Ett liv tillsammans

Om samsovning

Min man har ett par gånger diskuterat samsovning med sin mamma. Bland annat ska tilläggas. För det är en hel del normer som behöver omprövas efter ett par decennier. Man gjorde saker och ting annorlunda när vi var små och olika människor gör förstås olika även idag. Men hur som helst så undrar hon varför inte vi har vår dotter i egen säng, ”ni sov ju själva och ni var nöjda med det”, är hennes argument. Vårt är att det är mysigt, praktiskt och tryggt för Iris att samsova. Det kan jag tycka är fullt tillräckligt svar på hennes fråga om varför.

feet-224680_1280

Att nöja sig eller att vara nöjd, det är frågan.

Jag tycker jag hör det så ofta, i olika situationer när det gäller barn. Så länge de verkar nöjda finns väl ingen anledning att göra på ett annat sätt. (Sen kan man ju ha olika definitioner av vad nöjd är). Men det är skillnad på att nöja sig och vara riktigt nöjd. Visst, jag kan nöja mig med att sova ensam men sover jag hellre ihop med min man? Ja utan tvekan.
Jag tror att det finns ett ytterligare behov som spelar in när det gäller barn och inte förrän det behovet är tillgodosett kan man tala om att de är riktigt nöjda. Och det är trygghet. Ett tryggt barn är ett nöjt barn. Ett barn som lär sig sova i egen säng efter skrik och gråt flera kvällar i rad som till  sist slutar skrika och somnar, är det nöjt? Eller nöjer det sig för att det inte kan göra annat. För att föräldrarna har bestämt att de ska nöja sig. Men är det ett tryggt barn?

Jag tror helt säkert det finns barn som är trygga även i egen säng från början. Barn är ju olika de med. Men isåfall lär det ju inte vara någon tvekan om barnet är nöjt med detta eller inte eftersom det isåfall inte behövt vänjas med det. Har man gått in för att vänja barnet på ena eller andra sättet kan man vara rätt säker på att det inte är vad de själva vill och väljer helst av allt.

Jag har svårt att tänka mig att något barn har behövt lära sig att sova tryggt i sina föräldrars säng, så man kan nog oftast anta att de är nöjda på riktigt av att samsova. Och trygga. Och det borde som sagt besvara frågan om varför vi samsover. Att det var vad vår dotter själv valde.


Curla, styra, eller samarbeta?

Människan föds egoistisk. Åtminstone för att vara det en viss tid. Ett spädbarn har ingen nytta av att ta hänsyn till sina föräldrars behov, dess överlevnad hänger ju på hur väl det kan kommunicera sina behov av mat, skydd och närhet. Kräva det rättare sagt. Men när barnet blir större blir det nödvändigt med ytterligare ett perspektiv: familjens. människan är flockdjur och behöver integreras i en flock för att må bra, för att kunna leva ett fullgott liv. Alltså är det nödvändigt att lära sig att bidra och bli en del i ett större sammanhang. Det handlar lika mycket om att värna om sina egna behov och gruppens behov.

Människan tror jag är gjord för att samarbeta. Och från en tidig ålder dessutom. Även om vårt viktigaste behov i grund och botten handlar om att själva må bra så behöver vi känna oss delaktiga för att tillfredsställa det behovet. Det ligger alltså i vårt eget intresse att vi hjälper till av egen fri vilja. Så varför hör man bara exempel på det motsatta?

Att kräva eller erbjuda delaktighet

I vår kultur handlar barnuppfostran mycket om att lära barn vad de ska göra och varför de ska göra det. Ofta inbegriper det straff, skuld, belöningar och uppmuntran osv. Egentligen tror jag det är sällan man från början behåller fokus på att barnen ska vilja göra något, inte för att de måste utan för att de helt enkelt vill hjälpa till, bidra, lära sig och känna sig värdefulla för sin familj. Vi har oftast inte den synen på barn, utan förväntar oss att de är lika egoistiska som de var när de var spädbarn. Skulle en annan syn på barnen kunna leda till att de blir medmänniskor tidigare och dessutom att de ser sig själva som en betydelsefull del av helheten?

