Ett liv tillsammans

En medveten närvaro med skitiga golv

Oh vad jag har längtat efter att få skriva av mig! Helt otroligt att tiden aldrig verkar räcka till när man har barn. Men det är bara att gilla läget och flyta med. För tack vare att barn kräver sån enorm närvaro har de ju faktiskt förmågan att sänka vår stressfaktor enormt. Om vi tillåter dem att ta vårt fokus förstås. Att vara förälder är därför den bästa kursen i mindfulness man kan tänka sig! och vilka är bättre på att tala om att vi brister i närvaron om inte barnen?

Problemen uppstår väl om vi inte är redo eller villiga att gå in i den roll som barnen kräver att vi gör. Det kommer dagligen upp saker som jag vill hinna göra; skriva, städa, tvätta, rensa ut gamla kläder, ringa en vän, planera matinköp, läsa en bok etc. som jag måste prioritera bort eftersom i stort sett all tid (fram till läggning) går åt till att ta hand om dottern. Det är alltså hela tiden ett tillfälle att öva på acceptansen. Att låta det som är vara som det är. Att njuta av att man känner lusten till att göra saker även om man inte får tid att göra allt. Jag kan inte påminna mig om att jag tidigare sett fram emot att få dammsuga golven eller plantera om växterna. Jag kan verkligen uppskatta att jag uppskattar de mest vardagliga sakerna mer efter att jag fått barn. Det är bara en av gåvorna hon gett mig.

Här är några andra av hennes lärdomar:

  • Man kan bara leva här och nu.
  • Det går åt mängder av energi till att tänka på alla saker man inte gör när man ändå inte hinner göra dem.
  • Den som har störst behov av något får ofta sin vilja igenom. (inte konstigt att barnen nästan alltid vinner)
  • Man behöver inte kompromissa eller förställa sig själv på något sätt för att bli fullkomligt älskad.
  • Att må bra är viktigare än allt annat.
  • Tillit betyder att man litar på att människor omkring en kan hantera det som sker (även när man får hysteriska utbrott som kan få vem som helst att vilja kasta in handduken.
  • Varje litet framsteg är värt att fira.

Vad lär du dig av dina barn?


En kärleksförklaring

Det är en kärleksförklaring att bli förälder. Jag kan nästan förlora mig själv när jag stirrar in i min dotters djupblå ögon. Ibland tror jag att hon har en hel stjärnhimmel där inne, ibland är det som att sitta vid en isande klar vårbäck. Man kan liksom ana hur stort livet egentligen är, bara genom att se hur hon ser på världen. Allt är krispigt nytt, intressant, en värld av magi och förundran.

Ändå är det inte lätt alla gånger att känna att man räcker till, när trösten inte tröstar, vaggandet inte lugnar. I frustrationen över att inte förstå blir man lätt utmattad. Bara då. Jag säger ofta till mig själv: bara släpp motståndet, det är som det är, du gör allt du kan. Hon är stark, hör på henne så stark hon är! Men jag börjar även förstå att hon är rätt känslig. För nya miljöer, för intryck, även om hennes nyfikenhet och öppenhet gör att hon måste ta in det. Hon blir så oerhört trött och uppgiven när det blivit för mycket av nya människor och platser, då får vi bara släppa allt och bara finnas där tills hon fått allt ur systemet.

Jag sa till min man igår, att det är fantastiskt att man kan älska någon så mycket fastän man blir så trött och uppgiven ibland. Att man uthärdar ena sekunden för att i nästa, när hon spricker upp i ett leende, blir salig av lycka. Hon låter en aldrig lida för länge, låter en alltid förstå att det blir bra igen. Som att hon vill säga: nu är det ju bra! häng inte upp dig på det som varit. När det är bra så är det riktigt bra. Då gör det inget att det var jobbigt nyss.

Sån är kärleken. Så vet vi att vi älskar de vi älskar, att de både väcker det vi inte vill möta inom oss och det där vi älskar att känna. Det är en ständig pendelrörelse, en dans, ett lärande och ett upplevande. Livet blir så mycket större när vi delar det, när vi låter oss påverkas av andra. När vi vågar släppa taget och bara falla in i det stora blå…

iris lila ögon

 

 

 

Om man bara visste vad som rör sig därinne..