Ett liv tillsammans

Vad behöver barn egentligen?

Det tar lite tid när man ska förbereda och inför ankomsten av ett nytt litet liv och jämföra alternativ. Var/ hur vill man föda? Vilka kläder bör man ha och hur många? Blöjor- tyg eller engångs? Transport- bära eller barnvagn? Sova- egen säng eller samsova? Just nu är jag glad över att vi inte skaffade så mycket saker tidigt i graviditeten. I början var vi mest inriktade på att inte glömma något viktigt, och därför utgick vi mer från tips från andra än vad vi kände var rätt och nödvändigt. Nu har vi gjort fler efterforskningar (mest jag om jag ska vara ärlig) och har ett annat perspektiv överhuvudtaget på vad vi tror är nödvändigt och först och främst vad som är mest naturligt för bebisen.

Så det enda jag retar mig lite på nu är barnvagnen. Den står just nu i vår klädkammare och tar upp nästan allt golvutrymme där inne. Jag tycker mest den ser klumpig och opraktisk ut. Jag är så inställd på att bära i sjal nu att vagnen känns väldigt överflödig. Men vi får se, kanske ger jag den en chans.

Jag är en jäkel på att göra efterforskningar på produkter. Ska jag ta reda på vad som är det bästa så måste jag leta worldwide. Tyvärr verkar det som att frakten till Sverige från vissa länder blivit dyrare så det är svårt att alltid kunna ta hem det man vill, vilket jag retar mig oerhört på. Det finns så många bra grejer för barn och mammor (som bärjackor t.ex.) som inte går att få tag i här i Sverige.

Det här alla fall just nu vad vi hittills skaffat/ ska prova för att sköta/bära: 

Looma sino bärsjal. Som trikåsjal passar den för barn upp till 6-12 mån beroende på fabrikat, sedan behöver man ofta en vävd. Tillverkas inte längre, finns bara begagnat men är omtyckt av väldigt många föräldrar som bär sina barn.

Bärjacka: Momawo coat 4 in 1. Allväderjacka, vindtät. Funkar även som gravidjacka då man använder en annan panel, eller som vanlig jacka. Superpraktiskt då bebisen oftast klarar sig med body och byxor, din kroppsvärme och skyddet från jackan. Inga overaller alltså.

Engångsblöjor: första månaden och när vi åker bort kommer vi köra med blöjor från Bambo Nature. De är nedbrytbara, svanenmärkta, oblekta, parfymfria, fria från skadliga kemikalier, allergivänliga och miljövänligt framställda. Bäst i test i råd och rön och enligt flera internationella siter för barnprodukter.

Tygblöjor: Kommer vi beställa först när bebben kommit ut, då vi vet lite mer de blöjbehov hon har och hur stor hon är. Märken jag definitivt vill prova är Bumgenius all-in-one med ekobomull närmast huden och Tots Bots Easyfit som är Öko-tex certifierade.

Babywipes: (kommer bara använda när vi är ute, hemma blir det lappar i bomull) Vill helst ha: Waterwipes som är helt helt rena från några konstigheter och älskade av småbarnsföräldrar världen över. Tyvärr finns de inte i Sverige. Står annars mellan Natracare, Naty eller Earth Friendly Baby Wipes.

Rekommenderar alla att ta reda på vad blöjor, våtservetter och produkter för barn innehåller innan man köper något. Det mesta på marknaden innehåller galet mycket kemikalier och parfymer som bebisar helt klart mår bäst av att slippa ha nära huden eller andas in.

Det är inte alltid lätt att bli medveten om allt detta, det kräver att man tar sig tid att kolla runt, men det finns så oerhört många forum, bloggar och sidor som säljer giftfria barnsaker att det hela tiden blir lättare… det blir allt svårare att skylla på att man inte vet, när all information man behöver bara är några tangenttryckningar bort. Jag har insett att det bästa är att ha ett ifrågasättande sinnelag till allt man ännu inte granskat innehållet på.

Återkommer när vi testat grejerna=)

Fina bärjackan från Momawo. Super mysigt för både mamma/pappa/bebbe!

