Ett liv tillsammans

Man blir kreativ som förälder

Inte så att jag hade trott att spädbarn är okomplicerade, nej då. Inte direkt att de skulle vara lätta att läsa av och tillfredsställa så länge man lyckas förstå vad de vill. Eller, jo förresten. Just det hade jag nog ändå väntat mig. Men att amning skulle kräva så mycket problemlösning hade jag inte trott!

Jag berättade ju att vi var med tösen till akupunktören för att hjälpa henne med koliken (vad vi tror var kolik även om hon tydligen inte skrek tillräckligt ofta för att få denna oönskade diagnos). Hon blev bättre, iallafall ett par kvällar. Hon verkade inte ha problem med magen längre. Sen blev det värre igen och vi märkte först och främst att det var kinkigt när hon var trött då hon gav signaler om att hon var hungrig men ändå inte ville äta utan blev störttokig om man försökte mata henne.

Sen för bara några dagar sen fick jag kontakt med en kvinna på Facebook som pratade om vikten av att bebisen är mätt först och främst och hon upplevde att många barn som skrek på kvällarna ofta behövde lite extra mat. Hon hade en teori om att kolikskrikande ofta handlar om överlevnad för barnen- rädsla för att inte få tillräckligt med mat. Hon föreslog att man då kunde prova att ge dem mjölk på flaska på kvällen som man pumpat tidigare under dagen då den är fetare. Jag lyckades inte ge henne flaska och dessutom var hon ju likadan under hela dagen.

Men igår började jag experimentera med amningsställningar; mage mot mage bakåtlutad i soffan funkade rätt bra, upprätt när jag bar henne var bra, och sen upptäckte jag hur mysigt hon tyckte det var att sitta i bärsjalen upprätt och amma. Medan jag gungade och ev. sjöng lite också! Ja inte gör de det lätt för en alla gånger. Men äntligen äter hon tills hon är mätt! Halleluja. Nu somnar hon dessutom lugnt och inte oroligt och gnälligt som hon gjort innan. Tänk om vi bara förstått tidigare att det vi tolkat som kolik förmodligen bara varit hunger…


Kolik, skrik eller mittemellan

När ett barn mår dåligt kan man nog göra allt för att det ska må bra igen. För oss innebar det att vi för första gången provade akupunktur, för att se om Iris kunde få hjälp med sitt odefinierbara skrikande på kvällen. Akupunktören var snäll och vänlig. Van med barn såklart. Två nålar i benen satte hon första gången, så får vi utvärdera vad som händer till nästa behandling. Märkligt nog var hon ovanligt lugn igår kväll, annars brukar hon nästan skrika sig själv till sömns.

Är det kolik, missnöje, trötthet, stress? Varför skriker de små? Man önskar med hela hjärtat att man visste. Och tydligen är det så vanligt att det slår om helt vid en viss tid, för ofta är de nöjda på dagarna, som Iris är. Min glittrande lilla stjärna, så charmig, stark, okuvlig och underbar. Och vilken röst hon har, hög och bestämd. Men hon har också ett helt eget språk, ett ljud för varje sinnesstämning. Ofta ligger vi bara och kvittrar med varann i soffan, jag, härmandes henne för att visa att vi förstår varann.

Kolik är bara ett annat ord för; Vi vet inte 

Jag gillar inte ordet kolik, det är den sämsta diagnos ett barn kan få. Ingen vet ju ens vad det innebär, bara att de skriker. Inte varför, inte vad man gör åt det. Men sympati får man ju, BVC sköterskorna klappar en på axeln och rekommenderar minifom och magdroppar. Mimifom, detta märkliga medel som inte ens bevisats vara effektivt, mest placebo säger man. Ändå är det någon slags tröst till trötta föräldrar. Nåt ska man ju ha att hoppas på, tänker de väl. Men att proppa mitt barn full av något som som innehåller mängder av konserveringsmedel, där går min gräns. Magmassage ska vara bra, det har jag provat lite grann, fast ofta vill hon inte ligga så pass länge på skötbordet på morgonen att jag har tid att ge. Nej, mat ska det vara, och sen kan man ju inte massera på ett tag.

Att tänka positivt är det enda som verkligen hjälper

Allt är inte dåligt med kolik/skrik, man måste försöka finna det positiva med allt. T.ex. så blir man betydligt starkare om man lyckas med att inte bryta ihop. Om man ger sig fan på att må åtminstone någorlunda bra fastän bebis skriker i örat på en eller i sin mans famn, så att man ändå bara vill dit och trösta. För det hjälper inte henne att jag blir stressad. Försök själv att bli lugnad och tröstad av någon som mår lika dåligt som du, det går bara inte. Det bästa man kan göra är att bära, vagga, andas, nynna, älska. Och bytas av så fort man tappar orken, för det känner de av. Oftast slutar Iris skrika så fort hon får en utvilad famn att vila i.

Jag tänker ibland att det är lite som att gå igenom ett värkarbete under förlossningen. Man vet att det kommer göra ont, men man bara andas, fokuserar på att vara här och nu, man vet att det kommer gå över. Man rider vågen och sen vilar man mentalt. Detta ljuva mellanrum, där det är tyst och lugnt och kroppen stilla. Då får man njuta tillsammans med sitt barn. Det går över upprepar man om och om igen tills det faktiskt gör det. Till dess, ser jag i mitt inre de där lyckliga ögonen som bara väntar på att kunna le mot mig igen. Det är värt alla ansträngningar i världen. Och ja, nu kan jag oftast koppla bort skriken genom att tänka: jag klarar det här, hon klarar det här, det går över. Och det gör det. Jäklar va starka vi är.