Ett liv tillsammans

En kärleksförklaring

Det är en kärleksförklaring att bli förälder. Jag kan nästan förlora mig själv när jag stirrar in i min dotters djupblå ögon. Ibland tror jag att hon har en hel stjärnhimmel där inne, ibland är det som att sitta vid en isande klar vårbäck. Man kan liksom ana hur stort livet egentligen är, bara genom att se hur hon ser på världen. Allt är krispigt nytt, intressant, en värld av magi och förundran.

Ändå är det inte lätt alla gånger att känna att man räcker till, när trösten inte tröstar, vaggandet inte lugnar. I frustrationen över att inte förstå blir man lätt utmattad. Bara då. Jag säger ofta till mig själv: bara släpp motståndet, det är som det är, du gör allt du kan. Hon är stark, hör på henne så stark hon är! Men jag börjar även förstå att hon är rätt känslig. För nya miljöer, för intryck, även om hennes nyfikenhet och öppenhet gör att hon måste ta in det. Hon blir så oerhört trött och uppgiven när det blivit för mycket av nya människor och platser, då får vi bara släppa allt och bara finnas där tills hon fått allt ur systemet.

Jag sa till min man igår, att det är fantastiskt att man kan älska någon så mycket fastän man blir så trött och uppgiven ibland. Att man uthärdar ena sekunden för att i nästa, när hon spricker upp i ett leende, blir salig av lycka. Hon låter en aldrig lida för länge, låter en alltid förstå att det blir bra igen. Som att hon vill säga: nu är det ju bra! häng inte upp dig på det som varit. När det är bra så är det riktigt bra. Då gör det inget att det var jobbigt nyss.

Sån är kärleken. Så vet vi att vi älskar de vi älskar, att de både väcker det vi inte vill möta inom oss och det där vi älskar att känna. Det är en ständig pendelrörelse, en dans, ett lärande och ett upplevande. Livet blir så mycket större när vi delar det, när vi låter oss påverkas av andra. När vi vågar släppa taget och bara falla in i det stora blå…

iris lila ögon

 

 

 

Om man bara visste vad som rör sig därinne..



Styrkan i att vara svag

Det är imponerande hur fort bebisar kan skifta i humöret. Från att ena sekunden le lika varmt som vårsolen, till att skrika som att hela världen är emot dem och inget är bra.

Häromdagen kände jag mig så otroligt trött och uppgiven över de senaste dagarna av Iris missnöjeskavalkad, mest för att jag kände mig så maktlös och förtvivlat undrade om det nånsin skulle bli bättre. Jag fick ge mig själv en stund att verkligen bryta ihop känslomässigt och ge efter för tröttheten som smugit sig allt längre in. Den kvällen grät vi ikapp jag och hon och efteråt var det en befriande känsla som infann sig. Jag höll ihop, det gjorde hon också. Vi stöttade varann genom att låta den andra gråta ut och det var skönt att slippa hålla upp en stark mammafasad för en gångs skull.

Man behöver inte alltid visa sig stark som förälder, man är det ändå. Det krävs i själva verket en enorm styrka för att vara sårbar, för att ta emot sina känslor, ge sig själv utrymme att känna det där som man känner, men inte vill känna. Det krävs ingen styrka för att vara lycklig, pigg, utvilad och klartänkt. Men det krävs styrka för att finnas där även när man känner att man knappt orkar. Att ta sig igenom, en sekund i taget. Att tillåta sig själv att känna sig lika maktlös som det där lilla barnet man försöker vagga till ro.

Förmodligen vet man inte förrän man blivit förälder hur otroligt mycket outnyttjad styrka man har inom sig. Likaså har jag insett vilken otrolig styrka små barn har i och med att de är så sanna mot sina känslor. De kan vara sårbara och samtidigt kraftfulla när de uttrycker det. Så lyckliga, fullt ut när de är det, så ledsna och uppgivna ibland. Aldrig är de mitt emellan, aldrig är de långsinta, aldrig får de lågmäld söndagsångest. Det är bra eller dåligt. Punkt slut. Och alltid, alltid, strävar de efter välmående. Kräver det. Som vanligt, har vi mycket att lära.

 



Hur man gör sin röst hörd genom att lyssna inåt (och till barnen)

Jag förundras ständigt över Iris styrka. Jag är trots tröttheten tacksam över allt hon lär mig när hon testar gränsen för sin röststyrka, när hennes otålighet tvingar mig att genast blidka henne. Jag älskar på många sätt hennes ovilja att kompromissa. Kanske gör jag det för att hon påminner mig så mycket om mig själv, men är den hon är fullt ut. Hon ursäktar sig inte för att hon har en dålig dag, för att hon gnäller när hennes mage krånglar, för att hon vill äta ögonblickligen oavsett var vi befinner oss. Är det inte det mest fantastiska med barn? Ändå är det just de där instinktiva, individuella, ärliga reaktionerna vi ofta tvingar dem att ge upp så att de kan bete sig på ett mer passande sätt och inte genera andra. Ärlighet är ett ord vi älskar, men i ärlighetens namn är vi rädda för den. Ändå får många gå åratal i terapi och betala dyra pengar för kurser i självutveckling för att återerövra sina jag. Förmodligen vet jag huruvida jag vågar vara mig själv fullt ut eller inte när jag ser att jag fortsätter låter min dotter vara den hon är.

