Ett liv tillsammans

Vad livet har lärt mig om döden

roses
Det går inte att leva ett liv utan att möta döden.
I måndags somnade Marcus morfar in. Det var första dödsfallet i hans familj. Han har varit förskonad länge, eftersom både hans mor- och farföräldrar hittills varit i livet. Jag har inte haft samma tur, många i min släkt har dött. Någon i en trafikolycka, en del av sjukdom även om många så klart var gamla när de fick somna in. Min bror dog i cancer när jag var 11 år. Han var sjuk större delen av min uppväxt. Jag har förträngt större delen av den tiden, men jag minns när han dog. Ingen har lärt mig så mycket om betydelsen av att få sörja i sin egen takt. Även de som har dött efter honom har hjälpt till att härda mig, tänjt min tolerans inför döden och ökat min förståelse för livet.

Döden skrämmer mig inte längre. Jag tänker inte längre att någon dör, mer att de förändras, går vidare, förvandlas. Från en form till något annat. Inget kan utplåna livet och i vår renaste form är jag övertygad om att vi lever vi vidare. Kanske är det en av anledningarna till att jag älskar fjärilar så mycket, för deras budskap handlar just om att byta skepnad och utvecklas till något ännu vackrare.

Min katt är också någon som lärde mig betydelsen av att släppa taget. Han var gammal när han dog, men han var som ett andra hjärta för mig under många år. Så under en lång tid var jag orolig för hur det skulle vara när han väl dog. Jag var rädd att jag skulle gå under helt, kanske för att kärleken till honom hållit mig uppe när min bror dog. Så varje gång det sista året av hans liv som jag var hemma i Dalarna där han bodde hos mina föräldrar tog jag farväl. Jag sa att jag älskade honom och ville att han skulle ha det bra. Att han var fri att gå när han ville. Jag tog slutligen farväl sittandes på en sten i skogen hemma i Skåne när han somnade in hos veterinären. Och jag minns att jag vid ett tillfälle kände en lättnad, som när en fågel lämnar marken. Då visste jag att han var fri. Det var vackert, och det var tillräckligt. Jag behövde aldrig sörja mer.

Man kan ta avsked långt innan och precis när någon dör, men även efteråt. Det handlar om att släppa taget, att lämna över och ha tillit. Människor finns i våra liv så länge det är meningen. Vi kan känna tacksamhet för varje dag de gör det, men även låta dem vara fria att gå när de vill.