Ett liv tillsammans

En metod för friare relationer

Kärlek har inget med krav, löften att leva tillsammans livet ut, eller med att uppfylla andras förväntningar att göra. villkorslös kopia

Kärleken är en öppen dörr som aldrig stängs; aldrig stänger ute eller stänger inne. Som aldrig tvingar någon att stanna när den inte vill. Men när vi brister i kärleken till oss själva mister vi den i relationen till andra. Då tar rädslan gärna över och manar oss att haka fast, att få garantier på att den andre inte försvinner och lämnar oss tomma inuti.

Håller jag dörren öppen, kan så mycket kärlek komma in, men jag måste också räkna med att människor kommer och går som de vill, när det passar dem. Jag själv får samma frihet och får lov att förändra relationen allt eftersom jag själv förändras, eller att avsluta den när den spelat ut sin roll i mitt liv.

Vill du ha kravlösa relationer? Känna lätthet med de människorna som finns i ditt liv? Känna dig mindre beroende av andra för att själv må bra? Eller vill du kanske släppa taget om någon som gått bort eller gjort slut? Här är en metod du kan använda dig av och anpassa efter vad som känns rätt för dig.

Om du vill kan du se personen framför dig och föreställa sig att du talar direkt till den. Du kan även föreställa dig att den du talar till har ett band knutet kring sig och att du håller i bandet längst ut (för att mentalt klippa bandet när du är klar)

1. Bli medveten om varför du vill ge mer/ få mer frihet i relationen. Varför känns det viktigt och vettigt för dig?

2. Fråga dig själv:

  • Vill jag att (namn) ska finnas i mitt liv även om det inte längre är rätt för mig eller (namn)?
  • Vill jag vara viktigare i (namn) liv än (namn) själv är?
  • Vill jag att (namn) känner sig tvungen att vara med mig?
  • Vill jag må bra oavsett om (namn) finns i mitt liv eller inte?

 

3. Tänk på allt med den här personen som du är tacksam över, som du fått ut av relationen. Känn tacksamheten fylla ditt hjärta. Skicka ett mentalt tack riktat till personen du tänker på för allt den gett dig.

4. Säg några väl valda ord för dig själv (riktade mot den andra personen) för att släppa taget. Ett exempel kan vara:

”Jag vill inte längre känna några krav och förväntningar på dig, mig eller på vår relation. Jag vill leva ett liv i lätthet och jag vill att du också får göra det. Jag vill att både du och jag ska vara fria. Jag vill att du ska må bra, att du ska få göra det du vill, när du vill, med eller utan mig. Jag vill att du ska vara sann mot dig själv och göra det som känns rätt för dig. Jag är så glad för allt vi haft tillsammans, men nu släpper jag dig fri, fri att stanna eller gå. Jag älskar dig men jag vet att jag klarar mig fint på egen hand och jag är redo att bli den viktigaste människan i mitt eget liv.”

5. Mentalt kan du nu se hur du klipper bandet och att ni ger varandra en kram och ett varmt leende innan ni skiljs åt.

Känn in hur det känns. Har du kunnat släppa taget eller tar det emot? Isåfall är du kanske inte helt redo att frigöra dig och den andra, men du har startat en process, lossat på en knut. Du får lossa en i taget tills du är helt redo. Tiden det tar är inte det viktiga, utan att du alltid gör saker och ting i din takt på ett sätt som känns bra för dig.

Lycka till!


Vad barnen kan lära oss om livet om de slipper lära sig leva som oss

Att skaffa barn är en resa. Från att bli varse det lilla fröet i magen till att skaffa utrustning, planera förlossning och ta reda på vilken sorts förälder man vill vara. När det gäller min egen utveckling så har jag kommit längre än jag hade vågat drömma om för något år sedan. Det finns inga aspekter av mig själv som jag inte är villig att titta på, inga rädslor eller problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Har jag inte redskapen så uppfinner jag nya. Men plötsligt har jag ansvar inte bara för min egen utan även för någon annan. För ett helt nytt liv. Jag har länge känt att jag ville vänta med att bli mamma tills jag var kvitt mina värsta rädslor, föreställningar och illusioner om måsten. Kort sagt allt jag kan överföra omedvetet till mitt barn.

För mig har självmedvetenheten varit den väg som lett till föräldraskapet. Kanske inte så konstigt med tanke på de många år jag ägnat åt att själv bli fri från andras syn på vad som är möjligt, rätt eller fel, bra eller dåligt. Det kändes viktigt att ha rätt förutsättningar för att kunna låta mina barn växa upp så fria som möjligt, sanna mot sig själva. Som hela människor, som barn ju är, innan vi fyller dem med vår egen förminskade syn på världen.