Är egentid en självklarhet?

Det är en resa att ha barn, att släppa fokus på sig själv och ändå behålla det. Det verkar som att denna balansgång ofta utlöser en konflikt hos föräldrar. Jag gillar att dra paralleller med andra kulturer och vår, hur man t.ex. förhåller sig till barn och föräldrarollen i ursprungsbefolkningar. Jag har svårt att tänka sig över att indianska kvinnor beklagar sig över bristen på egentid. Det är helt klart ett modernt begrepp och var säkert inget man reflekterade över här heller när kvinnor alltid var hemma och förväntades ge upp all sin tid för familjen. Fördelen var väl att man slapp den där inre konflikten, lättare kunde acceptera att barnen upptog nästan all ens tid och kanske var det lättare att njuta av mammarollen när man slapp ha dåligt samvete över att man inte hann med sin karriär eller gå på fester med singelkompisarna.

Idag är egentid en indikation på hur långt vi ändå kommit, att vi förväntar oss att kunna leva ett liv för vår egen skull och inte för någon annans. Vi har skapat ett behov av att bättre ta hand om oss själva och hur kan det vara fel? Det är väl den största skillnaden mellan en kultur som är kollektivt inriktad och en som är individualistisk. Det går inte att undgå att det är dit utvecklingen går och att det ser likadant ut i andra länder när standarden och medvetenheten höjs.

Ansvaret ligger hos oss själva

Problemet är bara att vi istället för att erkänna de behov vi har trots att vi är föräldrar, antingen undertrycker eller skuldbelägger oss själva för dem eller vår familj när vi inte lyckas ge oss det vi behöver. Jag vet inte hur ofta jag hör (oftast) kvinnor säga att de får dåligt samvete när de åker iväg, gör något för sin egen skull och lämnar barnen. Det kan vara allt från att man lämnar barnen en timme till några dagar. Man vill men vill ändå inte. Som att ge sig själv en smula av den kaka man så gärna vill ha och sen beklaga sig över att man inte åt hela. Suck! När ska vi acceptera att vi är som vi är, att vi själva ofta är som barnen; trilska, otåliga, ovilliga att ge efter och uppriktigt VILL ha det vi vill ha?! När blir vi tillräckligt mogna för att låta våra barn lära oss det de kan bäst: att ställa krav på livet, att vänta sig det bästa utan att ursäkta sig eller kompromissa. Att ta ansvar för sig själv är nog det viktigaste man kan göra som förälder. För hur ska man någonsin kunna ge någon annan det man inte kan ge sig själv? Dessutom är barnen oerhört starka och kapabla, med eller utan oss.

Knowledge is power



Kolik, skrik eller mittemellan

När ett barn mår dåligt kan man nog göra allt för att det ska må bra igen. För oss innebar det att vi för första gången provade akupunktur, för att se om Iris kunde få hjälp med sitt odefinierbara skrikande på kvällen. Akupunktören var snäll och vänlig. Van med barn såklart. Två nålar i benen satte hon första gången, så får vi utvärdera vad som händer till nästa behandling. Märkligt nog var hon ovanligt lugn igår kväll, annars brukar hon nästan skrika sig själv till sömns.

Är det kolik, missnöje, trötthet, stress? Varför skriker de små? Man önskar med hela hjärtat att man visste. Och tydligen är det så vanligt att det slår om helt vid en viss tid, för ofta är de nöjda på dagarna, som Iris är. Min glittrande lilla stjärna, så charmig, stark, okuvlig och underbar. Och vilken röst hon har, hög och bestämd. Men hon har också ett helt eget språk, ett ljud för varje sinnesstämning. Ofta ligger vi bara och kvittrar med varann i soffan, jag, härmandes henne för att visa att vi förstår varann.

Kolik är bara ett annat ord för; Vi vet inte 

Jag gillar inte ordet kolik, det är den sämsta diagnos ett barn kan få. Ingen vet ju ens vad det innebär, bara att de skriker. Inte varför, inte vad man gör åt det. Men sympati får man ju, BVC sköterskorna klappar en på axeln och rekommenderar minifom och magdroppar. Mimifom, detta märkliga medel som inte ens bevisats vara effektivt, mest placebo säger man. Ändå är det någon slags tröst till trötta föräldrar. Nåt ska man ju ha att hoppas på, tänker de väl. Men att proppa mitt barn full av något som som innehåller mängder av konserveringsmedel, där går min gräns. Magmassage ska vara bra, det har jag provat lite grann, fast ofta vill hon inte ligga så pass länge på skötbordet på morgonen att jag har tid att ge. Nej, mat ska det vara, och sen kan man ju inte massera på ett tag.

