Ett liv tillsammans

En metod för friare relationer

Kärlek har inget med krav, löften att leva tillsammans livet ut, eller med att uppfylla andras förväntningar att göra. villkorslös kopia

Kärleken är en öppen dörr som aldrig stängs; aldrig stänger ute eller stänger inne. Som aldrig tvingar någon att stanna när den inte vill. Men när vi brister i kärleken till oss själva mister vi den i relationen till andra. Då tar rädslan gärna över och manar oss att haka fast, att få garantier på att den andre inte försvinner och lämnar oss tomma inuti.

Håller jag dörren öppen, kan så mycket kärlek komma in, men jag måste också räkna med att människor kommer och går som de vill, när det passar dem. Jag själv får samma frihet och får lov att förändra relationen allt eftersom jag själv förändras, eller att avsluta den när den spelat ut sin roll i mitt liv.

Vill du ha kravlösa relationer? Känna lätthet med de människorna som finns i ditt liv? Känna dig mindre beroende av andra för att själv må bra? Eller vill du kanske släppa taget om någon som gått bort eller gjort slut? Här är en metod du kan använda dig av och anpassa efter vad som känns rätt för dig.

Om du vill kan du se personen framför dig och föreställa sig att du talar direkt till den. Du kan även föreställa dig att den du talar till har ett band knutet kring sig och att du håller i bandet längst ut (för att mentalt klippa bandet när du är klar)

1. Bli medveten om varför du vill ge mer/ få mer frihet i relationen. Varför känns det viktigt och vettigt för dig?

2. Fråga dig själv:

  • Vill jag att (namn) ska finnas i mitt liv även om det inte längre är rätt för mig eller (namn)?
  • Vill jag vara viktigare i (namn) liv än (namn) själv är?
  • Vill jag att (namn) känner sig tvungen att vara med mig?
  • Vill jag må bra oavsett om (namn) finns i mitt liv eller inte?

 

3. Tänk på allt med den här personen som du är tacksam över, som du fått ut av relationen. Känn tacksamheten fylla ditt hjärta. Skicka ett mentalt tack riktat till personen du tänker på för allt den gett dig.

4. Säg några väl valda ord för dig själv (riktade mot den andra personen) för att släppa taget. Ett exempel kan vara:

”Jag vill inte längre känna några krav och förväntningar på dig, mig eller på vår relation. Jag vill leva ett liv i lätthet och jag vill att du också får göra det. Jag vill att både du och jag ska vara fria. Jag vill att du ska må bra, att du ska få göra det du vill, när du vill, med eller utan mig. Jag vill att du ska vara sann mot dig själv och göra det som känns rätt för dig. Jag är så glad för allt vi haft tillsammans, men nu släpper jag dig fri, fri att stanna eller gå. Jag älskar dig men jag vet att jag klarar mig fint på egen hand och jag är redo att bli den viktigaste människan i mitt eget liv.”

5. Mentalt kan du nu se hur du klipper bandet och att ni ger varandra en kram och ett varmt leende innan ni skiljs åt.

Känn in hur det känns. Har du kunnat släppa taget eller tar det emot? Isåfall är du kanske inte helt redo att frigöra dig och den andra, men du har startat en process, lossat på en knut. Du får lossa en i taget tills du är helt redo. Tiden det tar är inte det viktiga, utan att du alltid gör saker och ting i din takt på ett sätt som känns bra för dig.

Lycka till!


Att ge allt och lite till är att vara mamma.

Det är inte lite man kräver av sig själv som mamma. Man tycker ju att det borde vara nog att bli någons mamma, någons allt. Någon som skyddar, älskar, vårdar, busar, sköter, tröstar, matar… Men samtidigt är man ju människa, med allt det innebär. Och vi människor ska ju göra så mycket. Vi behöver ju ständigt rättfärdiga vår rätt att existera, vår plats på den här jorden. Rent historiskt (och i många andra kulturer än idag) har ju inte detta inneburit någon större konflikt för moderskapet när det i sig var vår främsta uppgift i livet. Men med nya möjligheter följde krav på att prestera, att bli, göra något viktigt, inte bara sköta barn dagarna i ända, oavsett hur mycket tid (all tid) man lägger ner på det.

