Ett liv tillsammans

Curla, styra, eller samarbeta?

Människan föds egoistisk. Åtminstone för att vara det en viss tid. Ett spädbarn har ingen nytta av att ta hänsyn till sina föräldrars behov, dess överlevnad hänger ju på hur väl det kan kommunicera sina behov av mat, skydd och närhet. Kräva det rättare sagt. Men när barnet blir större blir det nödvändigt med ytterligare ett perspektiv: familjens. människan är flockdjur och behöver integreras i en flock för att må bra, för att kunna leva ett fullgott liv. Alltså är det nödvändigt att lära sig att bidra och bli en del i ett större sammanhang. Det handlar lika mycket om att värna om sina egna behov och gruppens behov.

Människan tror jag är gjord för att samarbeta. Och från en tidig ålder dessutom. Även om vårt viktigaste behov i grund och botten handlar om att själva må bra så behöver vi känna oss delaktiga för att tillfredsställa det behovet. Det ligger alltså i vårt eget intresse att vi hjälper till av egen fri vilja. Så varför hör man bara exempel på det motsatta?

Att kräva eller erbjuda delaktighet

I vår kultur handlar barnuppfostran mycket om att lära barn vad de ska göra och varför de ska göra det. Ofta inbegriper det straff, skuld, belöningar och uppmuntran osv. Egentligen tror jag det är sällan man från början behåller fokus på att barnen ska vilja göra något, inte för att de måste utan för att de helt enkelt vill hjälpa till, bidra, lära sig och känna sig värdefulla för sin familj. Vi har oftast inte den synen på barn, utan förväntar oss att de är lika egoistiska som de var när de var spädbarn. Skulle en annan syn på barnen kunna leda till att de blir medmänniskor tidigare och dessutom att de ser sig själva som en betydelsefull del av helheten?

I boken continuum concept av Jean Liedloff kan man läsa om hennes iakttagelser efter att ha levt tillsammans med en sydamerikansk stam under många år. Det hon bl.a. lyfter fram som en stor skillnad mot vårt västerländska förhållningssätt till barn, är att man i stammen inte kräver att barnen ska hjälpa till. Ingen vuxen tar initiativ till att skola barnen till duktiga samhällsmedborgare. De väljer själva att bli det. Det kan börja med att de tar upp ett redskap och engagerar sig när man tvättar kläder eller lagar mat. Det finns en plats bland de andra som jobbar och en välkomnande inställning från de andra och det räcker för att barnen ska göra det valet. De rättar helt enkelt in sig i stammens levnadsvanor och det uppstår ingen kamp, inget tjat och gnäll och inga guldstjärnor på en tavla med löfte om belöning vid utfört arbete. Vilken kontrast, vilken utopi! Att barnen själva kan tänkas gynnas och trivas med att bidra till sin familj.

Förväntningarna hämmar lusten

Jag minns känslan när jag som liten fick hjälpa till med dammsugning, med att städa inför jul, eller någon småsak som ändå gjorde att jag kände mig viktig, delaktig, kapabel. Känslan hade inget att göra med tvång eller med att förvänta sig något i gengäld, jag var nöjd med att få hjälpa till. I ärlighetens namn upphörde denna känsla vid tidig ålder. Den utbyttes istället mot ett motstånd, en ovilja, en känsla av att det var tråkigt att städa, hjälpa till. Att mamma var tjatig. Till sist fick mina föräldrar betala mig för att städa. Så svårt var det för mig att göra det självmant.

Vad hände? I efterhand kan jag se att när det inte fanns någon press på mig att hjälpa till som liten så gjorde jag det gärna. När jag erbjöds, inte krävdes att hjälpa till och sågs som en viktig kugge i det hjul som familjen utgjorde. Och jag är säker på att jag hade gjort mer om jag som barn i ännu större utsträckning sågs som en tillgång när det gällde hushållsarbetet. Om jag tillåtits ta mer ansvar och tillfrågats vad som var roligt för mig att hjälpa till med. Men när åren gick blev istället förväntningarna på att jag självmant skulle finna motivation och lust att hjälpa till allt större. Men utan hjälp med att hålla liv i den gnista jag en gång närde, hur skulle den plötsligt kunna flamma upp igen lika full av nyfikenhet och otvungen glädje över att få hjälpa till?

Kanske är nyckeln ett lekfullt och otvunget inställning till barnens deltagande. Att vi inte ser dem som motvilliga. Att de på sitt sätt får hitta glädjen i att hjälpa till och när de väljer det, inte missa att göra dem delaktiga och även ge ansvar när de är redo för det.