Att tänka positivt är det enda som verkligen hjälper

Allt är inte dåligt med kolik/skrik, man måste försöka finna det positiva med allt. T.ex. så blir man betydligt starkare om man lyckas med att inte bryta ihop. Om man ger sig fan på att må åtminstone någorlunda bra fastän bebis skriker i örat på en eller i sin mans famn, så att man ändå bara vill dit och trösta. För det hjälper inte henne att jag blir stressad. Försök själv att bli lugnad och tröstad av någon som mår lika dåligt som du, det går bara inte. Det bästa man kan göra är att bära, vagga, andas, nynna, älska. Och bytas av så fort man tappar orken, för det känner de av. Oftast slutar Iris skrika så fort hon får en utvilad famn att vila i.

Jag tänker ibland att det är lite som att gå igenom ett värkarbete under förlossningen. Man vet att det kommer göra ont, men man bara andas, fokuserar på att vara här och nu, man vet att det kommer gå över. Man rider vågen och sen vilar man mentalt. Detta ljuva mellanrum, där det är tyst och lugnt och kroppen stilla. Då får man njuta tillsammans med sitt barn. Det går över upprepar man om och om igen tills det faktiskt gör det. Till dess, ser jag i mitt inre de där lyckliga ögonen som bara väntar på att kunna le mot mig igen. Det är värt alla ansträngningar i världen. Och ja, nu kan jag oftast koppla bort skriken genom att tänka: jag klarar det här, hon klarar det här, det går över. Och det gör det. Jäklar va starka vi är.



Idag blev hemförlossningen förstasidesstoff

Ibland gör man sånt som förvånar en själv. Det finns vissa gånger jag gått över mina gränser och inte förrän i efterhand förstått hur betydelsefullt det varit för mig. Som den gången jag åkte ensam till Nya Zeeland för att backpacka, när jag har flyttat till nya städer där jag inte känt en endaste käft, ställt mig framför en jury och talat passionerat med endast en vag företagsidé i bakhuvudet för chansen att vinna ett stipendium. Och så var det förstås när jag födde hemma, vilket visserligen kändes som enda självklara alternativet, men när det idag hamnade på förstasidan i Sydsvenskan och även i Helsingborgs Dagblad känns det rätt stort. Även om jag även ser det komiska i att det som nu är förstasidesstoff, för bara 50-60 år sedan var något alla gjorde. http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/lilla-iris-foddes-i-vardagsrummet/

marcus carro iris sydsvenskan

Foto: Julia Lindermalm.

Att föda med huvudet högt

Det jag är stolt över är inte det faktum att vi gjorde något okonventionellt när det gäller förlossning idag, utan att jag följde min övertygelse och valde att se förlossningen som något som kunde ge mig styrka och inte överväldiga eller skada mig. Jag kan i efterhand fortfarande skörda känslan av den kraft som förlossningen i sig förlöste. Förundran över kapaciteten man som kvinna har, att skapa ett nytt liv, att sätta det till världen med hjälp av bara instinkt och kroppens medfödda kunskap.

Jag har flera gånger ställt mig själv och andra frågan: Hur kommer det sig att så många är rädda för att föda? Att alltfler tvivlar på sin egen kropps förmåga? Den som kvinnor har och alltid haft, sedan urminnes tider.

Barnmorskan Christina Nilsson skrev i sin doktorsavhandling om förlossningsrädsla bl.a. dessa slutsatser om erfarenheterna hos de kvinnor hon intervjuat:

  • Kvinnor känner att de inte varit närvarande eller aktiva. Känslan är att ”bli förlöst”, i stället för att ”föda”.
  • Kvinnor känner att de inte är tillräckligt kompetenta som barnaföderskor.
  •  Kvinnor hamnar i chocktillstånd och får svårt att kommunicera med omvärlden, vilket skapar en enorm ensamhetskänsla.
  • Kvinnor känner brist på stöd från barnmorskan i olika grad.

Här kan du läsa hela avhandlingen: http://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:530765/FULLTEXT01

Varför är vi så rädda?

Jag vill inte säga att något har tagits ifrån oss, för i slutändan är det bara vi själva som har makten över våra liv och våra upplevelser. Men enligt mig har det i och med att sjukhuset tog över förlossningarna på 60 talet förändrat psyket på en stor del av befolkningen. Säkert fanns det sådana som var rädda även innan, men det verkar som att när förlossningarna blev mer inriktade på det medicinska och på att gardera sig för risker, så ökade även rädslan.

