Ett liv tillsammans

Att ge allt och lite till är att vara mamma.

Det är inte lite man kräver av sig själv som mamma. Man tycker ju att det borde vara nog att bli någons mamma, någons allt. Någon som skyddar, älskar, vårdar, busar, sköter, tröstar, matar… Men samtidigt är man ju människa, med allt det innebär. Och vi människor ska ju göra så mycket. Vi behöver ju ständigt rättfärdiga vår rätt att existera, vår plats på den här jorden. Rent historiskt (och i många andra kulturer än idag) har ju inte detta inneburit någon större konflikt för moderskapet när det i sig var vår främsta uppgift i livet. Men med nya möjligheter följde krav på att prestera, att bli, göra något viktigt, inte bara sköta barn dagarna i ända, oavsett hur mycket tid (all tid) man lägger ner på det.

Det är inte helt lätt att koppla bort allt annat ens den korta tid som man är hemma med sina barn. Särskilt inte om man har eget. För mig kom graviditeten lite ”i vägen” för att kunna satsa på företaget. Jag fick en idé och drivsvacka redan innan jag upptäckte graviditeten. Hon tog med andra ord redan från början upp allt det utrymme för expansion som jag hade avsatt för mig själv och det jag skulle göra. Det var inget att göra, bara vänta på att energin till att bidra till någon annans utveckling än min egen och min dotters skulle återvända. Det har helt enkelt inte funnits utrymme och jag jobbar fortfarande med att acceptera det. Hon kommer först och måste få göra det.

Ikväll när jag nattade henne tänkte jag; hur kan något vara viktigare än detta? Att vara här, i varje sekund närvarande. Viktigare än att se henne andas lugnt, känna henne lilla hand på min och ge henne bröstet tills hon somnar tryggt, lugnt insvept i kärlek?

Hur mycket kommer världen inte gynnas av att hon växer upp fullkomligt accepterad, älskad? Hon är bara en liten människa, men även hon kommer ge hela sitt hjärta till någon annan en dag. Jag inser plötsligt att mitt bidrag till världen är ovärderligt; inte mindre än den mest fantastiska människan i hela världen. Återstår att se om världen förtjänar henne.


Tryggare kan ingen vara…

Det är nog väldigt olika vilket fokus man har som förälder och vad man tycker är bäst för barnen. Det har såklart varierat mycket genom tiderna, idag tycker många att vi curlar med våra barn, när vi kanske tycker det är viktigt att lyfta fram barnens individualitet och behov av närhet. Men det var inte så länge sen man förespråkade amning var 4:e timme och trodde att man skämde bort barnen med för mycket närhet. Något jag fick bevis på när jag nyligen tog en promenad med min dotter i bärsjal och mötte en äldre kvinna som då undrade om de inte alltid kommer vilja ha det sådär om man bar dem när de var små. Jag blev så förvånad att jag bara hasplade ur mig nåt dumt svar. För mig känns det så självklart att för en så liten människa som är så sårbar och inte kan ta hand om sig själv, är tryggheten grunden för att hon ska må bra livet igenom. Trodde hon att min dotter skulle vilja sitta i sjalen tills hon var 18 år? Allt tyder ju snarare på att ju mer närhet och trygghet de får som små, desto mer självständiga blir de när de växer upp.

Instinkt vs. nya rön?

Vad är trygghet för ett spädbarn? Här känns det mer logiskt att vända sig till naturen än till forskningen. Hur lever naturfolken med sina barn? Hur gör djuren, aporna? Hur hade du förhållit dig till dina barn om du inte lyssnade till annat än dina föräldrainstinkter, din intuition? T.ex. så är det vanligaste bland alla naturfolk att man bär med sig sina barn vart man än går. De lämnas aldrig ensamma och de sover tillsammans med sin familj. De ammar när de vill amma, vilket kan vara väldigt ofta när de har fri tillgång till bröstet. De blir p.g.a den närheten som en del av mamman, vilket känns ganska naturligt efter att de bara nyligen legat helt skyddade i magen.

