Ett liv tillsammans

Att förbereda sig på det helt oförberedda

Det är så nära nu. Jag tror hon kommer vilken dag som helst. Vi har förberett allt hemma, köpt hem allt som behövs till förlossningen och tiden efter. Fyllt frysen så gott det går med matlådor, städat hela huset. Jag passade även på att fixa håret igår så jag slipper tänka på det på ett tag.

Men frågan är hur mycket man kan förbereda sig på att bli förälder. Jag har under flera tillfällen under graviditeten försökt sätta mig in i den roll jag måste ta när bebisen kommer. Det har varit helt omöjligt. Jag har aldrig haft så svårt att i förväg sätta mig in i en situation som i denna, det hjälper inte hur jag än försöker eftersom det är så skilt från något annat jag tidigare upplevt. På något sätt har jag ändå haft behov av att förbereda mig på att vara så oförberedd, för att känna mig fullt redo. Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för att förbereda mig mentalt, men vill ändå få grepp om den förändring som sker från ögonblicket mitt barn föds och det skifte i prioritering jag måste göra: från mig själv till någon annan.

En tanke slog mig, och det är hur jag, särskilt den senaste månaden insett vilket enormt arbete min kropp gjort helt på egen hand. Att den utan min inblandning skapat de perfekta omständigheterna för en cell att utvecklas till ett foster, för att nu vara en livsduglig liten människa. Dessutom har den klokheten att redan innan barnet är fött starta produktionen av mat till bebisen som är perfekt anpassad till dess behov, även det helt utan min inblandning eller vetskap. Jag är helt övertygad om att den på samma sätt helt själv kan styra över förlossningsprocessen om jag bara kan lämna över spakarna och ha full tillit även här, eftersom det ligger i kroppens eget intresse att bebisen kommer ut. Därför ser jag mig numera mer som en medpassagerare än den som faktiskt föder, och jag kan ärligt talat säga att jag ser fram emot den resan.

Insikten om kroppens otroliga intelligens har fått mig att inse även detta: om kroppen planerat, organiserat och verkställt en så oerhört komplicerad process för att ge bebisen de rätta fysiska förutsättningarna att leva i denna värld, så måste det rent logiskt även finnas en plan för mig, som den som ska garantera barnets överlevnad. Det måste alltså vara så att mina (och min mans) instinkter och intuition kommer aktiveras vid födseln. Lika säkert som en bebis har utrustats med förmågan att vara medveten om- och kommunicera sina behov, har en förälder utrustats med förmågan att förstå dem. Det finns alltså en plan även för mig. Detta har varit en oerhört betryggande tanke och har hjälpt mig känna mer tillit till det naturliga med att bli mamma. Jag behöver inte veta allt nu, för allt kommer komma när jag behöver det.

Förhoppningsvis den sista magbilden innan bebisen kommer. 

Mage 028ändrad1


Ett oväntad besökare som flyttade in permanent

Många skulle säga att det är opraktiskt att skaffa en kattunge när man har 2,5 mån kvar av graviditeten. Jag är inte en av dem. Dessutom hävdar jag att katten väljer oss och inte tvärt om. Jag berättade ju för några veckor sedan om hur en vän tagit hand om en övergiven, svulten liten kattunge. Egentligen på tok för liten för att inte vara kvar hos sin mamma, men hans mamma hittade tyvärr död, så min vän och hennes dotter fick helt enkelt rycka in som surrogatmammor till den lilla närhetstörstande kattungen.

Jag blev väldigt tagen av den lilla, även om det sällan är svårt för katter att charma in sig hos mig. Jag har hursomhelst känt att det funnits ett speciellt band mellan den här katten och mig. Så när min vän hörde av sig och frågade om jag var intresserad av att ta över honom eftersom hennes andra katter ständigt var på honom fick jag ju ett nytt problem: att min man inte alls var intresserad av en tredje katt. Det ska tilläggas att han inte var särskilt intresserad av att skaffa de första två, särskilt inte då han var allergisk mot katter. Detta lyckades han dock behandla bort. Så stor var alltså hans kärlek till mig att han inte kunde neka mig det jag mest ville ha.