Ett bevis för det är de många Auroramottagningar för förlossningsrädda som finns runt om i landet. Positivt givetvis att det finns stöd till de som behöver, men ändå synd att det finns så stort behov.

Varför ska något som i grund och botten är friskt, behandlas som sjukt? Varför handlar allt om att förebygga när de flesta bevisen talar för att det inte behövs? Varför görs alla satsningar på att tala om risker istället för möjligheter? Varför nämner inte MVC med ett ord hemförlossning som ett alternativ? Att välja var man ska föda är en mänsklig rättighet enligt Europakonventionen, något Sverige stöder i teorin men inte i praktiken då man inte erbjuder ekonomiskt stöd till hemföderskor (undantagsvis Sthlms län för omföderskor) och vissa sjukhus inte tillåter sina barnmorskor att assistera vid hemförlossningar.

Avslutar med att citera Ingela Sjöblom i hennes avhandling ”Planerad hemförlossning i Norden”:

De få kvinnor som väljer att föda hemma i Sverige är i hög grad nöjda med sina förlossningsupplevelser. De har upplevt att människor i deras omgivning varit negativa till deras val och att såväl sjukvårdspersonal som privatpersoner har försökt påverka dem att ändra sitt beslut. Kvinnor i Norden upplever att barnmorskan som bistått vid hemförlossningen besuttit goda kunskaper, såväl medicinska som omvårdnadsmässiga och emotionella. Att vara hembarnmorska i Norden innebär att ha valt en livsstil som upplevs som personligt givande och innebär att kunna utnyttja sin barnmorskekompetens fullt ut.

Hela avhandlingen:  https://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/17690/Sjoblom2%20HS%20Diss%202014_7%20MUEP.pdf?sequence=4&isAllowed=y



10 råd jag fått eller önskar att jag fått som gravid

stockvault-hands-on-pregnant-stomach131025Goda råd är dyra. Man får vara tacksam för de tips och råd som man verkligen får nytta av. Det är däremot inte lätt att veta just vad man kommer tycka är värdefullt när man väl hamnar i situationen. Jag tar emot de råd jag får med ett öppet sinne, utan att för den delen ta för givet att det passar just mig. Här är i alla fall några råd jag fått som jag faktiskt har haft nytta av och några jag önskar att jag fått.

  1. Avslöja inte vilket datum du är beräknad till, utan säg att du är beräknad 2-3 veckor senare än du egentligen är. Detta råd fick jag tyvärr för sent, annars hade jag följt det. Det var helt klart bland det mest stressande under graviditeten, eftersom Iris blev en vecka och fyra dagar försenad var det många som var otåliga och hela tiden frågade om hon inte hade kommit än. Det hade helt klart räckt med min egen stress i det läget.
  2. Laga matlådor för minst 10 dagar efter att bebisen kommit. Ovärderligt tips, hade vi inte haft matlådor hade vi väl levt på mackor och yoghurt första tiden.
  3. stockvault-do-not-disturb-sign-on-door131466Vänta runt två veckor med att ta emot besökare efter födseln och tala i förväg om att ni tänker göra så. Märkte verkligen hur viktigt det är att vara ifred och bekanta sig med sin bebis innan man bjuder hem andra som ska lära känna henne.
  4. Gnugga eller torka bröstvårtorna efter duschen med en frottéhandduk rätt hårt, för att förebygga sår på bröstvårtorna vid amning. Det gör huden mindre känslig. Verkat ha funkat bra för mig.
  5. Använd sjukhustrosor av nät första tiden efter förlossningen. Fula men otroligt praktiska! Fick köpa själv eftersom jag födde hemma, vet att många tar med sig hem från BB.
  6. Låt bebisen sova på en handduk om ni samsover med bebisen. Rulla upp kanterna så kommer hon inte i kläm, är lättare att amma med på det viset än med ett babynest, eftersom det bara är att rulla ut ena sidan för att kunna ligga nära.
  7. Köp en bärsjal. Trikå är bäst i början. Kolla noga igenom instruktioner och öva med t.ex. en docka eller nalle några gånger. Tog åtminstone sex knytningar innan jag fick helt rätt på det. Bärsjalen är helt ovärderlig för mig, eftersom hon gärna vill bäras. Jag har henne i den hela eftermiddagarna och får samtidigt händerna fria medan hon sover lugnt. Dessutom är det supersmidigt att gå ut på promenad i bärsjal, de behöver inte ha mer än body och byxor på sig om man har en jacka över. Ett till tips om du bär i sjal alltså, skaffa bärjacka. Ett av de bästa köpen jag gjort!
  8. Ta ledigt, eller ta ut föräldraledighet en tid innan förlossningen. Jag tror det är jätteviktigt att hinna varva ner och förbereda sig mentalt inför att vara hemma med sitt barn om det är första barnet. På det viset går man inte direkt från en supermaxad tillvaro till bebisbubblan, där allt annat får läggas åt sidan den första tiden.
  9. Låt bebisen ligga på en vanlig kudde vid amning innan du köper en dyr amningskudde. När bebisen är liten är det väldigt smidigt att kunna amma på kudden och sen om hen somnar kan man bara flytta hela kudden om man vill ha händerna fria. Har funkat bra för oss som har en dotter som inte vill ligga själv när hon är vaken. Köpte en hög syntetkudde på Hemtex som har funkat bra att ha som amningskudde. Har fortfarande inte skaffat amningskudde, kanske dock är bra när hon blir lite större.
  10. 0009363455L-849x565Var väldigt försiktig med google. Jag är väldigt försiktig med information överhuvudtaget, men det är extra lätt när man får barn att börja googla vid minsta lilla nysning eller utslag. Vid ett tillfälle var jag säker på att hon fått torsk i munnen p.g.a. det jag läst på nätet, och när jag sen frågade på BVC var det inte alls torsk. Helt onödig energi som jag slösade på den felaktiga diagnosen. Efter det har min inställning varit att min dotter är helt perfekt precis som hon är och att det inte är mitt jobb att leta fel på henne utan att faktiskt uppmärksamma allt som är bra med henne. Det är oftast bara ett skifte i medvetenhet som krävs för att komma till ro och lita till att allt är som det ska. Dessutom är det mesta som bebisar råkar ut för rena petitesser som går över av sig självt. Då kan ju de små få slippa lida av vår oro i onödan.

