Ett liv tillsammans

Hur man gör sin röst hörd genom att lyssna inåt (och till barnen)

Jag förundras ständigt över Iris styrka. Jag är trots tröttheten tacksam över allt hon lär mig när hon testar gränsen för sin röststyrka, när hennes otålighet tvingar mig att genast blidka henne. Jag älskar på många sätt hennes ovilja att kompromissa. Kanske gör jag det för att hon påminner mig så mycket om mig själv, men är den hon är fullt ut. Hon ursäktar sig inte för att hon har en dålig dag, för att hon gnäller när hennes mage krånglar, för att hon vill äta ögonblickligen oavsett var vi befinner oss. Är det inte det mest fantastiska med barn? Ändå är det just de där instinktiva, individuella, ärliga reaktionerna vi ofta tvingar dem att ge upp så att de kan bete sig på ett mer passande sätt och inte genera andra. Ärlighet är ett ord vi älskar, men i ärlighetens namn är vi rädda för den. Ändå får många gå åratal i terapi och betala dyra pengar för kurser i självutveckling för att återerövra sina jag. Förmodligen vet jag huruvida jag vågar vara mig själv fullt ut eller inte när jag ser att jag fortsätter låter min dotter vara den hon är.

Är egentid en självklarhet?

Det är en resa att ha barn, att släppa fokus på sig själv och ändå behålla det. Det verkar som att denna balansgång ofta utlöser en konflikt hos föräldrar. Jag gillar att dra paralleller med andra kulturer och vår, hur man t.ex. förhåller sig till barn och föräldrarollen i ursprungsbefolkningar. Jag har svårt att tänka sig över att indianska kvinnor beklagar sig över bristen på egentid. Det är helt klart ett modernt begrepp och var säkert inget man reflekterade över här heller när kvinnor alltid var hemma och förväntades ge upp all sin tid för familjen. Fördelen var väl att man slapp den där inre konflikten, lättare kunde acceptera att barnen upptog nästan all ens tid och kanske var det lättare att njuta av mammarollen när man slapp ha dåligt samvete över att man inte hann med sin karriär eller gå på fester med singelkompisarna.

Idag är egentid en indikation på hur långt vi ändå kommit, att vi förväntar oss att kunna leva ett liv för vår egen skull och inte för någon annans. Vi har skapat ett behov av att bättre ta hand om oss själva och hur kan det vara fel? Det är väl den största skillnaden mellan en kultur som är kollektivt inriktad och en som är individualistisk. Det går inte att undgå att det är dit utvecklingen går och att det ser likadant ut i andra länder när standarden och medvetenheten höjs.

Ansvaret ligger hos oss själva

Problemet är bara att vi istället för att erkänna de behov vi har trots att vi är föräldrar, antingen undertrycker eller skuldbelägger oss själva för dem eller vår familj när vi inte lyckas ge oss det vi behöver. Jag vet inte hur ofta jag hör (oftast) kvinnor säga att de får dåligt samvete när de åker iväg, gör något för sin egen skull och lämnar barnen. Det kan vara allt från att man lämnar barnen en timme till några dagar. Man vill men vill ändå inte. Som att ge sig själv en smula av den kaka man så gärna vill ha och sen beklaga sig över att man inte åt hela. Suck! När ska vi acceptera att vi är som vi är, att vi själva ofta är som barnen; trilska, otåliga, ovilliga att ge efter och uppriktigt VILL ha det vi vill ha?! När blir vi tillräckligt mogna för att låta våra barn lära oss det de kan bäst: att ställa krav på livet, att vänta sig det bästa utan att ursäkta sig eller kompromissa. Att ta ansvar för sig själv är nog det viktigaste man kan göra som förälder. För hur ska man någonsin kunna ge någon annan det man inte kan ge sig själv? Dessutom är barnen oerhört starka och kapabla, med eller utan oss.

Knowledge is power


Vad barnen kan lära oss om livet om de slipper lära sig leva som oss

Att skaffa barn är en resa. Från att bli varse det lilla fröet i magen till att skaffa utrustning, planera förlossning och ta reda på vilken sorts förälder man vill vara. När det gäller min egen utveckling så har jag kommit längre än jag hade vågat drömma om för något år sedan. Det finns inga aspekter av mig själv som jag inte är villig att titta på, inga rädslor eller problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Har jag inte redskapen så uppfinner jag nya. Men plötsligt har jag ansvar inte bara för min egen utan även för någon annan. För ett helt nytt liv. Jag har länge känt att jag ville vänta med att bli mamma tills jag var kvitt mina värsta rädslor, föreställningar och illusioner om måsten. Kort sagt allt jag kan överföra omedvetet till mitt barn.

För mig har självmedvetenheten varit den väg som lett till föräldraskapet. Kanske inte så konstigt med tanke på de många år jag ägnat åt att själv bli fri från andras syn på vad som är möjligt, rätt eller fel, bra eller dåligt. Det kändes viktigt att ha rätt förutsättningar för att kunna låta mina barn växa upp så fria som möjligt, sanna mot sig själva. Som hela människor, som barn ju är, innan vi fyller dem med vår egen förminskade syn på världen.

Jag kommer själv aldrig glömma hur magisk världen var när jag var barn, att allt jag ville var möjligt, att det fanns en värld bakom denna som fyllde mig med förundran. Ända tills jag förväntades växa upp, lämna det bakom mig. Jag minns t.o.m. hur jag krävde det av mig själv. Och hur ont själ-stympningen gjorde, hur mycket mindre världen tedde sig. Hur rädslan tog större plats och maktlösheten. Hur andra plötsligt blev viktigare, hur jag började lyssna utåt istället för inåt. Även det var en lektion i personlig utveckling. Jag lärde mig vad som verkligen inte funkade.

Det tog ett antal år att hitta rätt, att höra rätt röst och börja lyssna till den. Att välja utifrån vad som verkligen kändes rätt och inte utifrån rädsla och andras förväntningar. Det liv jag väljer att leva är inget någon annan har lärt mig leva, däremot har jag fått ägna mycket tid åt att sära på andras liv och mitt eget. Det finns ingen mall man kan leva efter när man valt att gå sin egen väg, man är helt lämnad till sin egen vägledning. Och först då inser man att det aldrig mer kommer finnas behov av någon annans. Det är just det, mer än något annat som jag önskar åt mina barn. Att de lär sig att inte ens min röst är viktigare än deras egen.

”Your children are not your children, they come through you, but they are life itself, wanting to express itself.” – Wayne Dyer

”Your kids require you most of all to love them for who they are, not to spend your whole time trying to correct them”. – Bill Ayers

 ”We spend the first 12 months of our children’s lives teaching them to walk and talk and the next 12 months teaching them to sit down and shut up.” – Phyllis Diller

 ”The young child is free of fear; children are born without any fear. If the society can help and support them to remain without fear, it can help them to climb the trees and the mountains, and swim the oceans and the rivers, if the society can help them in every possible way to become adventurers, adventurers of the unknown, and if the society can create a great enquiry instead of giving them dead beliefs, then the children will turn into great lovers, lovers of life — and that is true religion. There is no higher religion than love.” – Osho