Jag brukar tänka att min dotter är som min lilla apunge. Hon spenderar största delen av dagarna i sin bärsjal, mage mot min mage. Hon äter när hon vill, vilket brukar vara ofta. Hon har bästa utsikten för att kunna se på när jag äter, städar, diskar och borstar tänderna. På dagarna sover hon i sjalen. På nätterna sover hon mellan oss. Det känns tryggt att veta att hon är nära, att hon är trygg. Jag behöver aldrig fundera på: gör jag rätt nu? Hur borde jag göra? Hon vet hur hon vill ha det. Och det är svårt att inte lyssna när hennes behov är så starka. För mitt största behov just nu är ju att se till att hennes är tillgodosedda. Kanske är det inte mer komplicerat att vara förälder än så.

Berber monkey mom holding it's baby

 

 

 

 

 

 

 

 

Mammamys=)


En kärleksförklaring

Det är en kärleksförklaring att bli förälder. Jag kan nästan förlora mig själv när jag stirrar in i min dotters djupblå ögon. Ibland tror jag att hon har en hel stjärnhimmel där inne, ibland är det som att sitta vid en isande klar vårbäck. Man kan liksom ana hur stort livet egentligen är, bara genom att se hur hon ser på världen. Allt är krispigt nytt, intressant, en värld av magi och förundran.

Ändå är det inte lätt alla gånger att känna att man räcker till, när trösten inte tröstar, vaggandet inte lugnar. I frustrationen över att inte förstå blir man lätt utmattad. Bara då. Jag säger ofta till mig själv: bara släpp motståndet, det är som det är, du gör allt du kan. Hon är stark, hör på henne så stark hon är! Men jag börjar även förstå att hon är rätt känslig. För nya miljöer, för intryck, även om hennes nyfikenhet och öppenhet gör att hon måste ta in det. Hon blir så oerhört trött och uppgiven när det blivit för mycket av nya människor och platser, då får vi bara släppa allt och bara finnas där tills hon fått allt ur systemet.

Jag sa till min man igår, att det är fantastiskt att man kan älska någon så mycket fastän man blir så trött och uppgiven ibland. Att man uthärdar ena sekunden för att i nästa, när hon spricker upp i ett leende, blir salig av lycka. Hon låter en aldrig lida för länge, låter en alltid förstå att det blir bra igen. Som att hon vill säga: nu är det ju bra! häng inte upp dig på det som varit. När det är bra så är det riktigt bra. Då gör det inget att det var jobbigt nyss.

Sån är kärleken. Så vet vi att vi älskar de vi älskar, att de både väcker det vi inte vill möta inom oss och det där vi älskar att känna. Det är en ständig pendelrörelse, en dans, ett lärande och ett upplevande. Livet blir så mycket större när vi delar det, när vi låter oss påverkas av andra. När vi vågar släppa taget och bara falla in i det stora blå…

iris lila ögon

 

 

 

Om man bara visste vad som rör sig därinne..


Styrkan i att vara svag

Det är imponerande hur fort bebisar kan skifta i humöret. Från att ena sekunden le lika varmt som vårsolen, till att skrika som att hela världen är emot dem och inget är bra.

Häromdagen kände jag mig så otroligt trött och uppgiven över de senaste dagarna av Iris missnöjeskavalkad, mest för att jag kände mig så maktlös och förtvivlat undrade om det nånsin skulle bli bättre. Jag fick ge mig själv en stund att verkligen bryta ihop känslomässigt och ge efter för tröttheten som smugit sig allt längre in. Den kvällen grät vi ikapp jag och hon och efteråt var det en befriande känsla som infann sig. Jag höll ihop, det gjorde hon också. Vi stöttade varann genom att låta den andra gråta ut och det var skönt att slippa hålla upp en stark mammafasad för en gångs skull.