I boken continuum concept av Jean Liedloff kan man läsa om hennes iakttagelser efter att ha levt tillsammans med en sydamerikansk stam under många år. Det hon bl.a. lyfter fram som en stor skillnad mot vårt västerländska förhållningssätt till barn, är att man i stammen inte kräver att barnen ska hjälpa till. Ingen vuxen tar initiativ till att skola barnen till duktiga samhällsmedborgare. De väljer själva att bli det. Det kan börja med att de tar upp ett redskap och engagerar sig när man tvättar kläder eller lagar mat. Det finns en plats bland de andra som jobbar och en välkomnande inställning från de andra och det räcker för att barnen ska göra det valet. De rättar helt enkelt in sig i stammens levnadsvanor och det uppstår ingen kamp, inget tjat och gnäll och inga guldstjärnor på en tavla med löfte om belöning vid utfört arbete. Vilken kontrast, vilken utopi! Att barnen själva kan tänkas gynnas och trivas med att bidra till sin familj.

Förväntningarna hämmar lusten

Jag minns känslan när jag som liten fick hjälpa till med dammsugning, med att städa inför jul, eller någon småsak som ändå gjorde att jag kände mig viktig, delaktig, kapabel. Känslan hade inget att göra med tvång eller med att förvänta sig något i gengäld, jag var nöjd med att få hjälpa till. I ärlighetens namn upphörde denna känsla vid tidig ålder. Den utbyttes istället mot ett motstånd, en ovilja, en känsla av att det var tråkigt att städa, hjälpa till. Att mamma var tjatig. Till sist fick mina föräldrar betala mig för att städa. Så svårt var det för mig att göra det självmant.

Vad hände? I efterhand kan jag se att när det inte fanns någon press på mig att hjälpa till som liten så gjorde jag det gärna. När jag erbjöds, inte krävdes att hjälpa till och sågs som en viktig kugge i det hjul som familjen utgjorde. Och jag är säker på att jag hade gjort mer om jag som barn i ännu större utsträckning sågs som en tillgång när det gällde hushållsarbetet. Om jag tillåtits ta mer ansvar och tillfrågats vad som var roligt för mig att hjälpa till med. Men när åren gick blev istället förväntningarna på att jag självmant skulle finna motivation och lust att hjälpa till allt större. Men utan hjälp med att hålla liv i den gnista jag en gång närde, hur skulle den plötsligt kunna flamma upp igen lika full av nyfikenhet och otvungen glädje över att få hjälpa till?

Kanske är nyckeln ett lekfullt och otvunget inställning till barnens deltagande. Att vi inte ser dem som motvilliga. Att de på sitt sätt får hitta glädjen i att hjälpa till och när de väljer det, inte missa att göra dem delaktiga och även ge ansvar när de är redo för det.

 


Att hinna leva är mest en fråga om att prioritera

Aldrig sinande tvätt, dammtussar i varje hörn, smutsiga handfat och en diskmaskin som tycks fylla som själv så fort man tömt den. Lägg till en 5 månaders bebis som helst vill ha fri tillgång till bröstet hela tiden. Utan bärsjal tror jag vi hade bott i en soptipp vid det här laget. Allt blir en prioriteringsfråga. På helgerna vill man kanske hinna träffa någon, handla måste man ju fortfarande, kanske har man köpt på sig nån grej som man måste åka 9 mil för att hämta. Suck. Och gräset? Nu har det börjat växa i vårsolen så det kräver ju sitt underhåll. Man tycker ju annars att det kunde ta lite hänsyn till nyblivna föräldrar, det kunde ju ha pratat ihop sig med dammråttorna och turas om att lägga beslag på vår värdefulla tid som dottern ju alltid har första tjing på. Hon bryr sig inte ett dugg om vi får slå gräset med en lie för att det hunnit bli för högt eller blir dammallergiker allihop. Som förälder är man tydligen helt ensam om att ta hänsyn. Det är bara att köpa läget.

