Ett liv tillsammans

Att hinna leva är mest en fråga om att prioritera

Aldrig sinande tvätt, dammtussar i varje hörn, smutsiga handfat och en diskmaskin som tycks fylla som själv så fort man tömt den. Lägg till en 5 månaders bebis som helst vill ha fri tillgång till bröstet hela tiden. Utan bärsjal tror jag vi hade bott i en soptipp vid det här laget. Allt blir en prioriteringsfråga. På helgerna vill man kanske hinna träffa någon, handla måste man ju fortfarande, kanske har man köpt på sig nån grej som man måste åka 9 mil för att hämta. Suck. Och gräset? Nu har det börjat växa i vårsolen så det kräver ju sitt underhåll. Man tycker ju annars att det kunde ta lite hänsyn till nyblivna föräldrar, det kunde ju ha pratat ihop sig med dammråttorna och turas om att lägga beslag på vår värdefulla tid som dottern ju alltid har första tjing på. Hon bryr sig inte ett dugg om vi får slå gräset med en lie för att det hunnit bli för högt eller blir dammallergiker allihop. Som förälder är man tydligen helt ensam om att ta hänsyn. Det är bara att köpa läget.

RosorMitt i allt; ”jag borde göra det, kolla så här ser ut”- kaos, så är det lätt att glömma det allra viktigaste: Sig själv. Om allt annat blir viktigare än hur jag mår, så är det inte särskilt troligt att man ser ett leende på mina läppar under småbarnstiden och det vore ju fruktansvärt trist för min dotter att aldrig få se sin mamma le. Nej jag vill inte att mitt barn ska växa upp med en sur, stressad mamma, jag vill lära henne att det är ens eget ansvar att må bra och att välja bort det som får en att må dåligt. Så jag har en mening som jag säger till mig själv varje dag, som en påminnelse och ett löfte: ”Idag väljer jag att må bra oavsett vad”. Inget är faktiskt viktigare, för mår jag bra blir även världen omkring mig bättre, även för dem omkring mig. Och hör och häpna, det gör också att man orkar mer, så ibland är inte bara golvet städat, det står dessutom en vas rosor på bordet. Man ska ju faktiskt leva också, inte bara existera.

 


En medveten närvaro med skitiga golv

Oh vad jag har längtat efter att få skriva av mig! Helt otroligt att tiden aldrig verkar räcka till när man har barn. Men det är bara att gilla läget och flyta med. För tack vare att barn kräver sån enorm närvaro har de ju faktiskt förmågan att sänka vår stressfaktor enormt. Om vi tillåter dem att ta vårt fokus förstås. Att vara förälder är därför den bästa kursen i mindfulness man kan tänka sig! och vilka är bättre på att tala om att vi brister i närvaron om inte barnen?

Problemen uppstår väl om vi inte är redo eller villiga att gå in i den roll som barnen kräver att vi gör. Det kommer dagligen upp saker som jag vill hinna göra; skriva, städa, tvätta, rensa ut gamla kläder, ringa en vän, planera matinköp, läsa en bok etc. som jag måste prioritera bort eftersom i stort sett all tid (fram till läggning) går åt till att ta hand om dottern. Det är alltså hela tiden ett tillfälle att öva på acceptansen. Att låta det som är vara som det är. Att njuta av att man känner lusten till att göra saker även om man inte får tid att göra allt. Jag kan inte påminna mig om att jag tidigare sett fram emot att få dammsuga golven eller plantera om växterna. Jag kan verkligen uppskatta att jag uppskattar de mest vardagliga sakerna mer efter att jag fått barn. Det är bara en av gåvorna hon gett mig.

Här är några andra av hennes lärdomar:

  • Man kan bara leva här och nu.
  • Det går åt mängder av energi till att tänka på alla saker man inte gör när man ändå inte hinner göra dem.
  • Den som har störst behov av något får ofta sin vilja igenom. (inte konstigt att barnen nästan alltid vinner)
  • Man behöver inte kompromissa eller förställa sig själv på något sätt för att bli fullkomligt älskad.
  • Att må bra är viktigare än allt annat.
  • Tillit betyder att man litar på att människor omkring en kan hantera det som sker (även när man får hysteriska utbrott som kan få vem som helst att vilja kasta in handduken.
  • Varje litet framsteg är värt att fira.

Vad lär du dig av dina barn?