Man behöver inte alltid visa sig stark som förälder, man är det ändå. Det krävs i själva verket en enorm styrka för att vara sårbar, för att ta emot sina känslor, ge sig själv utrymme att känna det där som man känner, men inte vill känna. Det krävs ingen styrka för att vara lycklig, pigg, utvilad och klartänkt. Men det krävs styrka för att finnas där även när man känner att man knappt orkar. Att ta sig igenom, en sekund i taget. Att tillåta sig själv att känna sig lika maktlös som det där lilla barnet man försöker vagga till ro.

Förmodligen vet man inte förrän man blivit förälder hur otroligt mycket outnyttjad styrka man har inom sig. Likaså har jag insett vilken otrolig styrka små barn har i och med att de är så sanna mot sina känslor. De kan vara sårbara och samtidigt kraftfulla när de uttrycker det. Så lyckliga, fullt ut när de är det, så ledsna och uppgivna ibland. Aldrig är de mitt emellan, aldrig är de långsinta, aldrig får de lågmäld söndagsångest. Det är bra eller dåligt. Punkt slut. Och alltid, alltid, strävar de efter välmående. Kräver det. Som vanligt, har vi mycket att lära.

 


Hur man gör sin röst hörd genom att lyssna inåt (och till barnen)

Jag förundras ständigt över Iris styrka. Jag är trots tröttheten tacksam över allt hon lär mig när hon testar gränsen för sin röststyrka, när hennes otålighet tvingar mig att genast blidka henne. Jag älskar på många sätt hennes ovilja att kompromissa. Kanske gör jag det för att hon påminner mig så mycket om mig själv, men är den hon är fullt ut. Hon ursäktar sig inte för att hon har en dålig dag, för att hon gnäller när hennes mage krånglar, för att hon vill äta ögonblickligen oavsett var vi befinner oss. Är det inte det mest fantastiska med barn? Ändå är det just de där instinktiva, individuella, ärliga reaktionerna vi ofta tvingar dem att ge upp så att de kan bete sig på ett mer passande sätt och inte genera andra. Ärlighet är ett ord vi älskar, men i ärlighetens namn är vi rädda för den. Ändå får många gå åratal i terapi och betala dyra pengar för kurser i självutveckling för att återerövra sina jag. Förmodligen vet jag huruvida jag vågar vara mig själv fullt ut eller inte när jag ser att jag fortsätter låter min dotter vara den hon är.

Är egentid en självklarhet?

Det är en resa att ha barn, att släppa fokus på sig själv och ändå behålla det. Det verkar som att denna balansgång ofta utlöser en konflikt hos föräldrar. Jag gillar att dra paralleller med andra kulturer och vår, hur man t.ex. förhåller sig till barn och föräldrarollen i ursprungsbefolkningar. Jag har svårt att tänka sig över att indianska kvinnor beklagar sig över bristen på egentid. Det är helt klart ett modernt begrepp och var säkert inget man reflekterade över här heller när kvinnor alltid var hemma och förväntades ge upp all sin tid för familjen. Fördelen var väl att man slapp den där inre konflikten, lättare kunde acceptera att barnen upptog nästan all ens tid och kanske var det lättare att njuta av mammarollen när man slapp ha dåligt samvete över att man inte hann med sin karriär eller gå på fester med singelkompisarna.

Idag är egentid en indikation på hur långt vi ändå kommit, att vi förväntar oss att kunna leva ett liv för vår egen skull och inte för någon annans. Vi har skapat ett behov av att bättre ta hand om oss själva och hur kan det vara fel? Det är väl den största skillnaden mellan en kultur som är kollektivt inriktad och en som är individualistisk. Det går inte att undgå att det är dit utvecklingen går och att det ser likadant ut i andra länder när standarden och medvetenheten höjs.

