Ett liv tillsammans

Urmodern vaknar

Jag längtar nu. Modern i mig har börjat bygga bo. Jag har hört andra prata om det: Det inbyggda behovet att förbereda för barnet. Jag väntade, gjorde lite smått här och där, kollade upp, skrev listor. Så plötsligt steg det ur djupet med en röst som sa: Skynda, skynda, det är bråttom nu. Få iordning, bädda, gör plats där hemma och långt där inne i det innersta. Förbered dig, för det närmar sig.

Så jag beställde skötbädd, köpte tvättlappar i bomull och förvaring till allt det mjuka som ska bädda in bebisen. Ett babynest utan otäcka kemikalier, filtar i finaste ekobomull och som grädde på moset: en vägglampa med fjärilar för att lysa upp hennes mörka nätter. Som för att berätta att jag måste ge henne det som är (näst) vackrast av allt, för något annat duger helt enkelt inte. Och kanske berättar jag för henne när hon är större hur hon fladdrade likt fjärilar i magen varje kväll när jag lagt mig och hur jag älskade det.

Jag förundras över var denna kraft kommer ifrån, denna längtan, denna oerhörda önskan att se henne växa från det mjuka till det starka, att känna henne ständigt i min famn för att sedan låta henne springa tills benen inte längre orkar. De två är ett: längtan att vara nära, viljan att släppa fri. Jag tänker: visst, jag kommer inte bara vara mamma, men jäklar vad härligt det är att ge sig hän åt det, redan. Det gäller bara att släppa tyglarna och låta instinkterna och kroppen bestämma, lita till att de redan vet vad jag behöver veta, släppa rädslan för att inte duga och som sagt: att göra plats för det största av allt.


Bara de starkaste överlever i Barnvagnsdjungeln

Nu har jag inte hunnit vara så aktiv med bloggandet på sistone för jag har lagt väldigt mycket tid och energi på att hitta rätt i djungeln av barnvagnar, bilstolar, tygblöjor, skötbäddar och gud vet vad.

Ibland blir jag lite matt på mitt behov att jämföra varenda grej jag ska köpa. Ska jag köpa något vill jag ofta jämföra alla modeller och priser först så jag känner mig helt nöjd. Man kan nog kalla mig en väldigt (nästan överdrivet) medveten konsument. Jag avundas ibland dem som bara köper första bästa barnvagn och är nöjda med den (förmodligen för att de inte kollat varenda modell på marknaden och slipper veta vad de kanske går miste om med en annan sort). Eller de som bara får lite avlagda gamla barnsaker och slipper leta överhuvudtaget. Internet är ju både en gåva och en plåga för det tillåter mig att obehindrat kolla tester, leta bäst pris och jämföra märken i all oändlighet. Samtidigt är det ju rätt skönt att alltid hitta precis det jag vill ha och veta att jag hittat det till rätt pris.

Jag hade aldrig kunnat ana att barnvagnar är en hel vetenskap i sig och att modellerna skiljer sig så mycket åt. Jag trodde nog att har man sett en så har man sett alla, typ. Till slut blev det i alla fall en Emmaljunga classic sport från 2012, med två regnskydd, skötväska, ståbräda (för eventuella framtida behov), och fotsack. Knappt använd, så ett klart fynd från blocket (jag kollar nästan alltid om det finns begagnat innan jag köper nytt).

DSC_0689

Babyskydd blev en Besafe izi go från 2013. För babyskydden gäller att de högst får vara 5-7 år, och självklart inte krockade! Denna modell tyckte jag verkade mysigast av alla vi tittat på och har ett riktigt smidigt inbyggt solskydd och vaggfunktion.

DSC_0690

Idag är det faktiskt exakt tre månader kvar tills hon är beräknad att dyka upp, så nu är det bara småsaker kvar att fixa. Jag tänker att man förmodligen ändå behöver mycket färre saker än man tror och att man inte behöver förbereda precis allt innan ankomst.


Att vänta barn är över all förväntan.