RosorMitt i allt; ”jag borde göra det, kolla så här ser ut”- kaos, så är det lätt att glömma det allra viktigaste: Sig själv. Om allt annat blir viktigare än hur jag mår, så är det inte särskilt troligt att man ser ett leende på mina läppar under småbarnstiden och det vore ju fruktansvärt trist för min dotter att aldrig få se sin mamma le. Nej jag vill inte att mitt barn ska växa upp med en sur, stressad mamma, jag vill lära henne att det är ens eget ansvar att må bra och att välja bort det som får en att må dåligt. Så jag har en mening som jag säger till mig själv varje dag, som en påminnelse och ett löfte: ”Idag väljer jag att må bra oavsett vad”. Inget är faktiskt viktigare, för mår jag bra blir även världen omkring mig bättre, även för dem omkring mig. Och hör och häpna, det gör också att man orkar mer, så ibland är inte bara golvet städat, det står dessutom en vas rosor på bordet. Man ska ju faktiskt leva också, inte bara existera.

 


Tryggare kan ingen vara…

Det är nog väldigt olika vilket fokus man har som förälder och vad man tycker är bäst för barnen. Det har såklart varierat mycket genom tiderna, idag tycker många att vi curlar med våra barn, när vi kanske tycker det är viktigt att lyfta fram barnens individualitet och behov av närhet. Men det var inte så länge sen man förespråkade amning var 4:e timme och trodde att man skämde bort barnen med för mycket närhet. Något jag fick bevis på när jag nyligen tog en promenad med min dotter i bärsjal och mötte en äldre kvinna som då undrade om de inte alltid kommer vilja ha det sådär om man bar dem när de var små. Jag blev så förvånad att jag bara hasplade ur mig nåt dumt svar. För mig känns det så självklart att för en så liten människa som är så sårbar och inte kan ta hand om sig själv, är tryggheten grunden för att hon ska må bra livet igenom. Trodde hon att min dotter skulle vilja sitta i sjalen tills hon var 18 år? Allt tyder ju snarare på att ju mer närhet och trygghet de får som små, desto mer självständiga blir de när de växer upp.

Instinkt vs. nya rön?

Vad är trygghet för ett spädbarn? Här känns det mer logiskt att vända sig till naturen än till forskningen. Hur lever naturfolken med sina barn? Hur gör djuren, aporna? Hur hade du förhållit dig till dina barn om du inte lyssnade till annat än dina föräldrainstinkter, din intuition? T.ex. så är det vanligaste bland alla naturfolk att man bär med sig sina barn vart man än går. De lämnas aldrig ensamma och de sover tillsammans med sin familj. De ammar när de vill amma, vilket kan vara väldigt ofta när de har fri tillgång till bröstet. De blir p.g.a den närheten som en del av mamman, vilket känns ganska naturligt efter att de bara nyligen legat helt skyddade i magen.

Jag brukar tänka att min dotter är som min lilla apunge. Hon spenderar största delen av dagarna i sin bärsjal, mage mot min mage. Hon äter när hon vill, vilket brukar vara ofta. Hon har bästa utsikten för att kunna se på när jag äter, städar, diskar och borstar tänderna. På dagarna sover hon i sjalen. På nätterna sover hon mellan oss. Det känns tryggt att veta att hon är nära, att hon är trygg. Jag behöver aldrig fundera på: gör jag rätt nu? Hur borde jag göra? Hon vet hur hon vill ha det. Och det är svårt att inte lyssna när hennes behov är så starka. För mitt största behov just nu är ju att se till att hennes är tillgodosedda. Kanske är det inte mer komplicerat att vara förälder än så.

Berber monkey mom holding it's baby

 

 

 

 

 

 

 

 

Mammamys=)


En medveten närvaro med skitiga golv

Oh vad jag har längtat efter att få skriva av mig! Helt otroligt att tiden aldrig verkar räcka till när man har barn. Men det är bara att gilla läget och flyta med. För tack vare att barn kräver sån enorm närvaro har de ju faktiskt förmågan att sänka vår stressfaktor enormt. Om vi tillåter dem att ta vårt fokus förstås. Att vara förälder är därför den bästa kursen i mindfulness man kan tänka sig! och vilka är bättre på att tala om att vi brister i närvaron om inte barnen?

