Ett liv tillsammans

Att förbereda sig på det helt oförberedda

Det är så nära nu. Jag tror hon kommer vilken dag som helst. Vi har förberett allt hemma, köpt hem allt som behövs till förlossningen och tiden efter. Fyllt frysen så gott det går med matlådor, städat hela huset. Jag passade även på att fixa håret igår så jag slipper tänka på det på ett tag.

Men frågan är hur mycket man kan förbereda sig på att bli förälder. Jag har under flera tillfällen under graviditeten försökt sätta mig in i den roll jag måste ta när bebisen kommer. Det har varit helt omöjligt. Jag har aldrig haft så svårt att i förväg sätta mig in i en situation som i denna, det hjälper inte hur jag än försöker eftersom det är så skilt från något annat jag tidigare upplevt. På något sätt har jag ändå haft behov av att förbereda mig på att vara så oförberedd, för att känna mig fullt redo. Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för att förbereda mig mentalt, men vill ändå få grepp om den förändring som sker från ögonblicket mitt barn föds och det skifte i prioritering jag måste göra: från mig själv till någon annan.

En tanke slog mig, och det är hur jag, särskilt den senaste månaden insett vilket enormt arbete min kropp gjort helt på egen hand. Att den utan min inblandning skapat de perfekta omständigheterna för en cell att utvecklas till ett foster, för att nu vara en livsduglig liten människa. Dessutom har den klokheten att redan innan barnet är fött starta produktionen av mat till bebisen som är perfekt anpassad till dess behov, även det helt utan min inblandning eller vetskap. Jag är helt övertygad om att den på samma sätt helt själv kan styra över förlossningsprocessen om jag bara kan lämna över spakarna och ha full tillit även här, eftersom det ligger i kroppens eget intresse att bebisen kommer ut. Därför ser jag mig numera mer som en medpassagerare än den som faktiskt föder, och jag kan ärligt talat säga att jag ser fram emot den resan.

Insikten om kroppens otroliga intelligens har fått mig att inse även detta: om kroppen planerat, organiserat och verkställt en så oerhört komplicerad process för att ge bebisen de rätta fysiska förutsättningarna att leva i denna värld, så måste det rent logiskt även finnas en plan för mig, som den som ska garantera barnets överlevnad. Det måste alltså vara så att mina (och min mans) instinkter och intuition kommer aktiveras vid födseln. Lika säkert som en bebis har utrustats med förmågan att vara medveten om- och kommunicera sina behov, har en förälder utrustats med förmågan att förstå dem. Det finns alltså en plan även för mig. Detta har varit en oerhört betryggande tanke och har hjälpt mig känna mer tillit till det naturliga med att bli mamma. Jag behöver inte veta allt nu, för allt kommer komma när jag behöver det.

Förhoppningsvis den sista magbilden innan bebisen kommer. 

Mage 028ändrad1


Det blir inte alltid som man tänkt (inte för att man kan tänka särskilt långt)

Äntligen börjar ordningen efter flytten infinna sig! Det har varit högprioriterat att få allt på plats och Marcus har fått spendera kvällarna med att skruva upp saker på väggarna, eftersom jag vägrar befatta mig med borrmaskiner. Jag hade en del förväntningar om hur det skulle vara när man ÄNTLIGEN bodde i hus. Vissa saker har infriats och andra inte.

Några saker som jag hittills upptäckt om livet på landet:

  1. Folk är betydligt mer angelägna att hälsa på när man bor i hus än i lägenhet, vilket blev komiskt uppenbart direkt vi flyttat.
  2. Jag behöver faktiskt öronproppar ibland även här, men nu är det fågelkvitter och grannens högljudda hundar istället för vägmaskiner som väcker mig.
  3. Både jag och min man blev genast mer intresserade av vilka som kör förbi. Särskilt eftersom det bara är vi, grannen och postbilen som har anledning att köra förbi vårt hus normalt sett och p.g.a. att det tydligen vart en del inbrott i området.
  4. Jag har t.o.m. ofta koll på vilka som går förbi huset, bara för att jag faktiskt blir glad över att se dem gå förbi.
  5. Bilarna som kör förbi huset på landsvägen strax nedanför är inget som alls stör mig. Vilket är förvånande då jag trodde det var en av de saker som skulle störa mest. Återigen är det skönt att civilisationen gör sig påmind, om så bara genom bilarnas susande förbifart. Nu låter det som att det är världens mest isolerade plats, vilket det inte är (vi har faktiskt grannar om än inte så många) men jämfört med att bo i stan bredvid en skola, är det en helt annan värld.
  6. Det är så mycket roligare att hämta posten i en brevlåda än på golvet i hallen. Fråga mig inte varför, kanske är det bara överraskningsmomentet innan man sett vad man får. (även om synen av en låda full av reklam tar kål på spänningen ögonblickligen)
  7. Vi har bara grillat en gång sedan vi flyttade hit. Jag trodde vi skulle vilja grilla allt vi åt när vi väl bodde på landet och slipper köra en mil för att hitta lämplig grillplats.
  8. Jag gillar faktiskt att tvätta nu när jag slipper gå fyra trappor till tvättstugan och tvätta minst fyra maskiner åt gången!