Det är inte helt lätt att koppla bort allt annat ens den korta tid som man är hemma med sina barn. Särskilt inte om man har eget. För mig kom graviditeten lite ”i vägen” för att kunna satsa på företaget. Jag fick en idé och drivsvacka redan innan jag upptäckte graviditeten. Hon tog med andra ord redan från början upp allt det utrymme för expansion som jag hade avsatt för mig själv och det jag skulle göra. Det var inget att göra, bara vänta på att energin till att bidra till någon annans utveckling än min egen och min dotters skulle återvända. Det har helt enkelt inte funnits utrymme och jag jobbar fortfarande med att acceptera det. Hon kommer först och måste få göra det.

Ikväll när jag nattade henne tänkte jag; hur kan något vara viktigare än detta? Att vara här, i varje sekund närvarande. Viktigare än att se henne andas lugnt, känna henne lilla hand på min och ge henne bröstet tills hon somnar tryggt, lugnt insvept i kärlek?

Hur mycket kommer världen inte gynnas av att hon växer upp fullkomligt accepterad, älskad? Hon är bara en liten människa, men även hon kommer ge hela sitt hjärta till någon annan en dag. Jag inser plötsligt att mitt bidrag till världen är ovärderligt; inte mindre än den mest fantastiska människan i hela världen. Återstår att se om världen förtjänar henne.


En kärleksförklaring

Det är en kärleksförklaring att bli förälder. Jag kan nästan förlora mig själv när jag stirrar in i min dotters djupblå ögon. Ibland tror jag att hon har en hel stjärnhimmel där inne, ibland är det som att sitta vid en isande klar vårbäck. Man kan liksom ana hur stort livet egentligen är, bara genom att se hur hon ser på världen. Allt är krispigt nytt, intressant, en värld av magi och förundran.

Ändå är det inte lätt alla gånger att känna att man räcker till, när trösten inte tröstar, vaggandet inte lugnar. I frustrationen över att inte förstå blir man lätt utmattad. Bara då. Jag säger ofta till mig själv: bara släpp motståndet, det är som det är, du gör allt du kan. Hon är stark, hör på henne så stark hon är! Men jag börjar även förstå att hon är rätt känslig. För nya miljöer, för intryck, även om hennes nyfikenhet och öppenhet gör att hon måste ta in det. Hon blir så oerhört trött och uppgiven när det blivit för mycket av nya människor och platser, då får vi bara släppa allt och bara finnas där tills hon fått allt ur systemet.

Jag sa till min man igår, att det är fantastiskt att man kan älska någon så mycket fastän man blir så trött och uppgiven ibland. Att man uthärdar ena sekunden för att i nästa, när hon spricker upp i ett leende, blir salig av lycka. Hon låter en aldrig lida för länge, låter en alltid förstå att det blir bra igen. Som att hon vill säga: nu är det ju bra! häng inte upp dig på det som varit. När det är bra så är det riktigt bra. Då gör det inget att det var jobbigt nyss.

Sån är kärleken. Så vet vi att vi älskar de vi älskar, att de både väcker det vi inte vill möta inom oss och det där vi älskar att känna. Det är en ständig pendelrörelse, en dans, ett lärande och ett upplevande. Livet blir så mycket större när vi delar det, när vi låter oss påverkas av andra. När vi vågar släppa taget och bara falla in i det stora blå…

iris lila ögon

 

 

 

Om man bara visste vad som rör sig därinne..


Ett lyckligt slut på en olycklig historia

Idag fick jag verkligen uppleva en riktig kärlekshistoria. Jag var nere i Helsingborg för att ge en behandling och hade bestämt med en vän att ses på fika hos henne efteråt. När jag kom dit fick jag veta att hon och hennes dotter precis fått hem en liten kattunge! Kattgalning som jag är, tolkade jag det förstås helt egoistiskt som en gåva från ovan för att förgylla min dag!

Det lilla underverket var max 10 veckor gammal och kolsvart med gröna enorma ögon. Tydligen hade de åkt till katthemmet för att se om de hade någon kattunge, vilket de pratat om att skaffa ett tag (de hade ju bara två vuxna katter sen innan så det förstår ju vem som helst att det var dags för tillskott i kattklanen) men nu föll det sig så att katthemmet inte hade någon kattunge, så de bestämde sig för att avvakta ett tag. Då fick de veta att en man just ringt till katthemmet och bönat och bett att de ska hämta en liten kattunge som han hittat instängd i ett garage med sin döda kattmamma några dagar tidigare. Han hade tre katter sen tidigare och hade inte plats för en till, men det hade inte katthemmet heller. Så när Catarina fick veta detta och dessutom höra att den var helsvart vilket var precis vad de ville ha, så bestämde de sig för att ta den. Och fick även veta att den lilla stackarn, oklart hur länge den vart instängd, svultit tills den i desperation börjat äta på sin döda mamma. Går knappt att tro att det är sant. Så liten och redan upplevt sånt mörker. Det hade krävts fyra personer för att fånga in honom, men när de lyckades fann han sig genast i sina välgörares intentioner om att hjälpa honom och blev snäll som en, tja, kattunge.