Problemen uppstår väl om vi inte är redo eller villiga att gå in i den roll som barnen kräver att vi gör. Det kommer dagligen upp saker som jag vill hinna göra; skriva, städa, tvätta, rensa ut gamla kläder, ringa en vän, planera matinköp, läsa en bok etc. som jag måste prioritera bort eftersom i stort sett all tid (fram till läggning) går åt till att ta hand om dottern. Det är alltså hela tiden ett tillfälle att öva på acceptansen. Att låta det som är vara som det är. Att njuta av att man känner lusten till att göra saker även om man inte får tid att göra allt. Jag kan inte påminna mig om att jag tidigare sett fram emot att få dammsuga golven eller plantera om växterna. Jag kan verkligen uppskatta att jag uppskattar de mest vardagliga sakerna mer efter att jag fått barn. Det är bara en av gåvorna hon gett mig.

Här är några andra av hennes lärdomar:

  • Man kan bara leva här och nu.
  • Det går åt mängder av energi till att tänka på alla saker man inte gör när man ändå inte hinner göra dem.
  • Den som har störst behov av något får ofta sin vilja igenom. (inte konstigt att barnen nästan alltid vinner)
  • Man behöver inte kompromissa eller förställa sig själv på något sätt för att bli fullkomligt älskad.
  • Att må bra är viktigare än allt annat.
  • Tillit betyder att man litar på att människor omkring en kan hantera det som sker (även när man får hysteriska utbrott som kan få vem som helst att vilja kasta in handduken.
  • Varje litet framsteg är värt att fira.

Vad lär du dig av dina barn?


Vem ska jag lita på när det gäller mitt barn? (om inte mig själv?)

Det finns fördelar med att vi har tillgång till gratis vård och uppföljning på BVC i Sverige (vilket dock är frivilligt). Men det finns en fara i att som förälder lägga informationsansvaret på andra istället för att söka och ta ställning till kunskap själv. Ju mer osäker man är på sitt eget omdöme som förälder desto mer måste man förlita sig till andras. Och eftersom BVC är bland de första man kommer i kontakt med efter att man fått barn och de verkar ha svaret på alla frågor man kan tänkas ställa, så är det ju bekvämt att bara lyssna till dem och följa deras råd.

Vet BVC och socialstyrelsen vad som är bäst för mitt barn?

Vi går till ett litet BVC på landsbygden som vi valde eftersom det ligger rätt nära plus att lokalen är superfin och de även har en öppen förskola. Föräldragruppen är väldigt trevlig, men för vår del går vi dit i första hand för att träffa andra föräldrar och inte p.g.a. informationen. Jag säger inte att mycket av deras arbete inte är bra, men det är väldigt lätt idag att själv söka sig information från flera källor och skaffa sig en egen uppfattning och man måste ta hänsyn till att informationen man får baseras på vad socialstyrelsen rekommenderar just nu. Deras rekommendationer är inte skrivna i sten utan beror såklart på föränderliga faktorer. De regler och föreskrifter som Socialstyrelsen tar fram baseras på lagar och bästa tillgängliga kunskap (Källa: socialstyrelsen). Vad som är bästa tillgängliga kunskap kan givetvis diskuteras. Det kommer alltid finnas forskning och studier som strider mot den vedertagna. Därför gör man sig själv och sitt barn en otjänst om man tror att man är garanterad den absoluta sanningen av en myndighet.

Vet livsmedelsverket vad just mitt barn behöver äta?