Ansvaret ligger hos oss själva

Problemet är bara att vi istället för att erkänna de behov vi har trots att vi är föräldrar, antingen undertrycker eller skuldbelägger oss själva för dem eller vår familj när vi inte lyckas ge oss det vi behöver. Jag vet inte hur ofta jag hör (oftast) kvinnor säga att de får dåligt samvete när de åker iväg, gör något för sin egen skull och lämnar barnen. Det kan vara allt från att man lämnar barnen en timme till några dagar. Man vill men vill ändå inte. Som att ge sig själv en smula av den kaka man så gärna vill ha och sen beklaga sig över att man inte åt hela. Suck! När ska vi acceptera att vi är som vi är, att vi själva ofta är som barnen; trilska, otåliga, ovilliga att ge efter och uppriktigt VILL ha det vi vill ha?! När blir vi tillräckligt mogna för att låta våra barn lära oss det de kan bäst: att ställa krav på livet, att vänta sig det bästa utan att ursäkta sig eller kompromissa. Att ta ansvar för sig själv är nog det viktigaste man kan göra som förälder. För hur ska man någonsin kunna ge någon annan det man inte kan ge sig själv? Dessutom är barnen oerhört starka och kapabla, med eller utan oss.

Knowledge is power


10 råd jag fått eller önskar att jag fått som gravid

stockvault-hands-on-pregnant-stomach131025Goda råd är dyra. Man får vara tacksam för de tips och råd som man verkligen får nytta av. Det är däremot inte lätt att veta just vad man kommer tycka är värdefullt när man väl hamnar i situationen. Jag tar emot de råd jag får med ett öppet sinne, utan att för den delen ta för givet att det passar just mig. Här är i alla fall några råd jag fått som jag faktiskt har haft nytta av och några jag önskar att jag fått.

  1. Avslöja inte vilket datum du är beräknad till, utan säg att du är beräknad 2-3 veckor senare än du egentligen är. Detta råd fick jag tyvärr för sent, annars hade jag följt det. Det var helt klart bland det mest stressande under graviditeten, eftersom Iris blev en vecka och fyra dagar försenad var det många som var otåliga och hela tiden frågade om hon inte hade kommit än. Det hade helt klart räckt med min egen stress i det läget.
  2. Laga matlådor för minst 10 dagar efter att bebisen kommit. Ovärderligt tips, hade vi inte haft matlådor hade vi väl levt på mackor och yoghurt första tiden.
  3. stockvault-do-not-disturb-sign-on-door131466Vänta runt två veckor med att ta emot besökare efter födseln och tala i förväg om att ni tänker göra så. Märkte verkligen hur viktigt det är att vara ifred och bekanta sig med sin bebis innan man bjuder hem andra som ska lära känna henne.
  4. Gnugga eller torka bröstvårtorna efter duschen med en frottéhandduk rätt hårt, för att förebygga sår på bröstvårtorna vid amning. Det gör huden mindre känslig. Verkat ha funkat bra för mig.
  5. Använd sjukhustrosor av nät första tiden efter förlossningen. Fula men otroligt praktiska! Fick köpa själv eftersom jag födde hemma, vet att många tar med sig hem från BB.
  6. Låt bebisen sova på en handduk om ni samsover med bebisen. Rulla upp kanterna så kommer hon inte i kläm, är lättare att amma med på det viset än med ett babynest, eftersom det bara är att rulla ut ena sidan för att kunna ligga nära.
  7. Köp en bärsjal. Trikå är bäst i början. Kolla noga igenom instruktioner och öva med t.ex. en docka eller nalle några gånger. Tog åtminstone sex knytningar innan jag fick helt rätt på det. Bärsjalen är helt ovärderlig för mig, eftersom hon gärna vill bäras. Jag har henne i den hela eftermiddagarna och får samtidigt händerna fria medan hon sover lugnt. Dessutom är det supersmidigt att gå ut på promenad i bärsjal, de behöver inte ha mer än body och byxor på sig om man har en jacka över. Ett till tips om du bär i sjal alltså, skaffa bärjacka. Ett av de bästa köpen jag gjort!
  8. Ta ledigt, eller ta ut föräldraledighet en tid innan förlossningen. Jag tror det är jätteviktigt att hinna varva ner och förbereda sig mentalt inför att vara hemma med sitt barn om det är första barnet. På det viset går man inte direkt från en supermaxad tillvaro till bebisbubblan, där allt annat får läggas åt sidan den första tiden.
  9. Låt bebisen ligga på en vanlig kudde vid amning innan du köper en dyr amningskudde. När bebisen är liten är det väldigt smidigt att kunna amma på kudden och sen om hen somnar kan man bara flytta hela kudden om man vill ha händerna fria. Har funkat bra för oss som har en dotter som inte vill ligga själv när hon är vaken. Köpte en hög syntetkudde på Hemtex som har funkat bra att ha som amningskudde. Har fortfarande inte skaffat amningskudde, kanske dock är bra när hon blir lite större.
  10. 0009363455L-849x565Var väldigt försiktig med google. Jag är väldigt försiktig med information överhuvudtaget, men det är extra lätt när man får barn att börja googla vid minsta lilla nysning eller utslag. Vid ett tillfälle var jag säker på att hon fått torsk i munnen p.g.a. det jag läst på nätet, och när jag sen frågade på BVC var det inte alls torsk. Helt onödig energi som jag slösade på den felaktiga diagnosen. Efter det har min inställning varit att min dotter är helt perfekt precis som hon är och att det inte är mitt jobb att leta fel på henne utan att faktiskt uppmärksamma allt som är bra med henne. Det är oftast bara ett skifte i medvetenhet som krävs för att komma till ro och lita till att allt är som det ska. Dessutom är det mesta som bebisar råkar ut för rena petitesser som går över av sig självt. Då kan ju de små få slippa lida av vår oro i onödan.

