Ett liv tillsammans

Tryggare kan ingen vara…

Det är nog väldigt olika vilket fokus man har som förälder och vad man tycker är bäst för barnen. Det har såklart varierat mycket genom tiderna, idag tycker många att vi curlar med våra barn, när vi kanske tycker det är viktigt att lyfta fram barnens individualitet och behov av närhet. Men det var inte så länge sen man förespråkade amning var 4:e timme och trodde att man skämde bort barnen med för mycket närhet. Något jag fick bevis på när jag nyligen tog en promenad med min dotter i bärsjal och mötte en äldre kvinna som då undrade om de inte alltid kommer vilja ha det sådär om man bar dem när de var små. Jag blev så förvånad att jag bara hasplade ur mig nåt dumt svar. För mig känns det så självklart att för en så liten människa som är så sårbar och inte kan ta hand om sig själv, är tryggheten grunden för att hon ska må bra livet igenom. Trodde hon att min dotter skulle vilja sitta i sjalen tills hon var 18 år? Allt tyder ju snarare på att ju mer närhet och trygghet de får som små, desto mer självständiga blir de när de växer upp.

Instinkt vs. nya rön?

Vad är trygghet för ett spädbarn? Här känns det mer logiskt att vända sig till naturen än till forskningen. Hur lever naturfolken med sina barn? Hur gör djuren, aporna? Hur hade du förhållit dig till dina barn om du inte lyssnade till annat än dina föräldrainstinkter, din intuition? T.ex. så är det vanligaste bland alla naturfolk att man bär med sig sina barn vart man än går. De lämnas aldrig ensamma och de sover tillsammans med sin familj. De ammar när de vill amma, vilket kan vara väldigt ofta när de har fri tillgång till bröstet. De blir p.g.a den närheten som en del av mamman, vilket känns ganska naturligt efter att de bara nyligen legat helt skyddade i magen.

Jag brukar tänka att min dotter är som min lilla apunge. Hon spenderar största delen av dagarna i sin bärsjal, mage mot min mage. Hon äter när hon vill, vilket brukar vara ofta. Hon har bästa utsikten för att kunna se på när jag äter, städar, diskar och borstar tänderna. På dagarna sover hon i sjalen. På nätterna sover hon mellan oss. Det känns tryggt att veta att hon är nära, att hon är trygg. Jag behöver aldrig fundera på: gör jag rätt nu? Hur borde jag göra? Hon vet hur hon vill ha det. Och det är svårt att inte lyssna när hennes behov är så starka. För mitt största behov just nu är ju att se till att hennes är tillgodosedda. Kanske är det inte mer komplicerat att vara förälder än så.

Berber monkey mom holding it's baby

 

 

 

 

 

 

 

 

Mammamys=)