 

 

 



En hemmafödsel som inte riktigt blev som vi väntat oss, men som blev precis som den skulle

Så föddes hon äntligen, lilla Iris. Den 7/12, andra advent. En vecka och fem dagar senare än beräknat. Det var på håret att det blev en hemmafödsel. Vi prickade in sista dagen mina barnmorskor hade möjlighet att hjälpa oss och jag hade hur som helst inte fått föda hemma om jag gått två veckor över tiden. Men jag visste, trots att jag var lätt stressad över var dag som passerade utan värkar, att det var meningen att hon skulle komma hemma i förlossningspoolen i vardagsrummet. Att vi skulle slippa skynda iväg till sjukhus, att jag skulle få göra allt på mitt sätt. Ok, jag hade inte väntat mig att det skulle ta ett helt dygn för henne att titta ut efter att första värken gett sig till känna. Men värkarna kom med låånga mellanrum. Ända tills hon föddes faktiskt. Hon hade inte bråttom, och ett tag trodde jag nästan att hon hade ångrat sig och tänkte stanna inne i livmoderns välbekanta värme för alltid.

Jag ville ha en helt naturlig förlossning och bara förlita mig till min egen förmåga att hantera värkarna. Det kändes viktigt att få uppleva förlossningen precis som den var. Det ångrar jag inte. Det gjorde aldrig så ont att jag inte stod ut, eller kände för att ge upp. Vattnet hjälpte, men mest hjälpte det att vara fullkomligt fokuserad i varje värk, att andas lugnt och djupt och att vara fullkomligt närvarande i allt som hände. Pausen mellan värkarna var mer välgörande än någon annan vila jag nånsin upplevt. Jag njöt av varje sekund, eftersom det gav mig möjlighet att samla krafterna. I efterhand är jag rätt impad av den styrka som förlossningen väckte i mig.

Vilket äventyr det är att föda i vatten! Vi hade dock helt missbedömt vår varmvattenberedares kapacitet, vilket gjorde att Marcus fick springa vändor med vattenkokare och kastruller hela natten. Stort misstag, jag ville ju ha honom hos mig, med lugna andetag bakom min rygg i varje värk. Till slut gav jag upp, muttrade irriterat åt poolen som inte alls blev den bundsförvant jag väntat mig. Den skulle ju skänka lugn, värme, lindring. Istället fylldes den bara långsamt med pissljummet vatten och jag fick bara sitta bredvid och se på Marcus svettiga kamp med att ge mig min drömförlossning.

Så nu fick det vara nog. Marcus fick överge poolen för att sitta med mig. Men som tur var kom barnmorskorna söndag morgon, och då blev det full fart med fyllandet igen. Så vid lunchtiden fick jag krypa i det nu faktiskt varma vattnet och kunde bokstavligt talat flyta med i varje värk. Ljuvligt. Där låg jag och flöt och ålade runt i säkert sju timmar. Krystvärkarna kom på sena eftermiddagen och förutom ett försök att istället stå upp mot en stege och stå i duschen för att få mer hjälp av gravitationen i krystvärkarna så ville jag inte upp ur vattnet. När barnmorskorna tyckte det närmade sig, så frågade de om Marcus ville sitta med mig i vattnet när hon föddes och det tyckte vi båda var en bra idé. Så när väl huvudet kom efter två timmars krystvärkar, ploppade hon ut som en liten fisk. Vilket magiskt ögonblick! Det var nästintill overkligt, efter alla ansträngningar, efter all väntan, all längtan, när hon kom simmades ut i livet.