Men efter ett hembesök av den lille, så gick han med på att prova att ha honom här. Vi visste ju heller inte hur våra två andra katter skulle ta det. Det var såklart lite fräs den första dagen, knappt nåt den andra. De ser aningen reserverat på varandra, men några större hinder till att de utlyser fullkomlig fred mellan sig inom kort kan jag inte se.

Fördelarna med en kattunge i samband med graviditet har jag upptäckt är följande:

  1. Är mamman lycklig, är bebisen i magen lycklig. En kattunge är rena lyckopillret! (Med tanke på den enorma mängd endorfiner en kattunge resulterar i så är nog bebisen hög som ett hus där inne).
  2. Det är väldigt bra förberedelse till att bli mamma. Det kräver givetvis massor av tålamod att lära en kattbebis att sova på golvet på egen hand, eller lära den att inte klösa på fåtöljer.
  3. Man får en större förståelse för hur det är att vara behövd av någon annan och ansvara för ett annat liv.
  4. Det är väldigt underhållande att ha en lekande kattunge att titta på när man själv känner sig allt klumpigare.

Det finns säkerligen 1000 fler bra anledningar, men dessa är skäl nog för mig.

DSC_0757

DSC_0557 - version 2


Urmodern vaknar

Jag längtar nu. Modern i mig har börjat bygga bo. Jag har hört andra prata om det: Det inbyggda behovet att förbereda för barnet. Jag väntade, gjorde lite smått här och där, kollade upp, skrev listor. Så plötsligt steg det ur djupet med en röst som sa: Skynda, skynda, det är bråttom nu. Få iordning, bädda, gör plats där hemma och långt där inne i det innersta. Förbered dig, för det närmar sig.

Så jag beställde skötbädd, köpte tvättlappar i bomull och förvaring till allt det mjuka som ska bädda in bebisen. Ett babynest utan otäcka kemikalier, filtar i finaste ekobomull och som grädde på moset: en vägglampa med fjärilar för att lysa upp hennes mörka nätter. Som för att berätta att jag måste ge henne det som är (näst) vackrast av allt, för något annat duger helt enkelt inte. Och kanske berättar jag för henne när hon är större hur hon fladdrade likt fjärilar i magen varje kväll när jag lagt mig och hur jag älskade det.

Jag förundras över var denna kraft kommer ifrån, denna längtan, denna oerhörda önskan att se henne växa från det mjuka till det starka, att känna henne ständigt i min famn för att sedan låta henne springa tills benen inte längre orkar. De två är ett: längtan att vara nära, viljan att släppa fri. Jag tänker: visst, jag kommer inte bara vara mamma, men jäklar vad härligt det är att ge sig hän åt det, redan. Det gäller bara att släppa tyglarna och låta instinkterna och kroppen bestämma, lita till att de redan vet vad jag behöver veta, släppa rädslan för att inte duga och som sagt: att göra plats för det största av allt.


Hellre medveten än allvetande.

Vid min inskrivning hos barnmorskan så frågade hon bl.a. om jag visste vad KUB test (kombinerat ultraljud och blodprov) innebar. När jag svarade nej sa hon förvånat att det är en av de saker som de flesta blivande föräldrar ofta har stenkoll på. Jag sa till henne att jag själv läste väldigt lite om graviditet. Det är rätt typiskt för mig, jag är väldigt noggrann med vilken information jag tar in. Eftersom jag sysslat så länge med personlig utveckling, är jag medveten om hur lätt man tar till sig andra människors uppfattningar. Inte bara när man är liten (och för övrigt skrämmande lättprogrammerad) utan även när man är vuxen, och kanske särskilt när man inte litar till sin egen kunskap och vägledningsförmåga. För min del tänker jag att ju mindre jag vet vad som kan hända, desto lättare har jag att faktiskt lita till min egen kropp och min intuition när saker händer.

Så att hitta läsning som intresserar mig som blivande förälder har knappt varit på kartan. Som tur är min man införstådd med mitt sätt att tänka. så han kom hem en dag med en tidning som heter Nära barn, som han trodde skulle passa mig. Den var helt ny sa han och det var den nästan. Andra numret fick jag i min hand och bara känslan av tidningen fick mig att vilja läsa alla kommande nummer. Den känns vacker, naturlig, äkta och ärlig. Och den utsöndrar en stor kärlek för allt som har med föräldraskap att göra.