Momawo_negre_davant_a6wz-94



Blivande föräldrars ovissa tillvaro

Hur förbereder man sig på att bli förälder? Jag och min man pratade nyligen om hur våra föräldrar och familj var hela vårt liv när vi var små. Hur självklara de var, själva tryggheten, vissheten, formen för allt man visste om. Som föräldrar är det förstås annorlunda. Vi ska få barn, men har redan ett liv. Hon blir en del av det, en stor del. För henne blir vi till en början allt. Hela tiden finns vi där som en självklarhet, som låter henne utforska världen, först i vår famn, sen där hon går vid vår sida och till slut på distans. När vi har gjort vårt jobb rätt så behöver hon inte hålla vår hand eller ringa för att rådfråga för att veta vad som är rätt beslut för henne.

Det är svårt att förstå hur ett liv med ett barn kan se ut innan man har ett. Man inser vilket jättekliv ut i det okända man tar när man väljer det livet. Inget vet man, men kanske hittar man någon förutsägbar tråd att hålla i som känns som en visshet. Som leken, kärleken, omsorgen, sällskapet och sakerna man tycker hör till, de är kanske ibland en livboj att fokusera på när allt annat känns otydligt. Ändå är de helt säkert det minst viktiga av allt.

Att hålla någon ständigt nära sig, att villigt ge allt man har, allt man är, vara en hand, en famn, en hamn. Någon att först växa i och sedan hos. Kanske är det för stort att greppa innebörden av det, annat än i korta, intensiva stunder av medvetenhet. Med tanke på allt det innebär, förändrar i våra liv och i oss själva är det fantastiskt att så många väljer det utan att tveka. Kanske först då förstår man hur lite vi väl har att säga till om. Att vi huvudsakligen inte föder för vår egen skull, utan p.g.a. att vi, som alla djur och växter måste bidra till livets existens och utveckling. Om vi bara kunde lita till att vi har samma inbyggda kunskap och intuition som allt annat liv, när det gäller att föda och hålla våra barn välmående och vid liv. Kanske är det bra att fråga sig: vad kan en ”barnexpert” lära oss som inte våra barn kan lära oss?

pappabarn



Att gå bakåt i utvecklingen är ibland nödvändigt

Nu har det gått himla lång tid sen jag tog mig tid att skriva. Jag har haft en skrivsvacka de senaste veckorna, men det har att göra med att jag istället varit inne i en intensiv läsperiod. Jag har med stor aptit slukat böcker som handlar om medvetet föräldraskap och det ursprungliga, naturliga sättet att förhålla sig till barn. Min favorit och en klassiker i ämnet är Jean Liedloffs bok the continuum concept, där hon berättar om sin upplevelse på 70-talet då hon vid ett flertal tillfällen bodde hos en indianstam i Sydamerika. Hon fick en unik inblick i deras sätt att förhålla sig till barn och till varandra och kunde konstatera att deras barn sällan grät, inte hade kolik, aldrig bråkade med andra barn eller visade avundsjuka och själva valde att hjälpa till och bidra till byn, fastän ingen nånsin krävde något av dem. Hennes bok har inspirerat föräldrarörelser över hela världen.

Det är en bok som har rört upp något väldigt primitivt och samtidigt upplyst, i mig. Den har fått mig att hitta tillbaka till det jag egentligen känt hela tiden, men inte riktigt lyssnat till fullt ut; att det här med barn, graviditet och födsel är något naturligt och okomplicerat när vi låter våra kroppar, vår intuition och barnen själva leda oss.

Ofta är informationen man får på mödravårdens utbildningar ganska enkelriktade då de bygger på vad socialstyrelsen tycker är riktigt för stunden. Men socialstyrelsen är en myndighet, inte en mamma eller pappa! De har inte instinkterna som du har och känner inte ditt barn och samspelet mellan er. Jag tycker inte att man ska lägga sitt eget och sitt barns liv i händerna på en myndighet när man själv och barnet har all kunskap inom sig rent instinktivt.

En bok för alla som vill hitta tillbaka till det naturliga:

CC_bookcover



Ett oväntad besökare som flyttade in permanent

Många skulle säga att det är opraktiskt att skaffa en kattunge när man har 2,5 mån kvar av graviditeten. Jag är inte en av dem. Dessutom hävdar jag att katten väljer oss och inte tvärt om. Jag berättade ju för några veckor sedan om hur en vän tagit hand om en övergiven, svulten liten kattunge. Egentligen på tok för liten för att inte vara kvar hos sin mamma, men hans mamma hittade tyvärr död, så min vän och hennes dotter fick helt enkelt rycka in som surrogatmammor till den lilla närhetstörstande kattungen.