Hon är en bestämd liten tjej, det märkte vi på en gång, för hon skrek som en tok i timmar när hon kom. Vilket är ovanligt för barn som föds i vatten som ofta är väldigt lugna. Men det såg vi som ett tecken på livsstyrka och det visar hon fortfarande dagligen prov på när hon tappar tålamodet med oss. Det känns fint att fira det gamla och det nya året med henne. 2015 är ju starten för ett helt nytt liv och föräldraskapet kommer fylla luckor som förut var fyllda med egentid och annat som nu känns avlägset. Även denna blogg får hänga med i förändringarna och ett medvetet föräldraskap känns viktigt och inspirerande att skriva om.   Ett väldigt gott nytt år till er alla och hoppas 2015 blir allt ni hoppas på och mer!



Att förbereda sig på det helt oförberedda

Det är så nära nu. Jag tror hon kommer vilken dag som helst. Vi har förberett allt hemma, köpt hem allt som behövs till förlossningen och tiden efter. Fyllt frysen så gott det går med matlådor, städat hela huset. Jag passade även på att fixa håret igår så jag slipper tänka på det på ett tag.

Men frågan är hur mycket man kan förbereda sig på att bli förälder. Jag har under flera tillfällen under graviditeten försökt sätta mig in i den roll jag måste ta när bebisen kommer. Det har varit helt omöjligt. Jag har aldrig haft så svårt att i förväg sätta mig in i en situation som i denna, det hjälper inte hur jag än försöker eftersom det är så skilt från något annat jag tidigare upplevt. På något sätt har jag ändå haft behov av att förbereda mig på att vara så oförberedd, för att känna mig fullt redo. Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för att förbereda mig mentalt, men vill ändå få grepp om den förändring som sker från ögonblicket mitt barn föds och det skifte i prioritering jag måste göra: från mig själv till någon annan.

En tanke slog mig, och det är hur jag, särskilt den senaste månaden insett vilket enormt arbete min kropp gjort helt på egen hand. Att den utan min inblandning skapat de perfekta omständigheterna för en cell att utvecklas till ett foster, för att nu vara en livsduglig liten människa. Dessutom har den klokheten att redan innan barnet är fött starta produktionen av mat till bebisen som är perfekt anpassad till dess behov, även det helt utan min inblandning eller vetskap. Jag är helt övertygad om att den på samma sätt helt själv kan styra över förlossningsprocessen om jag bara kan lämna över spakarna och ha full tillit även här, eftersom det ligger i kroppens eget intresse att bebisen kommer ut. Därför ser jag mig numera mer som en medpassagerare än den som faktiskt föder, och jag kan ärligt talat säga att jag ser fram emot den resan.

Insikten om kroppens otroliga intelligens har fått mig att inse även detta: om kroppen planerat, organiserat och verkställt en så oerhört komplicerad process för att ge bebisen de rätta fysiska förutsättningarna att leva i denna värld, så måste det rent logiskt även finnas en plan för mig, som den som ska garantera barnets överlevnad. Det måste alltså vara så att mina (och min mans) instinkter och intuition kommer aktiveras vid födseln. Lika säkert som en bebis har utrustats med förmågan att vara medveten om- och kommunicera sina behov, har en förälder utrustats med förmågan att förstå dem. Det finns alltså en plan även för mig. Detta har varit en oerhört betryggande tanke och har hjälpt mig känna mer tillit till det naturliga med att bli mamma. Jag behöver inte veta allt nu, för allt kommer komma när jag behöver det.

Förhoppningsvis den sista magbilden innan bebisen kommer. 

Mage 028ändrad1



Att planera för det bästa eller utgå från det värsta – om att föda hemma

Jag hade inte varit gravid länge när någon frågade mig om jag hade funderat på att föda hemma. Det hade jag inte, mest för att det ännu var så tidigt i graviditeten. Det lustiga var att när frågan väl var ställd så visste jag att det var precis det jag skulle. Det kändes bara helt självklart, särskilt med tanke på att jag från första början har sett graviditet och födsel som något fullkomligt naturligt, vackert och okomplicerat. Jag har överhuvudtaget inte förväntat mig några problem utan har hela tiden fokuserat på det faktum att min kropp är perfekt konstruerad för att bära barn och föda barn och att naturen är en helt makalös ingenjör som gjort allt detta möjligt.