Det var ingen lycklig barndom han hade bakom sig tyvärr men jag kan lova att jag aldrig sett en så kärleksfull, social och gosig kattunge tidigare. Och jag har träffat många! Han spann högre än de flesta vuxna katter och gick hela tiden mellan oss för att dela sin kärlek rättvist. Han kröp gärna upp och la sig precis under hakan och kelade. Han somnade t.o.m på min axel medan han spann nöjt i mitt öra. Jag vet inte vem som var lyckligast; han som blivit räddad till ett så kärleksfullt hem eller jag, så upp över öronen tacksam över att en katt ville gosa så, när mina egna bara vill mysa på sina villkor. Jag är innerligt glad över att han fick hamna just i det hemmet, men lite gladare hade jag allt blivit om han hamnat hos mig…

Kan man vara sötare än jag? Tror knappt det va.. mms_20140818_211730

mms_20140818_211842

mms_20140818_211837

 

 

 

 

 

 

 


Att vänta barn är över all förväntan.

Inget hade kunnat förbereda mig på den kärlek som frigörs när man väntar barn. Ett barn som ännu inte är fött, ett barn som ännu inte var planerat, får mig att älska livet ännu mer. Hon var varit oerhört kärleksfull i sin tillväxt, skonat mig från allt illamående, gett mig vackrare hår, hud, gjort mig lugnare, fyllt mig med kärlek, förväntan. Växer vänligt i min allt rundare mage. Aldrig har jag älskat en kroppsdel så mycket, aldrig har något varit så älskat som det som växer i den. Aldrig har något varit mer häpnadsväckande än kroppens inbyggda kunskap som vet precis vad hon och jag behöver.

Vi lever i symbios. Hon belastar inte min kropp- hon tillför den något. Transformerar den, utvecklar den, får den att blomma ut i all dess potential. Jag tar inte in det andra säger som motsäger det jag själv tror. Som talar om en stressad kropp, hur jobbigt och svårt det är att vara gravid. Jag väljer att älska det istället.

Jag tänker tankar till henne som kan stötta hennes utveckling, som stärker henne, förbereder henne på det otroliga liv hon själv kan skapa. Jag sänder henne aldrig en tanke om svårigheter, hinder eller rädslor, om inte för att tala om för henne att hon själv kan övervinna allt. Hon svarar nästan alltid, fladdrar mjukt medan jag pratar tyst till henne. När mina tankar tystnar stillar hon sig. Utifrån, en ohörbar, osynlig kommunikation, men jag vet att hon hör. Jag känner hur hon växer, mer än bara fysiskt. Känner även hennes längtan efter att ses, att bli återförenade utanför kroppen och äntligen få se varandra. Men jag är oerhört tacksam är jag över att jag inte blivit gravid förrän nu, eftersom jag först nu är redo att se hela det mirakel som föds med henne. Ingenting blir sig likt, men allt blir ändå bättre, för jag väljer att tänka så.

lejonfamilj

 

 


Den största dagen

För exakt ett år sedan hände något stort i mitt och Marcus liv. Vi gifte oss. Och precis som det gjorde den här helgen i år, slog vädret om och det blev högsommar i Skåne. Vilket vi var väldigt tacksamma över då vigseln hölls utomhus och fotograferingen skulle hållas i ett naturreservat i närheten av vigselplatsen. Jag tror nog att många minns sin bröllopsdag som helt magisk. Så mycket förväntan, spänning och nervositet som föregick den och sen när allt det väl släppte vid vigseln var det bara ett fyrverkeri av smaker, känslor, skratt, dans och oförglömligt sällskap kvar att uppleva.

En del av våra gäster sa att det var den bästa festen de varit på i hela sina liv. Ingen verkar ha lämnat den oberörd, men orsaken var större än oss två. Det var ett smittsamt rus av glädje och samhörighet som låg över hela festlokalen. Vi som övernattade där dansade som vildvettingar långt efter det att bandet slutat spela och våra fötter var skavda på alla ställen. Kanske var det bröllopstrans, kanske blir det så när glädjen över något är så stor och den även får delas med andra; att allt annat försvinner i en obetydlig dimma. Inget betyder mer än att vara fullkomligt uppkopplad till just det ögonblicket. Just det som gjorde den här kvällen så speciell var att ögonblicket varade en dag, en kväll, en natt. Inget bröt av och inget gjorde oss besvikna.