Jag kommer själv aldrig glömma hur magisk världen var när jag var barn, att allt jag ville var möjligt, att det fanns en värld bakom denna som fyllde mig med förundran. Ända tills jag förväntades växa upp, lämna det bakom mig. Jag minns t.o.m. hur jag krävde det av mig själv. Och hur ont själ-stympningen gjorde, hur mycket mindre världen tedde sig. Hur rädslan tog större plats och maktlösheten. Hur andra plötsligt blev viktigare, hur jag började lyssna utåt istället för inåt. Även det var en lektion i personlig utveckling. Jag lärde mig vad som verkligen inte funkade.

Det tog ett antal år att hitta rätt, att höra rätt röst och börja lyssna till den. Att välja utifrån vad som verkligen kändes rätt och inte utifrån rädsla och andras förväntningar. Det liv jag väljer att leva är inget någon annan har lärt mig leva, däremot har jag fått ägna mycket tid åt att sära på andras liv och mitt eget. Det finns ingen mall man kan leva efter när man valt att gå sin egen väg, man är helt lämnad till sin egen vägledning. Och först då inser man att det aldrig mer kommer finnas behov av någon annans. Det är just det, mer än något annat som jag önskar åt mina barn. Att de lär sig att inte ens min röst är viktigare än deras egen.

”Your children are not your children, they come through you, but they are life itself, wanting to express itself.” – Wayne Dyer

”Your kids require you most of all to love them for who they are, not to spend your whole time trying to correct them”. – Bill Ayers

 ”We spend the first 12 months of our children’s lives teaching them to walk and talk and the next 12 months teaching them to sit down and shut up.” – Phyllis Diller

 ”The young child is free of fear; children are born without any fear. If the society can help and support them to remain without fear, it can help them to climb the trees and the mountains, and swim the oceans and the rivers, if the society can help them in every possible way to become adventurers, adventurers of the unknown, and if the society can create a great enquiry instead of giving them dead beliefs, then the children will turn into great lovers, lovers of life — and that is true religion. There is no higher religion than love.” – Osho


Första partiet som lägger ner piskan får min röst!

Sedan jag var i 23års åldern har jag inte varit särskilt intresserad av den politiska debatten. Det var jag kanske inte då heller, men jag var verkligen en idealist och det var inte svårt att få mig att gå igång på alla cylindrar när det gällde frågor som rättvisa, jämlikhet, köttindustri och främlingsfientlighet. Jag och Marcus hade många heta diskussioner, särskilt eftersom han älskade att argumentera mot mig vilken sida jag än tog. Jag tror det var lite av en sport för honom. Jag har alltid tyckt att det är rätt trist med politik, men jag har insett att det är för att min egen ideologi är så oerhört skild från någon av de sittandes partiernas.

Att rösta på den minst sämsta känns väldigt svårt för mig som inte kan kompromissa med det jag verkligen tror på. Om det enda som räknas är att man har ett jobb att gå till, när människor idag mår allt sämre, är sjukare, mer stressade än nånsin, när fler och fler barn äter antidepressiva och man ändå vill införa betyg i lägre klasser så har man enligt mig helt förlorat sin människosyn på vägen till makten. Jag får känslan av att det man förmedlar med dagens politik är: ”jobbar du inte ihjäl dig så får du inte leva! Sluta lyssna till dig själv, din kropp, din sanning, din intuition så är du en god medborgare. Om du sen bränner ut dig så har du ingens stöd i ryggen, då får du skylla dig själv för att du lyssnade till oss istället för till dig själv”. Typ. För vad lever vi för, varför är vi här, om livet bara ska vara en kamp, ett ansvar? Ett liv som faktiskt är en gåva  och som inte förväntar sig mer av oss från att vi föds än att vi lever det på vårt eget sätt. Jag är övertygad om att när vi får leva utan att ha piskan efter oss så frigörs all vår kreativitet, lust och glädje över att kunna bidra och uttrycka oss. Då kommer vi lägga kraften på att förverkliga våra idéer, växa som människor, stötta varann och ta ansvar för andra, på grund av att vi faktiskt bryr oss! Men vem ska ge oss chansen att visa vad vi går för, när vi inte blir tvingade?

Det är även lite speciellt nu när man ska ha barn i valtider, för plötsligt är det ju helt andra frågor man fokuserar på. Plötsligt är man själv och ens egen värld inte viktigast utan den värld som man vill lämna över till den lilla i magen. Nästan så att jag själv vill bli politiker för att se till att hon för alltid slipper äta förgiftad mat, sova på madrasser med kemikalier, andas in avgaser eller utsättas för stress i skolan och på jobbet. Och samtidigt måste man göra allt man kan för att inte bli någon stadsminister hemma, utan jobba för att hon så snart som möjligt ska känna att hon har samma valmöjligheter i sitt liv som jag har i mitt. Att lämna över makten till den lilla människan – kanske något för vår blivande stadsminister att tänka på.


