Ett liv tillsammans

Om samsovning

Min man har ett par gånger diskuterat samsovning med sin mamma. Bland annat ska tilläggas. För det är en hel del normer som behöver omprövas efter ett par decennier. Man gjorde saker och ting annorlunda när vi var små och olika människor gör förstås olika även idag. Men hur som helst så undrar hon varför inte vi har vår dotter i egen säng, ”ni sov ju själva och ni var nöjda med det”, är hennes argument. Vårt är att det är mysigt, praktiskt och tryggt för Iris att samsova. Det kan jag tycka är fullt tillräckligt svar på hennes fråga om varför.

feet-224680_1280

Att nöja sig eller att vara nöjd, det är frågan.

Jag tycker jag hör det så ofta, i olika situationer när det gäller barn. Så länge de verkar nöjda finns väl ingen anledning att göra på ett annat sätt. (Sen kan man ju ha olika definitioner av vad nöjd är). Men det är skillnad på att nöja sig och vara riktigt nöjd. Visst, jag kan nöja mig med att sova ensam men sover jag hellre ihop med min man? Ja utan tvekan.
Jag tror att det finns ett ytterligare behov som spelar in när det gäller barn och inte förrän det behovet är tillgodosett kan man tala om att de är riktigt nöjda. Och det är trygghet. Ett tryggt barn är ett nöjt barn. Ett barn som lär sig sova i egen säng efter skrik och gråt flera kvällar i rad som till  sist slutar skrika och somnar, är det nöjt? Eller nöjer det sig för att det inte kan göra annat. För att föräldrarna har bestämt att de ska nöja sig. Men är det ett tryggt barn?

Jag tror helt säkert det finns barn som är trygga även i egen säng från början. Barn är ju olika de med. Men isåfall lär det ju inte vara någon tvekan om barnet är nöjt med detta eller inte eftersom det isåfall inte behövt vänjas med det. Har man gått in för att vänja barnet på ena eller andra sättet kan man vara rätt säker på att det inte är vad de själva vill och väljer helst av allt.

Jag har svårt att tänka mig att något barn har behövt lära sig att sova tryggt i sina föräldrars säng, så man kan nog oftast anta att de är nöjda på riktigt av att samsova. Och trygga. Och det borde som sagt besvara frågan om varför vi samsover. Att det var vad vår dotter själv valde.


Tryggare kan ingen vara…

Det är nog väldigt olika vilket fokus man har som förälder och vad man tycker är bäst för barnen. Det har såklart varierat mycket genom tiderna, idag tycker många att vi curlar med våra barn, när vi kanske tycker det är viktigt att lyfta fram barnens individualitet och behov av närhet. Men det var inte så länge sen man förespråkade amning var 4:e timme och trodde att man skämde bort barnen med för mycket närhet. Något jag fick bevis på när jag nyligen tog en promenad med min dotter i bärsjal och mötte en äldre kvinna som då undrade om de inte alltid kommer vilja ha det sådär om man bar dem när de var små. Jag blev så förvånad att jag bara hasplade ur mig nåt dumt svar. För mig känns det så självklart att för en så liten människa som är så sårbar och inte kan ta hand om sig själv, är tryggheten grunden för att hon ska må bra livet igenom. Trodde hon att min dotter skulle vilja sitta i sjalen tills hon var 18 år? Allt tyder ju snarare på att ju mer närhet och trygghet de får som små, desto mer självständiga blir de när de växer upp.

Instinkt vs. nya rön?

Vad är trygghet för ett spädbarn? Här känns det mer logiskt att vända sig till naturen än till forskningen. Hur lever naturfolken med sina barn? Hur gör djuren, aporna? Hur hade du förhållit dig till dina barn om du inte lyssnade till annat än dina föräldrainstinkter, din intuition? T.ex. så är det vanligaste bland alla naturfolk att man bär med sig sina barn vart man än går. De lämnas aldrig ensamma och de sover tillsammans med sin familj. De ammar när de vill amma, vilket kan vara väldigt ofta när de har fri tillgång till bröstet. De blir p.g.a den närheten som en del av mamman, vilket känns ganska naturligt efter att de bara nyligen legat helt skyddade i magen.

Jag brukar tänka att min dotter är som min lilla apunge. Hon spenderar största delen av dagarna i sin bärsjal, mage mot min mage. Hon äter när hon vill, vilket brukar vara ofta. Hon har bästa utsikten för att kunna se på när jag äter, städar, diskar och borstar tänderna. På dagarna sover hon i sjalen. På nätterna sover hon mellan oss. Det känns tryggt att veta att hon är nära, att hon är trygg. Jag behöver aldrig fundera på: gör jag rätt nu? Hur borde jag göra? Hon vet hur hon vill ha det. Och det är svårt att inte lyssna när hennes behov är så starka. För mitt största behov just nu är ju att se till att hennes är tillgodosedda. Kanske är det inte mer komplicerat att vara förälder än så.