 

 

 


Att förbereda sig på det helt oförberedda

Det är så nära nu. Jag tror hon kommer vilken dag som helst. Vi har förberett allt hemma, köpt hem allt som behövs till förlossningen och tiden efter. Fyllt frysen så gott det går med matlådor, städat hela huset. Jag passade även på att fixa håret igår så jag slipper tänka på det på ett tag.

Men frågan är hur mycket man kan förbereda sig på att bli förälder. Jag har under flera tillfällen under graviditeten försökt sätta mig in i den roll jag måste ta när bebisen kommer. Det har varit helt omöjligt. Jag har aldrig haft så svårt att i förväg sätta mig in i en situation som i denna, det hjälper inte hur jag än försöker eftersom det är så skilt från något annat jag tidigare upplevt. På något sätt har jag ändå haft behov av att förbereda mig på att vara så oförberedd, för att känna mig fullt redo. Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för att förbereda mig mentalt, men vill ändå få grepp om den förändring som sker från ögonblicket mitt barn föds och det skifte i prioritering jag måste göra: från mig själv till någon annan.

En tanke slog mig, och det är hur jag, särskilt den senaste månaden insett vilket enormt arbete min kropp gjort helt på egen hand. Att den utan min inblandning skapat de perfekta omständigheterna för en cell att utvecklas till ett foster, för att nu vara en livsduglig liten människa. Dessutom har den klokheten att redan innan barnet är fött starta produktionen av mat till bebisen som är perfekt anpassad till dess behov, även det helt utan min inblandning eller vetskap. Jag är helt övertygad om att den på samma sätt helt själv kan styra över förlossningsprocessen om jag bara kan lämna över spakarna och ha full tillit även här, eftersom det ligger i kroppens eget intresse att bebisen kommer ut. Därför ser jag mig numera mer som en medpassagerare än den som faktiskt föder, och jag kan ärligt talat säga att jag ser fram emot den resan.