Det är svårt att sätta fingret på varför vissa upplevelser i livet blir så bra som de blir. Det är mer än bara de rätta omständigheterna som skapar en stämning som den kvällen. Jag tror det är viktigt att verkligen njuta och att uppskatta allt som händer till fullo. Att man går in med inställningen: det här blir helt perfekt hur det än blir. För ofta är man inte helt närvarande i det som händer, ofta njuter man inte av allt man upplever just för stunden. Ibland fokuserar man för mycket på vad som blir fel, vad som kunde bli bättre. Man kanske försöker kontrollera så mycket som möjligt för att göra allt perfekt och därmed glömmer man det som kanske är viktigast: Glädjen, uppskattningen och samhörigheten i att dela stunden med andra. Vetskapen om att ingen dag någonsin blir som denna igen. Det finns inga repriser, så det gäller att låta dagen ge så mycket som möjligt. Tänk om varje dag var lika fullständig som en bröllopsdag? För egentligen, varför skulle den inte kunna vara det?

MK3_6038 kopia


En syn jag sent (faktiskt aldrig) kommer glömma

Mitt i kaoset med flyttförberedelser och flyttkartonger som blockerar alla ytor, fick vi uppleva något helt magiskt idag. Ultraljudet! Jag trodde att min nervositet inför vårt bröllop förra året aldrig skulle kunna toppas, men frågan är om det inte gjorde det idag. Det är ju på ett sätt första mötet, när man får bekräfta det liv man bara känner inom sig, med ögonen. Som vi har längtat, räknat ner. Första barnet, ett underverk på alla sätt och vis. När man äntligen får se det lilla hjärtat slå, lungorna, armar, ben, fingrar och tår. När man får se det lilla ansiktet, ryggraden, ja då lyfter hela livet. Aldrig hade jag anat hur stort det skulle kännas, hur mycket kärlek jag delar med i det lilla livet inuti mig. En kärlek lika livsviktig för dess utveckling som syret.

Vi visste i stort sett innan att det skulle bli en flicka, och idag fick vi det bekräftat. Jag har känt det på alla sätt man kan känna på sig något, men vi tyckte att det var lika bra att ta reda på det ifall vi skulle ha fel. För mig har det varit viktigt att ha en nära kontakt med barnet redan i ett tidigt stadium. Jag vill verkligen lära känna det redan nu, lyssna, känna, prata med det. Tänka vackra tankar om det. Jag tror verkligen att hon hör mig där inne redan nu. Och att hon påverkas av det jag gör, tänker och känner. Jag har läst mycket om det där, att barnen i magen faktiskt får all den informationen just för att kunna förbereda sig för det liv som väntar dem här ute. För att kunna anpassa sina resurser så att de kan klara sig så bra som möjligt när de väl kommer. Men även att våra känslor och tankar har kraften att påverka dem negativt mentalt, emotionellt och rent fysiskt. Därför tror jag det är så viktigt att tänka på hur barnet påverkas om vi t.ex. stressar eller upplever mycket konflikter och bråk.

Det oberoende mediaföretaget The Epoch Times har skrivit en väldigt intressant artikel om hur mammans känslor påverkar det ofödda barnet. Här är utdrag från artikeln:

”När en gravid kvinna är orolig, stressad eller rädd passerar stresshormonerna som frisläpps till blodet via moderkakan till barnet. Hundratals studier har bekräftat att substanser som frisätts av den gravida kvinnans kropp transporteras till livmodern och påverkar det ofödda barnet.”

”Undersökningar visar att sannolikheten är högre att mödrar som står under extrem och konstant stress får för tidigt födda barn, barn som väger mindre än genomsnittet, är hyperaktiva, har dåligt humör eller har kolik, säger Thomas Verny”.

Läs hela artikeln här: http://www.epochtimes.se/Mammans-kaenslor-paverkar-barnet-i-magen-a18247.html

För mig blir det allt tydligare att det är ett större ansvar att få barn än vi själva många gånger kan förstå, eftersom vi måste ta ett stort ansvar även för oss själva och för hur vi mår om vi vill ha välmående barn.