På senaste träffen som handlade om matintrodukion för bebisar, (som såklart enbart var ren information från livsmedelsverket) diskuterades glutenintroduktion vid 4-6 mån och välling som alla bör ge sina barn enligt gällande rekommendationer. En kvinna ifrågasatte vällingen och dess många tillsatser och påpekade att enbart vi i Sverige ger välling. Imorse skickade hon även information om nya studier om glutenintolerans hos barn, där en visade att vid två års ålder hade 12 procent av 844 barn som fått råd om gluten redan vid 6 månaders ålder fått glutenintolerans. Bara 5 procent av de som fick råd att vänta med gluten till 12 månader hade glutenintolerans – mindre än hälften. http://www.kostdoktorn.se/nya-sakra-studier-raden-om-gluten-till-smabarn-behover-andras. Visar bara hur viktigt det är att ha ett öppet sinne och kritiskt granska gällande rekommendationer istället för att bara följa första bästa(?) råd.


En kärleksförklaring

Det är en kärleksförklaring att bli förälder. Jag kan nästan förlora mig själv när jag stirrar in i min dotters djupblå ögon. Ibland tror jag att hon har en hel stjärnhimmel där inne, ibland är det som att sitta vid en isande klar vårbäck. Man kan liksom ana hur stort livet egentligen är, bara genom att se hur hon ser på världen. Allt är krispigt nytt, intressant, en värld av magi och förundran.

Ändå är det inte lätt alla gånger att känna att man räcker till, när trösten inte tröstar, vaggandet inte lugnar. I frustrationen över att inte förstå blir man lätt utmattad. Bara då. Jag säger ofta till mig själv: bara släpp motståndet, det är som det är, du gör allt du kan. Hon är stark, hör på henne så stark hon är! Men jag börjar även förstå att hon är rätt känslig. För nya miljöer, för intryck, även om hennes nyfikenhet och öppenhet gör att hon måste ta in det. Hon blir så oerhört trött och uppgiven när det blivit för mycket av nya människor och platser, då får vi bara släppa allt och bara finnas där tills hon fått allt ur systemet.

Jag sa till min man igår, att det är fantastiskt att man kan älska någon så mycket fastän man blir så trött och uppgiven ibland. Att man uthärdar ena sekunden för att i nästa, när hon spricker upp i ett leende, blir salig av lycka. Hon låter en aldrig lida för länge, låter en alltid förstå att det blir bra igen. Som att hon vill säga: nu är det ju bra! häng inte upp dig på det som varit. När det är bra så är det riktigt bra. Då gör det inget att det var jobbigt nyss.

Sån är kärleken. Så vet vi att vi älskar de vi älskar, att de både väcker det vi inte vill möta inom oss och det där vi älskar att känna. Det är en ständig pendelrörelse, en dans, ett lärande och ett upplevande. Livet blir så mycket större när vi delar det, när vi låter oss påverkas av andra. När vi vågar släppa taget och bara falla in i det stora blå…

iris lila ögon

 

 

 

Om man bara visste vad som rör sig därinne..


Styrkan i att vara svag

Det är imponerande hur fort bebisar kan skifta i humöret. Från att ena sekunden le lika varmt som vårsolen, till att skrika som att hela världen är emot dem och inget är bra.

Häromdagen kände jag mig så otroligt trött och uppgiven över de senaste dagarna av Iris missnöjeskavalkad, mest för att jag kände mig så maktlös och förtvivlat undrade om det nånsin skulle bli bättre. Jag fick ge mig själv en stund att verkligen bryta ihop känslomässigt och ge efter för tröttheten som smugit sig allt längre in. Den kvällen grät vi ikapp jag och hon och efteråt var det en befriande känsla som infann sig. Jag höll ihop, det gjorde hon också. Vi stöttade varann genom att låta den andra gråta ut och det var skönt att slippa hålla upp en stark mammafasad för en gångs skull.

Man behöver inte alltid visa sig stark som förälder, man är det ändå. Det krävs i själva verket en enorm styrka för att vara sårbar, för att ta emot sina känslor, ge sig själv utrymme att känna det där som man känner, men inte vill känna. Det krävs ingen styrka för att vara lycklig, pigg, utvilad och klartänkt. Men det krävs styrka för att finnas där även när man känner att man knappt orkar. Att ta sig igenom, en sekund i taget. Att tillåta sig själv att känna sig lika maktlös som det där lilla barnet man försöker vagga till ro.