Insikten om kroppens otroliga intelligens har fått mig att inse även detta: om kroppen planerat, organiserat och verkställt en så oerhört komplicerad process för att ge bebisen de rätta fysiska förutsättningarna att leva i denna värld, så måste det rent logiskt även finnas en plan för mig, som den som ska garantera barnets överlevnad. Det måste alltså vara så att mina (och min mans) instinkter och intuition kommer aktiveras vid födseln. Lika säkert som en bebis har utrustats med förmågan att vara medveten om- och kommunicera sina behov, har en förälder utrustats med förmågan att förstå dem. Det finns alltså en plan även för mig. Detta har varit en oerhört betryggande tanke och har hjälpt mig känna mer tillit till det naturliga med att bli mamma. Jag behöver inte veta allt nu, för allt kommer komma när jag behöver det.

Förhoppningsvis den sista magbilden innan bebisen kommer. 

Mage 028ändrad1


Vad barnen kan lära oss om livet om de slipper lära sig leva som oss

Att skaffa barn är en resa. Från att bli varse det lilla fröet i magen till att skaffa utrustning, planera förlossning och ta reda på vilken sorts förälder man vill vara. När det gäller min egen utveckling så har jag kommit längre än jag hade vågat drömma om för något år sedan. Det finns inga aspekter av mig själv som jag inte är villig att titta på, inga rädslor eller problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Har jag inte redskapen så uppfinner jag nya. Men plötsligt har jag ansvar inte bara för min egen utan även för någon annan. För ett helt nytt liv. Jag har länge känt att jag ville vänta med att bli mamma tills jag var kvitt mina värsta rädslor, föreställningar och illusioner om måsten. Kort sagt allt jag kan överföra omedvetet till mitt barn.

För mig har självmedvetenheten varit den väg som lett till föräldraskapet. Kanske inte så konstigt med tanke på de många år jag ägnat åt att själv bli fri från andras syn på vad som är möjligt, rätt eller fel, bra eller dåligt. Det kändes viktigt att ha rätt förutsättningar för att kunna låta mina barn växa upp så fria som möjligt, sanna mot sig själva. Som hela människor, som barn ju är, innan vi fyller dem med vår egen förminskade syn på världen.

Jag kommer själv aldrig glömma hur magisk världen var när jag var barn, att allt jag ville var möjligt, att det fanns en värld bakom denna som fyllde mig med förundran. Ända tills jag förväntades växa upp, lämna det bakom mig. Jag minns t.o.m. hur jag krävde det av mig själv. Och hur ont själ-stympningen gjorde, hur mycket mindre världen tedde sig. Hur rädslan tog större plats och maktlösheten. Hur andra plötsligt blev viktigare, hur jag började lyssna utåt istället för inåt. Även det var en lektion i personlig utveckling. Jag lärde mig vad som verkligen inte funkade.

Det tog ett antal år att hitta rätt, att höra rätt röst och börja lyssna till den. Att välja utifrån vad som verkligen kändes rätt och inte utifrån rädsla och andras förväntningar. Det liv jag väljer att leva är inget någon annan har lärt mig leva, däremot har jag fått ägna mycket tid åt att sära på andras liv och mitt eget. Det finns ingen mall man kan leva efter när man valt att gå sin egen väg, man är helt lämnad till sin egen vägledning. Och först då inser man att det aldrig mer kommer finnas behov av någon annans. Det är just det, mer än något annat som jag önskar åt mina barn. Att de lär sig att inte ens min röst är viktigare än deras egen.

”Your children are not your children, they come through you, but they are life itself, wanting to express itself.” – Wayne Dyer

”Your kids require you most of all to love them for who they are, not to spend your whole time trying to correct them”. – Bill Ayers

 ”We spend the first 12 months of our children’s lives teaching them to walk and talk and the next 12 months teaching them to sit down and shut up.” – Phyllis Diller

 ”The young child is free of fear; children are born without any fear. If the society can help and support them to remain without fear, it can help them to climb the trees and the mountains, and swim the oceans and the rivers, if the society can help them in every possible way to become adventurers, adventurers of the unknown, and if the society can create a great enquiry instead of giving them dead beliefs, then the children will turn into great lovers, lovers of life — and that is true religion. There is no higher religion than love.” – Osho


