Ett liv tillsammans

Första partiet som lägger ner piskan får min röst!

Sedan jag var i 23års åldern har jag inte varit särskilt intresserad av den politiska debatten. Det var jag kanske inte då heller, men jag var verkligen en idealist och det var inte svårt att få mig att gå igång på alla cylindrar när det gällde frågor som rättvisa, jämlikhet, köttindustri och främlingsfientlighet. Jag och Marcus hade många heta diskussioner, särskilt eftersom han älskade att argumentera mot mig vilken sida jag än tog. Jag tror det var lite av en sport för honom. Jag har alltid tyckt att det är rätt trist med politik, men jag har insett att det är för att min egen ideologi är så oerhört skild från någon av de sittandes partiernas.

Att rösta på den minst sämsta känns väldigt svårt för mig som inte kan kompromissa med det jag verkligen tror på. Om det enda som räknas är att man har ett jobb att gå till, när människor idag mår allt sämre, är sjukare, mer stressade än nånsin, när fler och fler barn äter antidepressiva och man ändå vill införa betyg i lägre klasser så har man enligt mig helt förlorat sin människosyn på vägen till makten. Jag får känslan av att det man förmedlar med dagens politik är: ”jobbar du inte ihjäl dig så får du inte leva! Sluta lyssna till dig själv, din kropp, din sanning, din intuition så är du en god medborgare. Om du sen bränner ut dig så har du ingens stöd i ryggen, då får du skylla dig själv för att du lyssnade till oss istället för till dig själv”. Typ. För vad lever vi för, varför är vi här, om livet bara ska vara en kamp, ett ansvar? Ett liv som faktiskt är en gåva  och som inte förväntar sig mer av oss från att vi föds än att vi lever det på vårt eget sätt. Jag är övertygad om att när vi får leva utan att ha piskan efter oss så frigörs all vår kreativitet, lust och glädje över att kunna bidra och uttrycka oss. Då kommer vi lägga kraften på att förverkliga våra idéer, växa som människor, stötta varann och ta ansvar för andra, på grund av att vi faktiskt bryr oss! Men vem ska ge oss chansen att visa vad vi går för, när vi inte blir tvingade?

Det är även lite speciellt nu när man ska ha barn i valtider, för plötsligt är det ju helt andra frågor man fokuserar på. Plötsligt är man själv och ens egen värld inte viktigast utan den värld som man vill lämna över till den lilla i magen. Nästan så att jag själv vill bli politiker för att se till att hon för alltid slipper äta förgiftad mat, sova på madrasser med kemikalier, andas in avgaser eller utsättas för stress i skolan och på jobbet. Och samtidigt måste man göra allt man kan för att inte bli någon stadsminister hemma, utan jobba för att hon så snart som möjligt ska känna att hon har samma valmöjligheter i sitt liv som jag har i mitt. Att lämna över makten till den lilla människan – kanske något för vår blivande stadsminister att tänka på.