Förmodligen vet man inte förrän man blivit förälder hur otroligt mycket outnyttjad styrka man har inom sig. Likaså har jag insett vilken otrolig styrka små barn har i och med att de är så sanna mot sina känslor. De kan vara sårbara och samtidigt kraftfulla när de uttrycker det. Så lyckliga, fullt ut när de är det, så ledsna och uppgivna ibland. Aldrig är de mitt emellan, aldrig är de långsinta, aldrig får de lågmäld söndagsångest. Det är bra eller dåligt. Punkt slut. Och alltid, alltid, strävar de efter välmående. Kräver det. Som vanligt, har vi mycket att lära.

 


Hur man gör sin röst hörd genom att lyssna inåt (och till barnen)

Jag förundras ständigt över Iris styrka. Jag är trots tröttheten tacksam över allt hon lär mig när hon testar gränsen för sin röststyrka, när hennes otålighet tvingar mig att genast blidka henne. Jag älskar på många sätt hennes ovilja att kompromissa. Kanske gör jag det för att hon påminner mig så mycket om mig själv, men är den hon är fullt ut. Hon ursäktar sig inte för att hon har en dålig dag, för att hon gnäller när hennes mage krånglar, för att hon vill äta ögonblickligen oavsett var vi befinner oss. Är det inte det mest fantastiska med barn? Ändå är det just de där instinktiva, individuella, ärliga reaktionerna vi ofta tvingar dem att ge upp så att de kan bete sig på ett mer passande sätt och inte genera andra. Ärlighet är ett ord vi älskar, men i ärlighetens namn är vi rädda för den. Ändå får många gå åratal i terapi och betala dyra pengar för kurser i självutveckling för att återerövra sina jag. Förmodligen vet jag huruvida jag vågar vara mig själv fullt ut eller inte när jag ser att jag fortsätter låter min dotter vara den hon är.

Är egentid en självklarhet?

Det är en resa att ha barn, att släppa fokus på sig själv och ändå behålla det. Det verkar som att denna balansgång ofta utlöser en konflikt hos föräldrar. Jag gillar att dra paralleller med andra kulturer och vår, hur man t.ex. förhåller sig till barn och föräldrarollen i ursprungsbefolkningar. Jag har svårt att tänka sig över att indianska kvinnor beklagar sig över bristen på egentid. Det är helt klart ett modernt begrepp och var säkert inget man reflekterade över här heller när kvinnor alltid var hemma och förväntades ge upp all sin tid för familjen. Fördelen var väl att man slapp den där inre konflikten, lättare kunde acceptera att barnen upptog nästan all ens tid och kanske var det lättare att njuta av mammarollen när man slapp ha dåligt samvete över att man inte hann med sin karriär eller gå på fester med singelkompisarna.

Idag är egentid en indikation på hur långt vi ändå kommit, att vi förväntar oss att kunna leva ett liv för vår egen skull och inte för någon annans. Vi har skapat ett behov av att bättre ta hand om oss själva och hur kan det vara fel? Det är väl den största skillnaden mellan en kultur som är kollektivt inriktad och en som är individualistisk. Det går inte att undgå att det är dit utvecklingen går och att det ser likadant ut i andra länder när standarden och medvetenheten höjs.

Ansvaret ligger hos oss själva

Problemet är bara att vi istället för att erkänna de behov vi har trots att vi är föräldrar, antingen undertrycker eller skuldbelägger oss själva för dem eller vår familj när vi inte lyckas ge oss det vi behöver. Jag vet inte hur ofta jag hör (oftast) kvinnor säga att de får dåligt samvete när de åker iväg, gör något för sin egen skull och lämnar barnen. Det kan vara allt från att man lämnar barnen en timme till några dagar. Man vill men vill ändå inte. Som att ge sig själv en smula av den kaka man så gärna vill ha och sen beklaga sig över att man inte åt hela. Suck! När ska vi acceptera att vi är som vi är, att vi själva ofta är som barnen; trilska, otåliga, ovilliga att ge efter och uppriktigt VILL ha det vi vill ha?! När blir vi tillräckligt mogna för att låta våra barn lära oss det de kan bäst: att ställa krav på livet, att vänta sig det bästa utan att ursäkta sig eller kompromissa. Att ta ansvar för sig själv är nog det viktigaste man kan göra som förälder. För hur ska man någonsin kunna ge någon annan det man inte kan ge sig själv? Dessutom är barnen oerhört starka och kapabla, med eller utan oss.