Blivande föräldrars ovissa tillvaro

Hur förbereder man sig på att bli förälder? Jag och min man pratade nyligen om hur våra föräldrar och familj var hela vårt liv när vi var små. Hur självklara de var, själva tryggheten, vissheten, formen för allt man visste om. Som föräldrar är det förstås annorlunda. Vi ska få barn, men har redan ett liv. Hon blir en del av det, en stor del. För henne blir vi till en början allt. Hela tiden finns vi där som en självklarhet, som låter henne utforska världen, först i vår famn, sen där hon går vid vår sida och till slut på distans. När vi har gjort vårt jobb rätt så behöver hon inte hålla vår hand eller ringa för att rådfråga för att veta vad som är rätt beslut för henne.

Det är svårt att förstå hur ett liv med ett barn kan se ut innan man har ett. Man inser vilket jättekliv ut i det okända man tar när man väljer det livet. Inget vet man, men kanske hittar man någon förutsägbar tråd att hålla i som känns som en visshet. Som leken, kärleken, omsorgen, sällskapet och sakerna man tycker hör till, de är kanske ibland en livboj att fokusera på när allt annat känns otydligt. Ändå är de helt säkert det minst viktiga av allt.

Att hålla någon ständigt nära sig, att villigt ge allt man har, allt man är, vara en hand, en famn, en hamn. Någon att först växa i och sedan hos. Kanske är det för stort att greppa innebörden av det, annat än i korta, intensiva stunder av medvetenhet. Med tanke på allt det innebär, förändrar i våra liv och i oss själva är det fantastiskt att så många väljer det utan att tveka. Kanske först då förstår man hur lite vi väl har att säga till om. Att vi huvudsakligen inte föder för vår egen skull, utan p.g.a. att vi, som alla djur och växter måste bidra till livets existens och utveckling. Om vi bara kunde lita till att vi har samma inbyggda kunskap och intuition som allt annat liv, när det gäller att föda och hålla våra barn välmående och vid liv. Kanske är det bra att fråga sig: vad kan en ”barnexpert” lära oss som inte våra barn kan lära oss?

pappabarn


Urmodern vaknar

Jag längtar nu. Modern i mig har börjat bygga bo. Jag har hört andra prata om det: Det inbyggda behovet att förbereda för barnet. Jag väntade, gjorde lite smått här och där, kollade upp, skrev listor. Så plötsligt steg det ur djupet med en röst som sa: Skynda, skynda, det är bråttom nu. Få iordning, bädda, gör plats där hemma och långt där inne i det innersta. Förbered dig, för det närmar sig.

Så jag beställde skötbädd, köpte tvättlappar i bomull och förvaring till allt det mjuka som ska bädda in bebisen. Ett babynest utan otäcka kemikalier, filtar i finaste ekobomull och som grädde på moset: en vägglampa med fjärilar för att lysa upp hennes mörka nätter. Som för att berätta att jag måste ge henne det som är (näst) vackrast av allt, för något annat duger helt enkelt inte. Och kanske berättar jag för henne när hon är större hur hon fladdrade likt fjärilar i magen varje kväll när jag lagt mig och hur jag älskade det.

Jag förundras över var denna kraft kommer ifrån, denna längtan, denna oerhörda önskan att se henne växa från det mjuka till det starka, att känna henne ständigt i min famn för att sedan låta henne springa tills benen inte längre orkar. De två är ett: längtan att vara nära, viljan att släppa fri. Jag tänker: visst, jag kommer inte bara vara mamma, men jäklar vad härligt det är att ge sig hän åt det, redan. Det gäller bara att släppa tyglarna och låta instinkterna och kroppen bestämma, lita till att de redan vet vad jag behöver veta, släppa rädslan för att inte duga och som sagt: att göra plats för det största av allt.