Ett liv tillsammans

En riktig kärleksfest

Det är verkligen något speciellt med bröllop. Igår var det några vänner till oss som knöt bandet, förra året var det vi. Vi har gästat ganska många bröllop de senaste åren, vi är väl i den ålder då de flesta gifter sig. Det mest fantastiska med bröllop enligt mig är talen och framträdandena av brudparet och av deras släkt och vänner. En kväll, där man får öppna hjärtat på vid dörr och låta ord som annars aldrig får höras, fylla alla andras hjärtan. Det är magiskt när det händer. Ordet kärleksfest klingade i mig hela kvällen, bröllop är att fira kärleken.

Jag skulle aldrig kalla mig själv romantisk, och jag hade aldrig gift mig om det hade inneburit mer plikter, förväntningar eller om det hade begränsat min eller Marcus frihet. Innan jag träffade Marcus hade jag inte en tanke på att någonsin gifta mig. Och jag kan fortfarande förstå de som enbart ser det som en belastning för förhållandet eftersom jag själv tänkt så en gång i tiden. Men det är även en ceremoni mellan två människor som innerligt vill leva ihop och som vill uttrycka den kärleken inför andra. Vi hade dock aldrig lovat varandra: ”tills döden skiljer oss åt”, som många gör. För oss innebär den meningen ett löfte som ingen kan ge, eftersom ingen kan förutspå förändringar. Ord innehåller så mycket mer än man tror och leder lätt till förväntningar. För mig är kärleken fullständigt fri, orädd, förlåtande och lekfull i sin natur och jag tror helt och fullt att ett äktenskap kan innehålla allt det. 

För oss förändrade inte bröllopet vårt förhållande nämnvärt och jag minns att det nästan kändes lite snopet. Skulle det inte kännas annorlunda efteråt? Vi är fortfarande vi; två fria individer. Vi är också en enhet med intentionen att fungera ännu bättre ihop. Funkar jag så funkar ofta vi. Funkar vi så funkar jag bättre. Det är det fina med förhållanden: att det kan lära oss att uppnå balans mellan jag och vi. Och är det inte samma sak att vara en del av mänskligheten? Att hitta sig själv och hitta sitt sammanhang. Tänk om man skulle ha en ceremoni för att fira att man hör samman med alla andra… Vilken kärleksfest det hade varit!

freedom1


Den största dagen

För exakt ett år sedan hände något stort i mitt och Marcus liv. Vi gifte oss. Och precis som det gjorde den här helgen i år, slog vädret om och det blev högsommar i Skåne. Vilket vi var väldigt tacksamma över då vigseln hölls utomhus och fotograferingen skulle hållas i ett naturreservat i närheten av vigselplatsen. Jag tror nog att många minns sin bröllopsdag som helt magisk. Så mycket förväntan, spänning och nervositet som föregick den och sen när allt det väl släppte vid vigseln var det bara ett fyrverkeri av smaker, känslor, skratt, dans och oförglömligt sällskap kvar att uppleva.

En del av våra gäster sa att det var den bästa festen de varit på i hela sina liv. Ingen verkar ha lämnat den oberörd, men orsaken var större än oss två. Det var ett smittsamt rus av glädje och samhörighet som låg över hela festlokalen. Vi som övernattade där dansade som vildvettingar långt efter det att bandet slutat spela och våra fötter var skavda på alla ställen. Kanske var det bröllopstrans, kanske blir det så när glädjen över något är så stor och den även får delas med andra; att allt annat försvinner i en obetydlig dimma. Inget betyder mer än att vara fullkomligt uppkopplad till just det ögonblicket. Just det som gjorde den här kvällen så speciell var att ögonblicket varade en dag, en kväll, en natt. Inget bröt av och inget gjorde oss besvikna.

Det är svårt att sätta fingret på varför vissa upplevelser i livet blir så bra som de blir. Det är mer än bara de rätta omständigheterna som skapar en stämning som den kvällen. Jag tror det är viktigt att verkligen njuta och att uppskatta allt som händer till fullo. Att man går in med inställningen: det här blir helt perfekt hur det än blir. För ofta är man inte helt närvarande i det som händer, ofta njuter man inte av allt man upplever just för stunden. Ibland fokuserar man för mycket på vad som blir fel, vad som kunde bli bättre. Man kanske försöker kontrollera så mycket som möjligt för att göra allt perfekt och därmed glömmer man det som kanske är viktigast: Glädjen, uppskattningen och samhörigheten i att dela stunden med andra. Vetskapen om att ingen dag någonsin blir som denna igen. Det finns inga repriser, så det gäller att låta dagen ge så mycket som möjligt. Tänk om varje dag var lika fullständig som en bröllopsdag? För egentligen, varför skulle den inte kunna vara det?

MK3_6038 kopia