Ett liv tillsammans

Ett oväntad besökare som flyttade in permanent

Många skulle säga att det är opraktiskt att skaffa en kattunge när man har 2,5 mån kvar av graviditeten. Jag är inte en av dem. Dessutom hävdar jag att katten väljer oss och inte tvärt om. Jag berättade ju för några veckor sedan om hur en vän tagit hand om en övergiven, svulten liten kattunge. Egentligen på tok för liten för att inte vara kvar hos sin mamma, men hans mamma hittade tyvärr död, så min vän och hennes dotter fick helt enkelt rycka in som surrogatmammor till den lilla närhetstörstande kattungen.

Jag blev väldigt tagen av den lilla, även om det sällan är svårt för katter att charma in sig hos mig. Jag har hursomhelst känt att det funnits ett speciellt band mellan den här katten och mig. Så när min vän hörde av sig och frågade om jag var intresserad av att ta över honom eftersom hennes andra katter ständigt var på honom fick jag ju ett nytt problem: att min man inte alls var intresserad av en tredje katt. Det ska tilläggas att han inte var särskilt intresserad av att skaffa de första två, särskilt inte då han var allergisk mot katter. Detta lyckades han dock behandla bort. Så stor var alltså hans kärlek till mig att han inte kunde neka mig det jag mest ville ha.

Men efter ett hembesök av den lille, så gick han med på att prova att ha honom här. Vi visste ju heller inte hur våra två andra katter skulle ta det. Det var såklart lite fräs den första dagen, knappt nåt den andra. De ser aningen reserverat på varandra, men några större hinder till att de utlyser fullkomlig fred mellan sig inom kort kan jag inte se.

Fördelarna med en kattunge i samband med graviditet har jag upptäckt är följande:

  1. Är mamman lycklig, är bebisen i magen lycklig. En kattunge är rena lyckopillret! (Med tanke på den enorma mängd endorfiner en kattunge resulterar i så är nog bebisen hög som ett hus där inne).
  2. Det är väldigt bra förberedelse till att bli mamma. Det kräver givetvis massor av tålamod att lära en kattbebis att sova på golvet på egen hand, eller lära den att inte klösa på fåtöljer.
  3. Man får en större förståelse för hur det är att vara behövd av någon annan och ansvara för ett annat liv.
  4. Det är väldigt underhållande att ha en lekande kattunge att titta på när man själv känner sig allt klumpigare.

Det finns säkerligen 1000 fler bra anledningar, men dessa är skäl nog för mig.

DSC_0757

DSC_0557 - version 2


Ett lyckligt slut på en olycklig historia

Idag fick jag verkligen uppleva en riktig kärlekshistoria. Jag var nere i Helsingborg för att ge en behandling och hade bestämt med en vän att ses på fika hos henne efteråt. När jag kom dit fick jag veta att hon och hennes dotter precis fått hem en liten kattunge! Kattgalning som jag är, tolkade jag det förstås helt egoistiskt som en gåva från ovan för att förgylla min dag!

Det lilla underverket var max 10 veckor gammal och kolsvart med gröna enorma ögon. Tydligen hade de åkt till katthemmet för att se om de hade någon kattunge, vilket de pratat om att skaffa ett tag (de hade ju bara två vuxna katter sen innan så det förstår ju vem som helst att det var dags för tillskott i kattklanen) men nu föll det sig så att katthemmet inte hade någon kattunge, så de bestämde sig för att avvakta ett tag. Då fick de veta att en man just ringt till katthemmet och bönat och bett att de ska hämta en liten kattunge som han hittat instängd i ett garage med sin döda kattmamma några dagar tidigare. Han hade tre katter sen tidigare och hade inte plats för en till, men det hade inte katthemmet heller. Så när Catarina fick veta detta och dessutom höra att den var helsvart vilket var precis vad de ville ha, så bestämde de sig för att ta den. Och fick även veta att den lilla stackarn, oklart hur länge den vart instängd, svultit tills den i desperation börjat äta på sin döda mamma. Går knappt att tro att det är sant. Så liten och redan upplevt sånt mörker. Det hade krävts fyra personer för att fånga in honom, men när de lyckades fann han sig genast i sina välgörares intentioner om att hjälpa honom och blev snäll som en, tja, kattunge.

Det var ingen lycklig barndom han hade bakom sig tyvärr men jag kan lova att jag aldrig sett en så kärleksfull, social och gosig kattunge tidigare. Och jag har träffat många! Han spann högre än de flesta vuxna katter och gick hela tiden mellan oss för att dela sin kärlek rättvist. Han kröp gärna upp och la sig precis under hakan och kelade. Han somnade t.o.m på min axel medan han spann nöjt i mitt öra. Jag vet inte vem som var lyckligast; han som blivit räddad till ett så kärleksfullt hem eller jag, så upp över öronen tacksam över att en katt ville gosa så, när mina egna bara vill mysa på sina villkor. Jag är innerligt glad över att han fick hamna just i det hemmet, men lite gladare hade jag allt blivit om han hamnat hos mig…

Kan man vara sötare än jag? Tror knappt det va.. mms_20140818_211730

mms_20140818_211842

mms_20140818_211837