Berber monkey mom holding it's baby

 

 

 

 

 

 

 

 

Mammamys=)


Blivande föräldrars ovissa tillvaro

Hur förbereder man sig på att bli förälder? Jag och min man pratade nyligen om hur våra föräldrar och familj var hela vårt liv när vi var små. Hur självklara de var, själva tryggheten, vissheten, formen för allt man visste om. Som föräldrar är det förstås annorlunda. Vi ska få barn, men har redan ett liv. Hon blir en del av det, en stor del. För henne blir vi till en början allt. Hela tiden finns vi där som en självklarhet, som låter henne utforska världen, först i vår famn, sen där hon går vid vår sida och till slut på distans. När vi har gjort vårt jobb rätt så behöver hon inte hålla vår hand eller ringa för att rådfråga för att veta vad som är rätt beslut för henne.

Det är svårt att förstå hur ett liv med ett barn kan se ut innan man har ett. Man inser vilket jättekliv ut i det okända man tar när man väljer det livet. Inget vet man, men kanske hittar man någon förutsägbar tråd att hålla i som känns som en visshet. Som leken, kärleken, omsorgen, sällskapet och sakerna man tycker hör till, de är kanske ibland en livboj att fokusera på när allt annat känns otydligt. Ändå är de helt säkert det minst viktiga av allt.

Att hålla någon ständigt nära sig, att villigt ge allt man har, allt man är, vara en hand, en famn, en hamn. Någon att först växa i och sedan hos. Kanske är det för stort att greppa innebörden av det, annat än i korta, intensiva stunder av medvetenhet. Med tanke på allt det innebär, förändrar i våra liv och i oss själva är det fantastiskt att så många väljer det utan att tveka. Kanske först då förstår man hur lite vi väl har att säga till om. Att vi huvudsakligen inte föder för vår egen skull, utan p.g.a. att vi, som alla djur och växter måste bidra till livets existens och utveckling. Om vi bara kunde lita till att vi har samma inbyggda kunskap och intuition som allt annat liv, när det gäller att föda och hålla våra barn välmående och vid liv. Kanske är det bra att fråga sig: vad kan en ”barnexpert” lära oss som inte våra barn kan lära oss?

pappabarn


Långt borta men ändå nära och om att resa säkert med dyrbart bagage

I onsdags åkte vi från Skåne till mina föräldrar i Dalarna med våra två katter där de ska bo medan vi hälsar på syrran i Mora för midsommarfirande. Åtta timmar i bilen i stekande sol är inte helt optimalt för en lugn biltur med katterna. Efter fyra timmar gav de till slut upp och slutade gnälla. Ibland är det något opraktiskt att ha familjen och största delen av släkten i Dalarna. Jag tänker ofta på hur det ska bli efter att vi fått barn. Marcus har visserligen sin familj i Skåne, men det är ändå inte samma sak som att ha närheten till sin egen. Det blir mer begränsat med barnvaktsmöjligheter och barnet får ju inte samma nära relation till den delen släkten som står mig väldigt nära. Man väljer sin egen väg men väljer samtidigt bort något annat.

Igår fick i alla fall  jag och syrran återuppleva barndomsminnen när vi plockade midsommarblommor på ängarna i kvällssolen. Och jag tänkte på hur viktigt det är att göra såna saker med sina barn, på hur mycket traditioner betyder för oss när vi är små. Förväntan, glädje, längtan, trygghet. Värmen som de minnena väcker räcker hela livet igenom. Och motsatt väcker det sorg, ilska eller avståndstagande hos dem som haft traumatiska upplevelser runt högtider som barn. Vissa får t.ex. tyvärr gå genom livet med starkare minnen av föräldrarnas drickande än av förtjusningen som majstångsresningen eller julklappsutdelningen väckte.

IMG_7651 kopia

Säker på vägen

På bilresan passade jag även på att prova mitt nya gravidbälte. En sak som jag inte vill vara utan när jag väl insett att det finns. Den här lilla anordningen ser till att nedersta delen av bältet lägger sig över låren istället för över magen, vilket vid en krock eller häftig inbromsning skyddar barnet i magen från att skadas av bältet. Att jag blev så förtjust i detta, har nog en del att göra med att jag var med om en bilolycka för ett par år sedan, och samtidigt som jag vet att bältet räddade mig, vet jag med vilken kraft det trycker på kroppen. Jag var öm ett bra tag efteråt där bältet tog emot och är glad att jag inte var gravid vid det tillfället. Det här gravidbältet kommer från Be Safe.

IMG_7723 kopia

IMG_7728 kopia

Dynan är bekväm att sitta på. Knapparna man knäpper fast bältet med är lite hårda att knäppa. Men det är ju för att de inte ska släppa vid krock, så det får man vänja sig vid. Det känns verkligen vettigt att bältet hamnar under magen och man sitter skönt även om man sitter mer ”fast” vid benen.

Ha en fantastisk midsommar tillsammans!