Knowledge is power


Kolik, skrik eller mittemellan

När ett barn mår dåligt kan man nog göra allt för att det ska må bra igen. För oss innebar det att vi för första gången provade akupunktur, för att se om Iris kunde få hjälp med sitt odefinierbara skrikande på kvällen. Akupunktören var snäll och vänlig. Van med barn såklart. Två nålar i benen satte hon första gången, så får vi utvärdera vad som händer till nästa behandling. Märkligt nog var hon ovanligt lugn igår kväll, annars brukar hon nästan skrika sig själv till sömns.

Är det kolik, missnöje, trötthet, stress? Varför skriker de små? Man önskar med hela hjärtat att man visste. Och tydligen är det så vanligt att det slår om helt vid en viss tid, för ofta är de nöjda på dagarna, som Iris är. Min glittrande lilla stjärna, så charmig, stark, okuvlig och underbar. Och vilken röst hon har, hög och bestämd. Men hon har också ett helt eget språk, ett ljud för varje sinnesstämning. Ofta ligger vi bara och kvittrar med varann i soffan, jag, härmandes henne för att visa att vi förstår varann.

Kolik är bara ett annat ord för; Vi vet inte 

Jag gillar inte ordet kolik, det är den sämsta diagnos ett barn kan få. Ingen vet ju ens vad det innebär, bara att de skriker. Inte varför, inte vad man gör åt det. Men sympati får man ju, BVC sköterskorna klappar en på axeln och rekommenderar minifom och magdroppar. Mimifom, detta märkliga medel som inte ens bevisats vara effektivt, mest placebo säger man. Ändå är det någon slags tröst till trötta föräldrar. Nåt ska man ju ha att hoppas på, tänker de väl. Men att proppa mitt barn full av något som som innehåller mängder av konserveringsmedel, där går min gräns. Magmassage ska vara bra, det har jag provat lite grann, fast ofta vill hon inte ligga så pass länge på skötbordet på morgonen att jag har tid att ge. Nej, mat ska det vara, och sen kan man ju inte massera på ett tag.

Att tänka positivt är det enda som verkligen hjälper

Allt är inte dåligt med kolik/skrik, man måste försöka finna det positiva med allt. T.ex. så blir man betydligt starkare om man lyckas med att inte bryta ihop. Om man ger sig fan på att må åtminstone någorlunda bra fastän bebis skriker i örat på en eller i sin mans famn, så att man ändå bara vill dit och trösta. För det hjälper inte henne att jag blir stressad. Försök själv att bli lugnad och tröstad av någon som mår lika dåligt som du, det går bara inte. Det bästa man kan göra är att bära, vagga, andas, nynna, älska. Och bytas av så fort man tappar orken, för det känner de av. Oftast slutar Iris skrika så fort hon får en utvilad famn att vila i.

Jag tänker ibland att det är lite som att gå igenom ett värkarbete under förlossningen. Man vet att det kommer göra ont, men man bara andas, fokuserar på att vara här och nu, man vet att det kommer gå över. Man rider vågen och sen vilar man mentalt. Detta ljuva mellanrum, där det är tyst och lugnt och kroppen stilla. Då får man njuta tillsammans med sitt barn. Det går över upprepar man om och om igen tills det faktiskt gör det. Till dess, ser jag i mitt inre de där lyckliga ögonen som bara väntar på att kunna le mot mig igen. Det är värt alla ansträngningar i världen. Och ja, nu kan jag oftast koppla bort skriken genom att tänka: jag klarar det här, hon klarar det här, det går över. Och det gör det. Jäklar va starka vi är.