Ett liv tillsammans

Att hinna leva är mest en fråga om att prioritera

Aldrig sinande tvätt, dammtussar i varje hörn, smutsiga handfat och en diskmaskin som tycks fylla som själv så fort man tömt den. Lägg till en 5 månaders bebis som helst vill ha fri tillgång till bröstet hela tiden. Utan bärsjal tror jag vi hade bott i en soptipp vid det här laget. Allt blir en prioriteringsfråga. På helgerna vill man kanske hinna träffa någon, handla måste man ju fortfarande, kanske har man köpt på sig nån grej som man måste åka 9 mil för att hämta. Suck. Och gräset? Nu har det börjat växa i vårsolen så det kräver ju sitt underhåll. Man tycker ju annars att det kunde ta lite hänsyn till nyblivna föräldrar, det kunde ju ha pratat ihop sig med dammråttorna och turas om att lägga beslag på vår värdefulla tid som dottern ju alltid har första tjing på. Hon bryr sig inte ett dugg om vi får slå gräset med en lie för att det hunnit bli för högt eller blir dammallergiker allihop. Som förälder är man tydligen helt ensam om att ta hänsyn. Det är bara att köpa läget.

RosorMitt i allt; ”jag borde göra det, kolla så här ser ut”- kaos, så är det lätt att glömma det allra viktigaste: Sig själv. Om allt annat blir viktigare än hur jag mår, så är det inte särskilt troligt att man ser ett leende på mina läppar under småbarnstiden och det vore ju fruktansvärt trist för min dotter att aldrig få se sin mamma le. Nej jag vill inte att mitt barn ska växa upp med en sur, stressad mamma, jag vill lära henne att det är ens eget ansvar att må bra och att välja bort det som får en att må dåligt. Så jag har en mening som jag säger till mig själv varje dag, som en påminnelse och ett löfte: ”Idag väljer jag att må bra oavsett vad”. Inget är faktiskt viktigare, för mår jag bra blir även världen omkring mig bättre, även för dem omkring mig. Och hör och häpna, det gör också att man orkar mer, så ibland är inte bara golvet städat, det står dessutom en vas rosor på bordet. Man ska ju faktiskt leva också, inte bara existera.