Här kan du läsa om tidningen och hitta återförsäljare: http://www.narabarn.se

NäraBarn_nr2-14_omslag1


En syn jag sent (faktiskt aldrig) kommer glömma

Mitt i kaoset med flyttförberedelser och flyttkartonger som blockerar alla ytor, fick vi uppleva något helt magiskt idag. Ultraljudet! Jag trodde att min nervositet inför vårt bröllop förra året aldrig skulle kunna toppas, men frågan är om det inte gjorde det idag. Det är ju på ett sätt första mötet, när man får bekräfta det liv man bara känner inom sig, med ögonen. Som vi har längtat, räknat ner. Första barnet, ett underverk på alla sätt och vis. När man äntligen får se det lilla hjärtat slå, lungorna, armar, ben, fingrar och tår. När man får se det lilla ansiktet, ryggraden, ja då lyfter hela livet. Aldrig hade jag anat hur stort det skulle kännas, hur mycket kärlek jag delar med i det lilla livet inuti mig. En kärlek lika livsviktig för dess utveckling som syret.

Vi visste i stort sett innan att det skulle bli en flicka, och idag fick vi det bekräftat. Jag har känt det på alla sätt man kan känna på sig något, men vi tyckte att det var lika bra att ta reda på det ifall vi skulle ha fel. För mig har det varit viktigt att ha en nära kontakt med barnet redan i ett tidigt stadium. Jag vill verkligen lära känna det redan nu, lyssna, känna, prata med det. Tänka vackra tankar om det. Jag tror verkligen att hon hör mig där inne redan nu. Och att hon påverkas av det jag gör, tänker och känner. Jag har läst mycket om det där, att barnen i magen faktiskt får all den informationen just för att kunna förbereda sig för det liv som väntar dem här ute. För att kunna anpassa sina resurser så att de kan klara sig så bra som möjligt när de väl kommer. Men även att våra känslor och tankar har kraften att påverka dem negativt mentalt, emotionellt och rent fysiskt. Därför tror jag det är så viktigt att tänka på hur barnet påverkas om vi t.ex. stressar eller upplever mycket konflikter och bråk.

Det oberoende mediaföretaget The Epoch Times har skrivit en väldigt intressant artikel om hur mammans känslor påverkar det ofödda barnet. Här är utdrag från artikeln:

”När en gravid kvinna är orolig, stressad eller rädd passerar stresshormonerna som frisläpps till blodet via moderkakan till barnet. Hundratals studier har bekräftat att substanser som frisätts av den gravida kvinnans kropp transporteras till livmodern och påverkar det ofödda barnet.”

”Undersökningar visar att sannolikheten är högre att mödrar som står under extrem och konstant stress får för tidigt födda barn, barn som väger mindre än genomsnittet, är hyperaktiva, har dåligt humör eller har kolik, säger Thomas Verny”.

Läs hela artikeln här: http://www.epochtimes.se/Mammans-kaenslor-paverkar-barnet-i-magen-a18247.html

För mig blir det allt tydligare att det är ett större ansvar att få barn än vi själva många gånger kan förstå, eftersom vi måste ta ett stort ansvar även för oss själva och för hur vi mår om vi vill ha välmående barn.


Långt borta men ändå nära och om att resa säkert med dyrbart bagage

I onsdags åkte vi från Skåne till mina föräldrar i Dalarna med våra två katter där de ska bo medan vi hälsar på syrran i Mora för midsommarfirande. Åtta timmar i bilen i stekande sol är inte helt optimalt för en lugn biltur med katterna. Efter fyra timmar gav de till slut upp och slutade gnälla. Ibland är det något opraktiskt att ha familjen och största delen av släkten i Dalarna. Jag tänker ofta på hur det ska bli efter att vi fått barn. Marcus har visserligen sin familj i Skåne, men det är ändå inte samma sak som att ha närheten till sin egen. Det blir mer begränsat med barnvaktsmöjligheter och barnet får ju inte samma nära relation till den delen släkten som står mig väldigt nära. Man väljer sin egen väg men väljer samtidigt bort något annat.