Jag blev väldigt tagen av den lilla, även om det sällan är svårt för katter att charma in sig hos mig. Jag har hursomhelst känt att det funnits ett speciellt band mellan den här katten och mig. Så när min vän hörde av sig och frågade om jag var intresserad av att ta över honom eftersom hennes andra katter ständigt var på honom fick jag ju ett nytt problem: att min man inte alls var intresserad av en tredje katt. Det ska tilläggas att han inte var särskilt intresserad av att skaffa de första två, särskilt inte då han var allergisk mot katter. Detta lyckades han dock behandla bort. Så stor var alltså hans kärlek till mig att han inte kunde neka mig det jag mest ville ha.

Men efter ett hembesök av den lille, så gick han med på att prova att ha honom här. Vi visste ju heller inte hur våra två andra katter skulle ta det. Det var såklart lite fräs den första dagen, knappt nåt den andra. De ser aningen reserverat på varandra, men några större hinder till att de utlyser fullkomlig fred mellan sig inom kort kan jag inte se.

Fördelarna med en kattunge i samband med graviditet har jag upptäckt är följande:

  1. Är mamman lycklig, är bebisen i magen lycklig. En kattunge är rena lyckopillret! (Med tanke på den enorma mängd endorfiner en kattunge resulterar i så är nog bebisen hög som ett hus där inne).
  2. Det är väldigt bra förberedelse till att bli mamma. Det kräver givetvis massor av tålamod att lära en kattbebis att sova på golvet på egen hand, eller lära den att inte klösa på fåtöljer.
  3. Man får en större förståelse för hur det är att vara behövd av någon annan och ansvara för ett annat liv.
  4. Det är väldigt underhållande att ha en lekande kattunge att titta på när man själv känner sig allt klumpigare.

Det finns säkerligen 1000 fler bra anledningar, men dessa är skäl nog för mig.

DSC_0757

DSC_0557 - version 2



Urmodern vaknar

Jag längtar nu. Modern i mig har börjat bygga bo. Jag har hört andra prata om det: Det inbyggda behovet att förbereda för barnet. Jag väntade, gjorde lite smått här och där, kollade upp, skrev listor. Så plötsligt steg det ur djupet med en röst som sa: Skynda, skynda, det är bråttom nu. Få iordning, bädda, gör plats där hemma och långt där inne i det innersta. Förbered dig, för det närmar sig.

Så jag beställde skötbädd, köpte tvättlappar i bomull och förvaring till allt det mjuka som ska bädda in bebisen. Ett babynest utan otäcka kemikalier, filtar i finaste ekobomull och som grädde på moset: en vägglampa med fjärilar för att lysa upp hennes mörka nätter. Som för att berätta att jag måste ge henne det som är (näst) vackrast av allt, för något annat duger helt enkelt inte. Och kanske berättar jag för henne när hon är större hur hon fladdrade likt fjärilar i magen varje kväll när jag lagt mig och hur jag älskade det.

Jag förundras över var denna kraft kommer ifrån, denna längtan, denna oerhörda önskan att se henne växa från det mjuka till det starka, att känna henne ständigt i min famn för att sedan låta henne springa tills benen inte längre orkar. De två är ett: längtan att vara nära, viljan att släppa fri. Jag tänker: visst, jag kommer inte bara vara mamma, men jäklar vad härligt det är att ge sig hän åt det, redan. Det gäller bara att släppa tyglarna och låta instinkterna och kroppen bestämma, lita till att de redan vet vad jag behöver veta, släppa rädslan för att inte duga och som sagt: att göra plats för det största av allt.



Första partiet som lägger ner piskan får min röst!

Sedan jag var i 23års åldern har jag inte varit särskilt intresserad av den politiska debatten. Det var jag kanske inte då heller, men jag var verkligen en idealist och det var inte svårt att få mig att gå igång på alla cylindrar när det gällde frågor som rättvisa, jämlikhet, köttindustri och främlingsfientlighet. Jag och Marcus hade många heta diskussioner, särskilt eftersom han älskade att argumentera mot mig vilken sida jag än tog. Jag tror det var lite av en sport för honom. Jag har alltid tyckt att det är rätt trist med politik, men jag har insett att det är för att min egen ideologi är så oerhört skild från någon av de sittandes partiernas.