Jag har i de flesta fall möts av nyfikenhet och förståelse när jag berättat om mina planer. Men ibland även blivit mött av skeptism, rädsla och tvivel. Men så har det heller aldrig funnit så mycket rädsla kring födande som i vår moderna tid. Det som borde vara det normala: en naturlig, okomplicerad födsel har blivit det avvikande. De som haft de värsta erfarenheterna tävlar om att höras mest, de som haft de lyckade födslarna har inte samma behov av att tala om dem. Tyvärr. Det behövs positiva krafter för att vända en trend av ökad rädsla för något som är bland det mest naturliga vi kan vara med om och helt nödvändigt för människans existens. Har du nånsin hört talas om en elefant som tvivlar på sin förmåga att föda? Ändå snackar vi bebisar på över 100 kg! Djuren vet något som de flesta av oss inte vet. De vet hur man låter kroppen sköta jobbet, och de tvivlar aldrig på att något så stort kan komma ut ur deras kropp. De bara föder. Med fullkomligt lugn och självsäkerhet. Ett tips för förlossningsrädda är att kolla när djur föder på youtube.

https://www.youtube.com/watch?v=llIv20mScP8

Ett argument man ofta möts av när man väljer att föda hemma är: tänk om något händer? Man tror att faran med att föda hemma är större, att riskerna är större. Sanningen är att de är mindre. Mindre allvarliga komplikationer inträffar under hemmafödslar än på sjukhusfödslar.

Det man heller inte tar med i beräkningarna är att de flesta hemföderskor väljer att ha med kunniga barnmorskor som i ett tidigt skede ser om det är nödvändigt att åka in till sjukhus. De fåtal barnmorskor som idag jobbar med hemförlossningar i Sverige måste vara väldigt kompetenta. De har inte tillgång till samma utrustning för övervakning av fostret, eller medicinska smärtlindringsmetoder. De har istället en stor tillit till kvinnans naturliga förmåga att förlösa sitt barn, vilket såklart bidrar mycket till självsäkerheten hos den födande kvinnan. De är dessutom utbildade för att kunna se när ett nyfött barn behöver specialistvård. De är vana att assistera vid förlossningar i många olika miljöer och även i vatten. Vattenfödsel är ett alternativ som oftast inte finns på sjukhus, även om vatten kanske är en av de trevligaste miljöer att föda i och dessutom innebär en väldigt mjuk, naturlig övergång för barnet. Barn som föds i vatten skriker mer sällan än andra barn när de föds och är mycket lugnare. Mycket därför, så planerar jag att föda i vatten.

En del anklagas för att inte vara riskmedvetna eller t.o.m att de är själviska som föder hemma. Att de inte tänker på sitt barns bästa. Vilket i själva verket är det man gör. Man vill helt enkelt skapa den bästa möjliga miljön och de mest naturliga förutsättningarna för bebisen att födas i. Dessutom är den miljö som är mest bekväm och bäst för mamman, den bästa för bebisen. Varför? Förlossningsförloppet är helt beroende av lugn och ro/ må bra hormonet Oxytocin och stannar upp med bl.a. hormonet adrenalin, så bara själva resan till sjukhuset gör oftast att värkarbetet tillfälligt stannar av, för att inte tala om vad en obekant sjukhusmiljö bidrar till det gäller utdragna förlossningsförlopp. När sinnet kan slappna av, slappnar kroppen av och först då kan livmoderns muskler slappna av och bebisen komma ut. Att vara avslappnad och bekväm är alltså helt nödvändigt för en naturlig förlossning. För när man är rädd blir kroppen spänd och komplikationer som bristningar och behovet av att använda sugklocka och tång kan då bli nödvändigt. Som hemföderska har man gjort ett väldigt medvetet val. Man är införstådd med risker som alla andra, men anser att fördelarna med att föda på sina egna villkor överväger så pass mycket att riskerna inte känns som egentliga risker. Man väntar sig helt enkelt det bästa.

När förlossningarna flyttade in på sjukhusen i mitten av 1900-talet upphörde nästan möjligheten att själv kunna välja födelseplats. I Sverige har man rätt att föda hemma, men får, med undantag av omföderskor i Stockholms län, själv bekosta sina barnmorskor vid hemfödsel. Men för mig är det svårt att sätta ett pris på en upplevelse så livsomvälvande som en födsel. Vi la minst fyra gånger så mycket pengar på vårt bröllop och skulle jag rangordna deras betydelse så kommer födelsen av mitt barn utan tvekan på första plats, även om vårt bröllop överträffade alla våra förväntningar. För mig blir det alltid så när jag planerar för det bästa. Jag kompromissar aldrig när något känns helt rätt. Mitt barn kommer få veta att hennes ankomst var värd mer än något annat och att hon förtjänade det bästa vi kunde ge henne: en storslagen start på det nya livet.

Mer inspiration för naturlig födsel/ hemförlossning.  

