Ett liv tillsammans

Vad livet har lärt mig om döden

roses
Det går inte att leva ett liv utan att möta döden.
I måndags somnade Marcus morfar in. Det var första dödsfallet i hans familj. Han har varit förskonad länge, eftersom både hans mor- och farföräldrar hittills varit i livet. Jag har inte haft samma tur, många i min släkt har dött. Någon i en trafikolycka, en del av sjukdom även om många så klart var gamla när de fick somna in. Min bror dog i cancer när jag var 11 år. Han var sjuk större delen av min uppväxt. Jag har förträngt större delen av den tiden, men jag minns när han dog. Ingen har lärt mig så mycket om betydelsen av att få sörja i sin egen takt. Även de som har dött efter honom har hjälpt till att härda mig, tänjt min tolerans inför döden och ökat min förståelse för livet.

Döden skrämmer mig inte längre. Jag tänker inte längre att någon dör, mer att de förändras, går vidare, förvandlas. Från en form till något annat. Inget kan utplåna livet och i vår renaste form är jag övertygad om att vi lever vi vidare. Kanske är det en av anledningarna till att jag älskar fjärilar så mycket, för deras budskap handlar just om att byta skepnad och utvecklas till något ännu vackrare.

Min katt är också någon som lärde mig betydelsen av att släppa taget. Han var gammal när han dog, men han var som ett andra hjärta för mig under många år. Så under en lång tid var jag orolig för hur det skulle vara när han väl dog. Jag var rädd att jag skulle gå under helt, kanske för att kärleken till honom hållit mig uppe när min bror dog. Så varje gång det sista året av hans liv som jag var hemma i Dalarna där han bodde hos mina föräldrar tog jag farväl. Jag sa att jag älskade honom och ville att han skulle ha det bra. Att han var fri att gå när han ville. Jag tog slutligen farväl sittandes på en sten i skogen hemma i Skåne när han somnade in hos veterinären. Och jag minns att jag vid ett tillfälle kände en lättnad, som när en fågel lämnar marken. Då visste jag att han var fri. Det var vackert, och det var tillräckligt. Jag behövde aldrig sörja mer.

Man kan ta avsked långt innan och precis när någon dör, men även efteråt. Det handlar om att släppa taget, att lämna över och ha tillit. Människor finns i våra liv så länge det är meningen. Vi kan känna tacksamhet för varje dag de gör det, men även låta dem vara fria att gå när de vill.


Konsten att låta andra gå sin egen väg

Igår var verkligen en dag i frihetens tecken! Våra katter som varit innekatter i två år, fick nu ta sin första runda utomhus på egen hand! Eller egen och egen… Vi gick hela tiden efter dem, varnade dem för vägen och visade dem var man kan gå in i skogen. Det är inte ofta man får tillfälle att vara ute och gå med en katt på det viset så det gäller att passa på.

Det gick förvånansvärt bra, fastän vi bara gått med dem i koppel runt huset två kvällar innan vi släppte ut dem. Samtidigt som man blir lycklig av deras utelycka, så blir man också nervös och spänd att de ska göra sig illa, rymma, inte hitta tillbaka. Så mycket kan ju hända utekatter jämfört med innekatter och vi har vart lite väl bekväma i den tryggheten. Det har ju samtidigt funnits en enorm längtan efter att få släppa ut dem när vi väl bor på landet.

tusarnas premiär liten2

Det var ett så fint ögonblick i kvällssolen i skogen, när jag följt Tussen en stund och han började gå tillbaka mot huset, men ändrade sig och vände om. Han fortsatte bort längs stigen och jag stod en stund och såg mot honom. När han gått kanske 15 m ropade jag till honom ”nu vänder jag” och han såg sig ändå inte om. Det kändes som att han sa: ”tack för att du visade vägen men nu vill jag gå själv”. Så jag vände om, gick hem och tänkte på hur viktigt det är att våga släppa taget när någon väljer att gå sin egen väg. Att lita på att de gör rätt val, att de klarar sig själva. Med katter som med barn. Jag förstår ju så väl att den dagen kommer då jag måste släppa taget mer och mer om min lilla som nu bara bor i magen. Som vid första cykelturen till skolan, första resan på egen hand. Och då är det upp till mig att inte låta rädslan styra utan att visa att jag är stolt över att hon inte behöver mig. Att inte bli behövd måste ju ändå vara målet för varje förälder. Att finnas till utan att hålla tillbaka är innebörden av sann kärlek. Tack katter, för att ni lär mig den ädla konsten.

tusarnas premiär liten4

Sann styrka ligger i att släppa taget.

tusarnas premiär 048

Child of mine, I will never do for you that which I know you can do for yourself. I will never rob you of an opportunity to show yourself your ability and talent. I will see you at all times as the capable, effective, powerful creator that you’ve come forth to be. And I will stand back as your most avid cheerleading section. But I will not do for you that which you have intended to do for yourself. Anything you need from me, ask. I’m always here to compliment or assist. I am here to encourage your growth, not to justify my experience through you.

—Abraham

Esther & Jerry Hicks workshop: Seattle, 1999