme som förälder desto mer måste man förlita sig till andras. Och eftersom BVC är bland de första man kommer i kontakt med efter att man fått barn och de verkar ha svaret på alla frågor man kan tänkas ställa, så är det ju bekvämt att bara lyssna till dem och följa deras råd.

Vet BVC och socialstyrelsen vad som är bäst för mitt barn?

Vi går till ett litet BVC på landsbygden som vi valde eftersom det ligger rätt nära plus att lokalen är superfin och de även har en öppen förskola. Föräldragruppen är väldigt trevlig, men för vår del går vi dit i första hand för att träffa andra föräldrar och inte p.g.a. informationen. Jag säger inte att mycket av deras arbete inte är bra, men det är väldigt lätt idag att själv söka sig information från flera källor och skaffa sig en egen uppfattning och man måste ta hänsyn till att informationen man får baseras på vad socialstyrelsen rekommenderar just nu. Deras rekommendationer är inte skrivna i sten utan beror såklart på föränderliga faktorer. De regler och föreskrifter som Socialstyrelsen tar fram baseras på lagar och bästa tillgängliga kunskap (Källa: socialstyrelsen). Vad som är bästa tillgängliga kunskap kan givetvis diskuteras. Det kommer alltid finnas forskning och studier som strider mot den vedertagna. Därför gör man sig själv och sitt barn en otjänst om man tror att man är garanterad den absoluta sanningen av en myndighet.

Vet livsmedelsverket vad just mitt barn behöver äta?

På senaste träffen som handlade om matintrodukion för bebisar, (som såklart enbart var ren information från livsmedelsverket) diskuterades glutenintroduktion vid 4-6 mån och välling som alla bör ge sina barn enligt gällande rekommendationer. En kvinna ifrågasatte vällingen och dess många tillsatser och påpekade att enbart vi i Sverige ger välling. Imorse skickade hon även information om nya studier om glutenintolerans hos barn, där en visade att vid två års ålder hade 12 procent av 844 barn som fått råd om gluten redan vid 6 månaders ålder fått glutenintolerans. Bara 5 procent av de som fick råd att vänta med gluten till 12 månader hade glutenintolerans – mindre än hälften. http://www.kostdoktorn.se/nya-sakra-studier-raden-om-gluten-till-smabarn-behover-andras. Visar bara hur viktigt det är att ha ett öppet sinne och kritiskt granska gällande rekommendationer istället för att bara följa första bästa(?) råd.



Man blir kreativ som förälder

Inte så att jag hade trott att spädbarn är okomplicerade, nej då. Inte direkt att de skulle vara lätta att läsa av och tillfredsställa så länge man lyckas förstå vad de vill. Eller, jo förresten. Just det hade jag nog ändå väntat mig. Men att amning skulle kräva så mycket problemlösning hade jag inte trott!

Jag berättade ju att vi var med tösen till akupunktören för att hjälpa henne med koliken (vad vi tror var kolik även om hon tydligen inte skrek tillräckligt ofta för att få denna oönskade diagnos). Hon blev bättre, iallafall ett par kvällar. Hon verkade inte ha problem med magen längre. Sen blev det värre igen och vi märkte först och främst att det var kinkigt när hon var trött då hon gav signaler om att hon var hungrig men ändå inte ville äta utan blev störttokig om man försökte mata henne.

Sen för bara några dagar sen fick jag kontakt med en kvinna på Facebook som pratade om vikten av att bebisen är mätt först och främst och hon upplevde att många barn som skrek på kvällarna ofta behövde lite extra mat. Hon hade en teori om att kolikskrikande ofta handlar om överlevnad för barnen- rädsla för att inte få tillräckligt med mat. Hon föreslog att man då kunde prova att ge dem mjölk på flaska på kvällen som man pumpat tidigare under dagen då den är fetare. Jag lyckades inte ge henne flaska och dessutom var hon ju likadan under hela dagen.

Men igår började jag experimentera med amningsställningar; mage mot mage bakåtlutad i soffan funkade rätt bra, upprätt när jag bar henne var bra, och sen upptäckte jag hur mysigt hon tyckte det var att sitta i bärsjalen upprätt och amma. Medan jag gungade och ev. sjöng lite också! Ja inte gör de det lätt för en alla gånger. Men äntligen äter hon tills hon är mätt! Halleluja. Nu somnar hon dessutom lugnt och inte oroligt och gnälligt som hon gjort innan. Tänk om vi bara förstått tidigare att det vi tolkat som kolik förmodligen bara varit hunger…