Ett liv tillsammans

Konsten att låta andra gå sin egen väg

Igår var verkligen en dag i frihetens tecken! Våra katter som varit innekatter i två år, fick nu ta sin första runda utomhus på egen hand! Eller egen och egen… Vi gick hela tiden efter dem, varnade dem för vägen och visade dem var man kan gå in i skogen. Det är inte ofta man får tillfälle att vara ute och gå med en katt på det viset så det gäller att passa på.

Det gick förvånansvärt bra, fastän vi bara gått med dem i koppel runt huset två kvällar innan vi släppte ut dem. Samtidigt som man blir lycklig av deras utelycka, så blir man också nervös och spänd att de ska göra sig illa, rymma, inte hitta tillbaka. Så mycket kan ju hända utekatter jämfört med innekatter och vi har vart lite väl bekväma i den tryggheten. Det har ju samtidigt funnits en enorm längtan efter att få släppa ut dem när vi väl bor på landet.

tusarnas premiär liten2

Det var ett så fint ögonblick i kvällssolen i skogen, när jag följt Tussen en stund och han började gå tillbaka mot huset, men ändrade sig och vände om. Han fortsatte bort längs stigen och jag stod en stund och såg mot honom. När han gått kanske 15 m ropade jag till honom ”nu vänder jag” och han såg sig ändå inte om. Det kändes som att han sa: ”tack för att du visade vägen men nu vill jag gå själv”. Så jag vände om, gick hem och tänkte på hur viktigt det är att våga släppa taget när någon väljer att gå sin egen väg. Att lita på att de gör rätt val, att de klarar sig själva. Med katter som med barn. Jag förstår ju så väl att den dagen kommer då jag måste släppa taget mer och mer om min lilla som nu bara bor i magen. Som vid första cykelturen till skolan, första resan på egen hand. Och då är det upp till mig att inte låta rädslan styra utan att visa att jag är stolt över att hon inte behöver mig. Att inte bli behövd måste ju ändå vara målet för varje förälder. Att finnas till utan att hålla tillbaka är innebörden av sann kärlek. Tack katter, för att ni lär mig den ädla konsten.

tusarnas premiär liten4

Sann styrka ligger i att släppa taget.

tusarnas premiär 048

Child of mine, I will never do for you that which I know you can do for yourself. I will never rob you of an opportunity to show yourself your ability and talent. I will see you at all times as the capable, effective, powerful creator that you’ve come forth to be. And I will stand back as your most avid cheerleading section. But I will not do for you that which you have intended to do for yourself. Anything you need from me, ask. I’m always here to compliment or assist. I am here to encourage your growth, not to justify my experience through you.

—Abraham

Esther & Jerry Hicks workshop: Seattle, 1999

 


Magiska dagar med krångliga magar.

Det blir inte alltid som man tänkt. Men jag tänker att det på något sätt ofta blir helt rätt ändå, även om vi inte ens vet om det. Det tröstade jag mig med igår, då jag förmodligen fick solsting (vi är just nu på en försenad bröllopsresa till Kroatien) och då jag förutom att vara sängliggande resten av dagen, missade middagen på restaurangen uppe i bergen som tydligen ska vara nåt alldeles särskilt. Senare på eftermiddagen blev jag dessutom dålig i magen. Så kan det bli. Så jag upprepade mitt mantra i huvudet: vem vet om det här är dåligt eller bra. För är det något jag har lärt mig så är det att eftersom man inte ser hela bilden och alla följder av val och omständigheter så är det ingen mening med att döma något som fel i i förväg.

T.ex. så blev en konsekvens av huvudvärken att jag inte åkte upp bergen och därför slapp få magsjuka där. Tack för det. Dessutom var jag så trött att jag bara orkade äta nere i hotellrestaurangen och tur var väl det för då kunde jag äta massor med ris, fisk och kokta grönsaker som är superbra för knasiga magar istället för det eviga utbudet av pommes och pasta på restaurangerna i byn. Dessutom slapp jag enligt min man lyssna till de göteborgare som hade lagt sig bredvid våra solstolar och pladdrade oavbrutet och högljutt under större delen av eftermiddagen. Och det säger jag bara, lite solsting har jag nog lättare att stå ut med på semestern än svenskar som diskuterar formen på moln och annat lika intressant i timtal.

Idag blev det i alla fall ett besök hos doktorn, mest för att få läkarintyg. Alla prover visade sig vara bra och bebisen verkar inte vara i fara tack och lov. Det var inget jag egentligen oroade mig för eftersom det har vart ett himla liv på henne de senaste dagarna. Kanske firar hon att det nu gått 22 veckor och hon nu räknas som barn och inte foster. Det är riktigt häftigt att hon är livsduglig nu om hon skulle födas alldeles för tidigt. Fortfarande blir vi helt förundrade över att det bor en liten varelse i magen som snart kommer vara lika närvarande i vår vardag som vi själva är.

 

Solen går ner över Makarska Rivieran och den växande magen

IMG_8074


Den största dagen

För exakt ett år sedan hände något stort i mitt och Marcus liv. Vi gifte oss. Och precis som det gjorde den här helgen i år, slog vädret om och det blev högsommar i Skåne. Vilket vi var väldigt tacksamma över då vigseln hölls utomhus och fotograferingen skulle hållas i ett naturreservat i närheten av vigselplatsen. Jag tror nog att många minns sin bröllopsdag som helt magisk. Så mycket förväntan, spänning och nervositet som föregick den och sen när allt det väl släppte vid vigseln var det bara ett fyrverkeri av smaker, känslor, skratt, dans och oförglömligt sällskap kvar att uppleva.

En del av våra gäster sa att det var den bästa festen de varit på i hela sina liv. Ingen verkar ha lämnat den oberörd, men orsaken var större än oss två. Det var ett smittsamt rus av glädje och samhörighet som låg över hela festlokalen. Vi som övernattade där dansade som vildvettingar långt efter det att bandet slutat spela och våra fötter var skavda på alla ställen. Kanske var det bröllopstrans, kanske blir det så när glädjen över något är så stor och den även får delas med andra; att allt annat försvinner i en obetydlig dimma. Inget betyder mer än att vara fullkomligt uppkopplad till just det ögonblicket. Just det som gjorde den här kvällen så speciell var att ögonblicket varade en dag, en kväll, en natt. Inget bröt av och inget gjorde oss besvikna.

Det är svårt att sätta fingret på varför vissa upplevelser i livet blir så bra som de blir. Det är mer än bara de rätta omständigheterna som skapar en stämning som den kvällen. Jag tror det är viktigt att verkligen njuta och att uppskatta allt som händer till fullo. Att man går in med inställningen: det här blir helt perfekt hur det än blir. För ofta är man inte helt närvarande i det som händer, ofta njuter man inte av allt man upplever just för stunden. Ibland fokuserar man för mycket på vad som blir fel, vad som kunde bli bättre. Man kanske försöker kontrollera så mycket som möjligt för att göra allt perfekt och därmed glömmer man det som kanske är viktigast: Glädjen, uppskattningen och samhörigheten i att dela stunden med andra. Vetskapen om att ingen dag någonsin blir som denna igen. Det finns inga repriser, så det gäller att låta dagen ge så mycket som möjligt. Tänk om varje dag var lika fullständig som en bröllopsdag? För egentligen, varför skulle den inte kunna vara det?

MK3_6038 kopia