Listan kommer säkerligen fortsätta att fyllas på. Livet är ju en enda stor överraskning på många sätt. Vi får det vi mest önskar oss, men vi kan aldrig veta riktigt hur, när eller precis vad som följer med våra drömmars förverkligande. Livet blir aldrig förutsägbart och det är jag väldigt tacksam för.

Bland rosor och glada grenar:

pinne 003


Från glädje till oro och tillbaka igen.

Det här med att flytta är sällan en liten sak. Varken praktiskt eller känslomässigt. Jag har flyttat många gånger i mitt liv och verkligen uppskattat förändringen som flytten innebär. Ofta har jag flyttat till helt nya städer, där jag inte känner någon och där ingen känner mig. Det finns en lockande spänning i nystarten.

I helgen blev jag och Marcus Hjärnarpsbor. Vi flyttade visserligen inte ens en halvtimmes bilfärd från Helsingborg, men det är ändå en helt annan värld. I lägenheten vi bodde i innan väcktes vi alltid av buller från vägarbete, ombyggnad av parkeringar, trottoarer och av skolan mitt emot. På tre år har de i stort sett gjort om allting kring huset vi bodde i och länge fanns det inget jag önskade mer än att vakna till ljudet av fågelkvitter istället.  Två mornar har jag fått göra precis just det. I flera års tid har jag önskat mig att kunna gå ut på en gräsmatta utan att behöva ta cykeln dit och även det har jag fått nu. Minst lika länge har jag velat bo nära skogen, med bara några få steg till den omslutande grönskan. Även det har jag fått.

Det jag däremot hade glömt, är hur utmattande det är med en flytt. Med att bo med ena foten i en flyttkartong i flera veckor och sedan ta ut sig fullkomligt för att frakta saker och städa (nästa gång blir det flyttfirma, var så säker). Så mitt i min efterlängtade skogspromenad bryter jag halvt ihop och gråter och skrattar vartannat av förvirringen med att plötsligt bli överväldigad av tystnaden och ensamheten när det är allt jag har önskat mig så länge! Tack och lov är skogen ett bra ställe att gråta ut på, och jag gav mig själv löftet att lita på att detta är precis vad jag behöver och vill ha, även om allt är annorlunda, nytt, outforskat. Det fina med att flytta är att det kan bli mycket bättre än det var förut. Men det gäller att släppa taget om det gamla och säga: det här är mitt liv nu, och så här vill jag ha det.

Här sitter jag numer och bloggar, med bäcken som bakgrundsljud

sten


Att se sig själv genom nya ögon

Det finns de som är rädda att livet ska ta slut när man får barn. Eller att man automatiskt tar ett uppehåll i sitt eget liv medan man tar hand om ett annat. Jag vill inte tro att det är nödvändigt att lägga sig själv helt åt sidan eller att våra barn skulle vilja ha föräldrar som helt prioriterar bort sig själva och sitt välmående. Kanske är det just därför jag har väntat tills nu med att få barn, för jag ville verkligen ha en bra relation med mig själv först. Jag tror att det hade varit svårare för mig att uppfostra fritänkande, självständiga barn annars och det är verkligen vad jag vill att mina barn ska kunna vara.

För min del börjar ett annat kapitel av livet nu. Jag har alltid känt att jag behöver bli mamma för att verkligen förstå livet, hur värdefullt det är, hur älskad jag själv måste varit som barn. Jag tror dessutom att mina barn kommer ha så mycket att lära mig om vem jag är. Även om jag arbetat med mig själv väldigt länge så är det en del av mig jag inte kan lära känna om jag inte blir mamma. Det är en så naturlig och viktig del även i min egen utveckling, precis som det var när jag träffade Marcus och påbörjade mitt första riktigt seriösa förhållande.

Det är inte lite jag har lärt mig om mig själv genom honom, sidor jag aldrig sett innan. Sidor jag helst hade sluppit se, men som jag nu fick en chans att förändra. Rädslor som väcktes av de minsta problemen, som jag nu kunde bli fri från genom lite, eller rättare sagt mycket vilja och väldigt stort tålamod från honom. Han hjälpte mig växa, för han visste att jag var värd det. Han har min fulla tacksamhet för det. På samma sätt vill jag vara tacksam varje gång mitt barn hjälper mig växa genom att visa mig nya sidor av mig själv. Kanske sidor jag ärvt av mina föräldrar när de lärde sig om livet genom mig. För vad kan vara viktigare att lära någon, än förmågan att se och acceptera sig själv precis som man är, trots att man gör misstag och inte alltid har svaren.