Inget hade kunnat förbereda mig på den kärlek som frigörs när man väntar barn. Ett barn som ännu inte är fött, ett barn som ännu inte var planerat, får mig att älska livet ännu mer. Hon var varit oerhört kärleksfull i sin tillväxt, skonat mig från allt illamående, gett mig vackrare hår, hud, gjort mig lugnare, fyllt mig med kärlek, förväntan. Växer vänligt i min allt rundare mage. Aldrig har jag älskat en kroppsdel så mycket, aldrig har något varit så älskat som det som växer i den. Aldrig har något varit mer häpnadsväckande än kroppens inbyggda kunskap som vet precis vad hon och jag behöver.

Vi lever i symbios. Hon belastar inte min kropp- hon tillför den något. Transformerar den, utvecklar den, får den att blomma ut i all dess potential. Jag tar inte in det andra säger som motsäger det jag själv tror. Som talar om en stressad kropp, hur jobbigt och svårt det är att vara gravid. Jag väljer att älska det istället.

Jag tänker tankar till henne som kan stötta hennes utveckling, som stärker henne, förbereder henne på det otroliga liv hon själv kan skapa. Jag sänder henne aldrig en tanke om svårigheter, hinder eller rädslor, om inte för att tala om för henne att hon själv kan övervinna allt. Hon svarar nästan alltid, fladdrar mjukt medan jag pratar tyst till henne. När mina tankar tystnar stillar hon sig. Utifrån, en ohörbar, osynlig kommunikation, men jag vet att hon hör. Jag känner hur hon växer, mer än bara fysiskt. Känner även hennes längtan efter att ses, att bli återförenade utanför kroppen och äntligen få se varandra. Men jag är oerhört tacksam är jag över att jag inte blivit gravid förrän nu, eftersom jag först nu är redo att se hela det mirakel som föds med henne. Ingenting blir sig likt, men allt blir ändå bättre, för jag väljer att tänka så.

lejonfamilj

 

 


Hellre medveten än allvetande.

Vid min inskrivning hos barnmorskan så frågade hon bl.a. om jag visste vad KUB test (kombinerat ultraljud och blodprov) innebar. När jag svarade nej sa hon förvånat att det är en av de saker som de flesta blivande föräldrar ofta har stenkoll på. Jag sa till henne att jag själv läste väldigt lite om graviditet. Det är rätt typiskt för mig, jag är väldigt noggrann med vilken information jag tar in. Eftersom jag sysslat så länge med personlig utveckling, är jag medveten om hur lätt man tar till sig andra människors uppfattningar. Inte bara när man är liten (och för övrigt skrämmande lättprogrammerad) utan även när man är vuxen, och kanske särskilt när man inte litar till sin egen kunskap och vägledningsförmåga. För min del tänker jag att ju mindre jag vet vad som kan hända, desto lättare har jag att faktiskt lita till min egen kropp och min intuition när saker händer.

Så att hitta läsning som intresserar mig som blivande förälder har knappt varit på kartan. Som tur är min man införstådd med mitt sätt att tänka. så han kom hem en dag med en tidning som heter Nära barn, som han trodde skulle passa mig. Den var helt ny sa han och det var den nästan. Andra numret fick jag i min hand och bara känslan av tidningen fick mig att vilja läsa alla kommande nummer. Den känns vacker, naturlig, äkta och ärlig. Och den utsöndrar en stor kärlek för allt som har med föräldraskap att göra.

Här kan du läsa om tidningen och hitta återförsäljare: http://www.narabarn.se

NäraBarn_nr2-14_omslag1


En syn jag sent (faktiskt aldrig) kommer glömma

Mitt i kaoset med flyttförberedelser och flyttkartonger som blockerar alla ytor, fick vi uppleva något helt magiskt idag. Ultraljudet! Jag trodde att min nervositet inför vårt bröllop förra året aldrig skulle kunna toppas, men frågan är om det inte gjorde det idag. Det är ju på ett sätt första mötet, när man får bekräfta det liv man bara känner inom sig, med ögonen. Som vi har längtat, räknat ner. Första barnet, ett underverk på alla sätt och vis. När man äntligen får se det lilla hjärtat slå, lungorna, armar, ben, fingrar och tår. När man får se det lilla ansiktet, ryggraden, ja då lyfter hela livet. Aldrig hade jag anat hur stort det skulle kännas, hur mycket kärlek jag delar med i det lilla livet inuti mig. En kärlek lika livsviktig för dess utveckling som syret.