 

Mycket bra guide om hur man får en så naturlig förlossning som möjligt på sjukhus:

http://naturligtvisare.se/wp/wp-content/uploads/2012/08/Guide-till-din-naturliga-sjukhusf%C3%B6rlossning.pdf

 Helena Lindgren: Uppsats om hemförlossningar i Sverige 1992-2005 : Förlossningsutfall och kvinnors erfarenheter (Rekommenderar alla som vill ha väl grundade argument för att föda hemma och alla som tror att det är farligare än att föda på sjukhus att läsa)

http://publications.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/39049/thesis.pdf;jsessionid=4C12EC23F297D1F658F4CB038FB2420D?sequence=1

Praktiska tips om att föda hemma: 

http://handbok.alternativ.nu/%C3%96vriga_%C3%A4mnen/Barn/F%C3%B6da_hemma

Filmer:

http://www.freedomforbirth.com/

http://orgasmicbirth.com/products/films-soundtrack/

http://watch.birthstorymovie.com/

Böcker om naturlig födsel:

Ina May Gaskin: guide to childbirth och Spiritual Midwifery

Kristina Turner: Natural Birth. A Holistic Guide to Pregnancy, Childbirth and Breastfeeding

Susanna Heli: Föda utan rädsla. Rekommenderar även deras kurser inför förlossning. Den lärde mig och min man väldigt bra metoder för hur man får ett smidigt förlossningsförlopp med hjälp av bl.a. andning, beröring och massage och hjälper pappan/ stödet att bli mer delaktig. http://www.fodautanradsla.se/.



Vad barnen kan lära oss om livet om de slipper lära sig leva som oss

Att skaffa barn är en resa. Från att bli varse det lilla fröet i magen till att skaffa utrustning, planera förlossning och ta reda på vilken sorts förälder man vill vara. När det gäller min egen utveckling så har jag kommit längre än jag hade vågat drömma om för något år sedan. Det finns inga aspekter av mig själv som jag inte är villig att titta på, inga rädslor eller problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Har jag inte redskapen så uppfinner jag nya. Men plötsligt har jag ansvar inte bara för min egen utan även för någon annan. För ett helt nytt liv. Jag har länge känt att jag ville vänta med att bli mamma tills jag var kvitt mina värsta rädslor, föreställningar och illusioner om måsten. Kort sagt allt jag kan överföra omedvetet till mitt barn.

För mig har självmedvetenheten varit den väg som lett till föräldraskapet. Kanske inte så konstigt med tanke på de många år jag ägnat åt att själv bli fri från andras syn på vad som är möjligt, rätt eller fel, bra eller dåligt. Det kändes viktigt att ha rätt förutsättningar för att kunna låta mina barn växa upp så fria som möjligt, sanna mot sig själva. Som hela människor, som barn ju är, innan vi fyller dem med vår egen förminskade syn på världen.

Jag kommer själv aldrig glömma hur magisk världen var när jag var barn, att allt jag ville var möjligt, att det fanns en värld bakom denna som fyllde mig med förundran. Ända tills jag förväntades växa upp, lämna det bakom mig. Jag minns t.o.m. hur jag krävde det av mig själv. Och hur ont själ-stympningen gjorde, hur mycket mindre världen tedde sig. Hur rädslan tog större plats och maktlösheten. Hur andra plötsligt blev viktigare, hur jag började lyssna utåt istället för inåt. Även det var en lektion i personlig utveckling. Jag lärde mig vad som verkligen inte funkade.

Det tog ett antal år att hitta rätt, att höra rätt röst och börja lyssna till den. Att välja utifrån vad som verkligen kändes rätt och inte utifrån rädsla och andras förväntningar. Det liv jag väljer att leva är inget någon annan har lärt mig leva, däremot har jag fått ägna mycket tid åt att sära på andras liv och mitt eget. Det finns ingen mall man kan leva efter när man valt att gå sin egen väg, man är helt lämnad till sin egen vägledning. Och först då inser man att det aldrig mer kommer finnas behov av någon annans. Det är just det, mer än något annat som jag önskar åt mina barn. Att de lär sig att inte ens min röst är viktigare än deras egen.

”Your children are not your children, they come through you, but they are life itself, wanting to express itself.” – Wayne Dyer

”Your kids require you most of all to love them for who they are, not to spend your whole time trying to correct them”. – Bill Ayers

 ”We spend the first 12 months of our children’s lives teaching them to walk and talk and the next 12 months teaching them to sit down and shut up.” – Phyllis Diller

 ”The young child is free of fear; children are born without any fear. If the society can help and support them to remain without fear, it can help them to climb the trees and the mountains, and swim the oceans and the rivers, if the society can help them in every possible way to become adventurers, adventurers of the unknown, and if the society can create a great enquiry instead of giving them dead beliefs, then the children will turn into great lovers, lovers of life — and that is true religion. There is no higher religion than love.” – Osho