Vad livet har lärt mig om döden

roses
Det går inte att leva ett liv utan att möta döden.
I måndags somnade Marcus morfar in. Det var första dödsfallet i hans familj. Han har varit förskonad länge, eftersom både hans mor- och farföräldrar hittills varit i livet. Jag har inte haft samma tur, många i min släkt har dött. Någon i en trafikolycka, en del av sjukdom även om många så klart var gamla när de fick somna in. Min bror dog i cancer när jag var 11 år. Han var sjuk större delen av min uppväxt. Jag har förträngt större delen av den tiden, men jag minns när han dog. Ingen har lärt mig så mycket om betydelsen av att få sörja i sin egen takt. Även de som har dött efter honom har hjälpt till att härda mig, tänjt min tolerans inför döden och ökat min förståelse för livet.

Döden skrämmer mig inte längre. Jag tänker inte längre att någon dör, mer att de förändras, går vidare, förvandlas. Från en form till något annat. Inget kan utplåna livet och i vår renaste form är jag övertygad om att vi lever vi vidare. Kanske är det en av anledningarna till att jag älskar fjärilar så mycket, för deras budskap handlar just om att byta skepnad och utvecklas till något ännu vackrare.

Min katt är också någon som lärde mig betydelsen av att släppa taget. Han var gammal när han dog, men han var som ett andra hjärta för mig under många år. Så under en lång tid var jag orolig för hur det skulle vara när han väl dog. Jag var rädd att jag skulle gå under helt, kanske för att kärleken till honom hållit mig uppe när min bror dog. Så varje gång det sista året av hans liv som jag var hemma i Dalarna där han bodde hos mina föräldrar tog jag farväl. Jag sa att jag älskade honom och ville att han skulle ha det bra. Att han var fri att gå när han ville. Jag tog slutligen farväl sittandes på en sten i skogen hemma i Skåne när han somnade in hos veterinären. Och jag minns att jag vid ett tillfälle kände en lättnad, som när en fågel lämnar marken. Då visste jag att han var fri. Det var vackert, och det var tillräckligt. Jag behövde aldrig sörja mer.

Man kan ta avsked långt innan och precis när någon dör, men även efteråt. Det handlar om att släppa taget, att lämna över och ha tillit. Människor finns i våra liv så länge det är meningen. Vi kan känna tacksamhet för varje dag de gör det, men även låta dem vara fria att gå när de vill.


Konsten att låta andra gå sin egen väg

Igår var verkligen en dag i frihetens tecken! Våra katter som varit innekatter i två år, fick nu ta sin första runda utomhus på egen hand! Eller egen och egen… Vi gick hela tiden efter dem, varnade dem för vägen och visade dem var man kan gå in i skogen. Det är inte ofta man får tillfälle att vara ute och gå med en katt på det viset så det gäller att passa på.

Det gick förvånansvärt bra, fastän vi bara gått med dem i koppel runt huset två kvällar innan vi släppte ut dem. Samtidigt som man blir lycklig av deras utelycka, så blir man också nervös och spänd att de ska göra sig illa, rymma, inte hitta tillbaka. Så mycket kan ju hända utekatter jämfört med innekatter och vi har vart lite väl bekväma i den tryggheten. Det har ju samtidigt funnits en enorm längtan efter att få släppa ut dem när vi väl bor på landet.

tusarnas premiär liten2

Det var ett så fint ögonblick i kvällssolen i skogen, när jag följt Tussen en stund och han började gå tillbaka mot huset, men ändrade sig och vände om. Han fortsatte bort längs stigen och jag stod en stund och såg mot honom. När han gått kanske 15 m ropade jag till honom ”nu vänder jag” och han såg sig ändå inte om. Det kändes som att han sa: ”tack för att du visade vägen men nu vill jag gå själv”. Så jag vände om, gick hem och tänkte på hur viktigt det är att våga släppa taget när någon väljer att gå sin egen väg. Att lita på att de gör rätt val, att de klarar sig själva. Med katter som med barn. Jag förstår ju så väl att den dagen kommer då jag måste släppa taget mer och mer om min lilla som nu bara bor i magen. Som vid första cykelturen till skolan, första resan på egen hand. Och då är det upp till mig att inte låta rädslan styra utan att visa att jag är stolt över att hon inte behöver mig. Att inte bli behövd måste ju ändå vara målet för varje förälder. Att finnas till utan att hålla tillbaka är innebörden av sann kärlek. Tack katter, för att ni lär mig den ädla konsten.

tusarnas premiär liten4

Sann styrka ligger i att släppa taget.

tusarnas premiär 048

Child of mine, I will never do for you that which I know you can do for yourself. I will never rob you of an opportunity to show yourself your ability and talent. I will see you at all times as the capable, effective, powerful creator that you’ve come forth to be. And I will stand back as your most avid cheerleading section. But I will not do for you that which you have intended to do for yourself. Anything you need from me, ask. I’m always here to compliment or assist. I am here to encourage your growth, not to justify my experience through you.

—Abraham

Esther & Jerry Hicks workshop: Seattle, 1999