Vi visste i stort sett innan att det skulle bli en flicka, och idag fick vi det bekräftat. Jag har känt det på alla sätt man kan känna på sig något, men vi tyckte att det var lika bra att ta reda på det ifall vi skulle ha fel. För mig har det varit viktigt att ha en nära kontakt med barnet redan i ett tidigt stadium. Jag vill verkligen lära känna det redan nu, lyssna, känna, prata med det. Tänka vackra tankar om det. Jag tror verkligen att hon hör mig där inne redan nu. Och att hon påverkas av det jag gör, tänker och känner. Jag har läst mycket om det där, att barnen i magen faktiskt får all den informationen just för att kunna förbereda sig för det liv som väntar dem här ute. För att kunna anpassa sina resurser så att de kan klara sig så bra som möjligt när de väl kommer. Men även att våra känslor och tankar har kraften att påverka dem negativt mentalt, emotionellt och rent fysiskt. Därför tror jag det är så viktigt att tänka på hur barnet påverkas om vi t.ex. stressar eller upplever mycket konflikter och bråk.

Det oberoende mediaföretaget The Epoch Times har skrivit en väldigt intressant artikel om hur mammans känslor påverkar det ofödda barnet. Här är utdrag från artikeln:

”När en gravid kvinna är orolig, stressad eller rädd passerar stresshormonerna som frisläpps till blodet via moderkakan till barnet. Hundratals studier har bekräftat att substanser som frisätts av den gravida kvinnans kropp transporteras till livmodern och påverkar det ofödda barnet.”

”Undersökningar visar att sannolikheten är högre att mödrar som står under extrem och konstant stress får för tidigt födda barn, barn som väger mindre än genomsnittet, är hyperaktiva, har dåligt humör eller har kolik, säger Thomas Verny”.

Läs hela artikeln här: http://www.epochtimes.se/Mammans-kaenslor-paverkar-barnet-i-magen-a18247.html

För mig blir det allt tydligare att det är ett större ansvar att få barn än vi själva många gånger kan förstå, eftersom vi måste ta ett stort ansvar även för oss själva och för hur vi mår om vi vill ha välmående barn.


Att se sig själv genom nya ögon

Det finns de som är rädda att livet ska ta slut när man får barn. Eller att man automatiskt tar ett uppehåll i sitt eget liv medan man tar hand om ett annat. Jag vill inte tro att det är nödvändigt att lägga sig själv helt åt sidan eller att våra barn skulle vilja ha föräldrar som helt prioriterar bort sig själva och sitt välmående. Kanske är det just därför jag har väntat tills nu med att få barn, för jag ville verkligen ha en bra relation med mig själv först. Jag tror att det hade varit svårare för mig att uppfostra fritänkande, självständiga barn annars och det är verkligen vad jag vill att mina barn ska kunna vara.

För min del börjar ett annat kapitel av livet nu. Jag har alltid känt att jag behöver bli mamma för att verkligen förstå livet, hur värdefullt det är, hur älskad jag själv måste varit som barn. Jag tror dessutom att mina barn kommer ha så mycket att lära mig om vem jag är. Även om jag arbetat med mig själv väldigt länge så är det en del av mig jag inte kan lära känna om jag inte blir mamma. Det är en så naturlig och viktig del även i min egen utveckling, precis som det var när jag träffade Marcus och påbörjade mitt första riktigt seriösa förhållande.

Det är inte lite jag har lärt mig om mig själv genom honom, sidor jag aldrig sett innan. Sidor jag helst hade sluppit se, men som jag nu fick en chans att förändra. Rädslor som väcktes av de minsta problemen, som jag nu kunde bli fri från genom lite, eller rättare sagt mycket vilja och väldigt stort tålamod från honom. Han hjälpte mig växa, för han visste att jag var värd det. Han har min fulla tacksamhet för det. På samma sätt vill jag vara tacksam varje gång mitt barn hjälper mig växa genom att visa mig nya sidor av mig själv. Kanske sidor jag ärvt av mina föräldrar när de lärde sig om livet genom mig. För vad kan vara viktigare att lära någon, än förmågan att se och acceptera sig själv precis som man är, trots att man gör misstag och inte alltid har svaren.