Ett liv tillsammans

Från glädje till oro och tillbaka igen.

Det här med att flytta är sällan en liten sak. Varken praktiskt eller känslomässigt. Jag har flyttat många gånger i mitt liv och verkligen uppskattat förändringen som flytten innebär. Ofta har jag flyttat till helt nya städer, där jag inte känner någon och där ingen känner mig. Det finns en lockande spänning i nystarten.

I helgen blev jag och Marcus Hjärnarpsbor. Vi flyttade visserligen inte ens en halvtimmes bilfärd från Helsingborg, men det är ändå en helt annan värld. I lägenheten vi bodde i innan väcktes vi alltid av buller från vägarbete, ombyggnad av parkeringar, trottoarer och av skolan mitt emot. På tre år har de i stort sett gjort om allting kring huset vi bodde i och länge fanns det inget jag önskade mer än att vakna till ljudet av fågelkvitter istället.  Två mornar har jag fått göra precis just det. I flera års tid har jag önskat mig att kunna gå ut på en gräsmatta utan att behöva ta cykeln dit och även det har jag fått nu. Minst lika länge har jag velat bo nära skogen, med bara några få steg till den omslutande grönskan. Även det har jag fått.

Det jag däremot hade glömt, är hur utmattande det är med en flytt. Med att bo med ena foten i en flyttkartong i flera veckor och sedan ta ut sig fullkomligt för att frakta saker och städa (nästa gång blir det flyttfirma, var så säker). Så mitt i min efterlängtade skogspromenad bryter jag halvt ihop och gråter och skrattar vartannat av förvirringen med att plötsligt bli överväldigad av tystnaden och ensamheten när det är allt jag har önskat mig så länge! Tack och lov är skogen ett bra ställe att gråta ut på, och jag gav mig själv löftet att lita på att detta är precis vad jag behöver och vill ha, även om allt är annorlunda, nytt, outforskat. Det fina med att flytta är att det kan bli mycket bättre än det var förut. Men det gäller att släppa taget om det gamla och säga: det här är mitt liv nu, och så här vill jag ha det.

Här sitter jag numer och bloggar, med bäcken som bakgrundsljud

sten