Igår fick i alla fall  jag och syrran återuppleva barndomsminnen när vi plockade midsommarblommor på ängarna i kvällssolen. Och jag tänkte på hur viktigt det är att göra såna saker med sina barn, på hur mycket traditioner betyder för oss när vi är små. Förväntan, glädje, längtan, trygghet. Värmen som de minnena väcker räcker hela livet igenom. Och motsatt väcker det sorg, ilska eller avståndstagande hos dem som haft traumatiska upplevelser runt högtider som barn. Vissa får t.ex. tyvärr gå genom livet med starkare minnen av föräldrarnas drickande än av förtjusningen som majstångsresningen eller julklappsutdelningen väckte.

IMG_7651 kopia

Säker på vägen

På bilresan passade jag även på att prova mitt nya gravidbälte. En sak som jag inte vill vara utan när jag väl insett att det finns. Den här lilla anordningen ser till att nedersta delen av bältet lägger sig över låren istället för över magen, vilket vid en krock eller häftig inbromsning skyddar barnet i magen från att skadas av bältet. Att jag blev så förtjust i detta, har nog en del att göra med att jag var med om en bilolycka för ett par år sedan, och samtidigt som jag vet att bältet räddade mig, vet jag med vilken kraft det trycker på kroppen. Jag var öm ett bra tag efteråt där bältet tog emot och är glad att jag inte var gravid vid det tillfället. Det här gravidbältet kommer från Be Safe.

IMG_7723 kopia

IMG_7728 kopia

Dynan är bekväm att sitta på. Knapparna man knäpper fast bältet med är lite hårda att knäppa. Men det är ju för att de inte ska släppa vid krock, så det får man vänja sig vid. Det känns verkligen vettigt att bältet hamnar under magen och man sitter skönt även om man sitter mer ”fast” vid benen.

Ha en fantastisk midsommar tillsammans!


Att se sig själv genom nya ögon

Det finns de som är rädda att livet ska ta slut när man får barn. Eller att man automatiskt tar ett uppehåll i sitt eget liv medan man tar hand om ett annat. Jag vill inte tro att det är nödvändigt att lägga sig själv helt åt sidan eller att våra barn skulle vilja ha föräldrar som helt prioriterar bort sig själva och sitt välmående. Kanske är det just därför jag har väntat tills nu med att få barn, för jag ville verkligen ha en bra relation med mig själv först. Jag tror att det hade varit svårare för mig att uppfostra fritänkande, självständiga barn annars och det är verkligen vad jag vill att mina barn ska kunna vara.

För min del börjar ett annat kapitel av livet nu. Jag har alltid känt att jag behöver bli mamma för att verkligen förstå livet, hur värdefullt det är, hur älskad jag själv måste varit som barn. Jag tror dessutom att mina barn kommer ha så mycket att lära mig om vem jag är. Även om jag arbetat med mig själv väldigt länge så är det en del av mig jag inte kan lära känna om jag inte blir mamma. Det är en så naturlig och viktig del även i min egen utveckling, precis som det var när jag träffade Marcus och påbörjade mitt första riktigt seriösa förhållande.

Det är inte lite jag har lärt mig om mig själv genom honom, sidor jag aldrig sett innan. Sidor jag helst hade sluppit se, men som jag nu fick en chans att förändra. Rädslor som väcktes av de minsta problemen, som jag nu kunde bli fri från genom lite, eller rättare sagt mycket vilja och väldigt stort tålamod från honom. Han hjälpte mig växa, för han visste att jag var värd det. Han har min fulla tacksamhet för det. På samma sätt vill jag vara tacksam varje gång mitt barn hjälper mig växa genom att visa mig nya sidor av mig själv. Kanske sidor jag ärvt av mina föräldrar när de lärde sig om livet genom mig. För vad kan vara viktigare att lära någon, än förmågan att se och acceptera sig själv precis som man är, trots att man gör misstag och inte alltid har svaren.