Ett liv tillsammans

Konsten att låta andra gå sin egen väg

Igår var verkligen en dag i frihetens tecken! Våra katter som varit innekatter i två år, fick nu ta sin första runda utomhus på egen hand! Eller egen och egen… Vi gick hela tiden efter dem, varnade dem för vägen och visade dem var man kan gå in i skogen. Det är inte ofta man får tillfälle att vara ute och gå med en katt på det viset så det gäller att passa på.

Det gick förvånansvärt bra, fastän vi bara gått med dem i koppel runt huset två kvällar innan vi släppte ut dem. Samtidigt som man blir lycklig av deras utelycka, så blir man också nervös och spänd att de ska göra sig illa, rymma, inte hitta tillbaka. Så mycket kan ju hända utekatter jämfört med innekatter och vi har vart lite väl bekväma i den tryggheten. Det har ju samtidigt funnits en enorm längtan efter att få släppa ut dem när vi väl bor på landet.

tusarnas premiär liten2

Det var ett så fint ögonblick i kvällssolen i skogen, när jag följt Tussen en stund och han började gå tillbaka mot huset, men ändrade sig och vände om. Han fortsatte bort längs stigen och jag stod en stund och såg mot honom. När han gått kanske 15 m ropade jag till honom ”nu vänder jag” och han såg sig ändå inte om. Det kändes som att han sa: ”tack för att du visade vägen men nu vill jag gå själv”. Så jag vände om, gick hem och tänkte på hur viktigt det är att våga släppa taget när någon väljer att gå sin egen väg. Att lita på att de gör rätt val, att de klarar sig själva. Med katter som med barn. Jag förstår ju så väl att den dagen kommer då jag måste släppa taget mer och mer om min lilla som nu bara bor i magen. Som vid första cykelturen till skolan, första resan på egen hand. Och då är det upp till mig att inte låta rädslan styra utan att visa att jag är stolt över att hon inte behöver mig. Att inte bli behövd måste ju ändå vara målet för varje förälder. Att finnas till utan att hålla tillbaka är innebörden av sann kärlek. Tack katter, för att ni lär mig den ädla konsten.

tusarnas premiär liten4

Sann styrka ligger i att släppa taget.

tusarnas premiär 048

Child of mine, I will never do for you that which I know you can do for yourself. I will never rob you of an opportunity to show yourself your ability and talent. I will see you at all times as the capable, effective, powerful creator that you’ve come forth to be. And I will stand back as your most avid cheerleading section. But I will not do for you that which you have intended to do for yourself. Anything you need from me, ask. I’m always here to compliment or assist. I am here to encourage your growth, not to justify my experience through you.

—Abraham

Esther & Jerry Hicks workshop: Seattle, 1999