Att rösta på den minst sämsta känns väldigt svårt för mig som inte kan kompromissa med det jag verkligen tror på. Om det enda som räknas är att man har ett jobb att gå till, när människor idag mår allt sämre, är sjukare, mer stressade än nånsin, när fler och fler barn äter antidepressiva och man ändå vill införa betyg i lägre klasser så har man enligt mig helt förlorat sin människosyn på vägen till makten. Jag får känslan av att det man förmedlar med dagens politik är: ”jobbar du inte ihjäl dig så får du inte leva! Sluta lyssna till dig själv, din kropp, din sanning, din intuition så är du en god medborgare. Om du sen bränner ut dig så har du ingens stöd i ryggen, då får du skylla dig själv för att du lyssnade till oss istället för till dig själv”. Typ. För vad lever vi för, varför är vi här, om livet bara ska vara en kamp, ett ansvar? Ett liv som faktiskt är en gåva  och som inte förväntar sig mer av oss från att vi föds än att vi lever det på vårt eget sätt. Jag är övertygad om att när vi får leva utan att ha piskan efter oss så frigörs all vår kreativitet, lust och glädje över att kunna bidra och uttrycka oss. Då kommer vi lägga kraften på att förverkliga våra idéer, växa som människor, stötta varann och ta ansvar för andra, på grund av att vi faktiskt bryr oss! Men vem ska ge oss chansen att visa vad vi går för, när vi inte blir tvingade?

Det är även lite speciellt nu när man ska ha barn i valtider, för plötsligt är det ju helt andra frågor man fokuserar på. Plötsligt är man själv och ens egen värld inte viktigast utan den värld som man vill lämna över till den lilla i magen. Nästan så att jag själv vill bli politiker för att se till att hon för alltid slipper äta förgiftad mat, sova på madrasser med kemikalier, andas in avgaser eller utsättas för stress i skolan och på jobbet. Och samtidigt måste man göra allt man kan för att inte bli någon stadsminister hemma, utan jobba för att hon så snart som möjligt ska känna att hon har samma valmöjligheter i sitt liv som jag har i mitt. Att lämna över makten till den lilla människan – kanske något för vår blivande stadsminister att tänka på.



Bara de starkaste överlever i Barnvagnsdjungeln

Nu har jag inte hunnit vara så aktiv med bloggandet på sistone för jag har lagt väldigt mycket tid och energi på att hitta rätt i djungeln av barnvagnar, bilstolar, tygblöjor, skötbäddar och gud vet vad.

Ibland blir jag lite matt på mitt behov att jämföra varenda grej jag ska köpa. Ska jag köpa något vill jag ofta jämföra alla modeller och priser först så jag känner mig helt nöjd. Man kan nog kalla mig en väldigt (nästan överdrivet) medveten konsument. Jag avundas ibland dem som bara köper första bästa barnvagn och är nöjda med den (förmodligen för att de inte kollat varenda modell på marknaden och slipper veta vad de kanske går miste om med en annan sort). Eller de som bara får lite avlagda gamla barnsaker och slipper leta överhuvudtaget. Internet är ju både en gåva och en plåga för det tillåter mig att obehindrat kolla tester, leta bäst pris och jämföra märken i all oändlighet. Samtidigt är det ju rätt skönt att alltid hitta precis det jag vill ha och veta att jag hittat det till rätt pris.

Jag hade aldrig kunnat ana att barnvagnar är en hel vetenskap i sig och att modellerna skiljer sig så mycket åt. Jag trodde nog att har man sett en så har man sett alla, typ. Till slut blev det i alla fall en Emmaljunga classic sport från 2012, med två regnskydd, skötväska, ståbräda (för eventuella framtida behov), och fotsack. Knappt använd, så ett klart fynd från blocket (jag kollar nästan alltid om det finns begagnat innan jag köper nytt).

DSC_0689

Babyskydd blev en Besafe izi go från 2013. För babyskydden gäller att de högst får vara 5-7 år, och självklart inte krockade! Denna modell tyckte jag verkade mysigast av alla vi tittat på och har ett riktigt smidigt inbyggt solskydd och vaggfunktion.

DSC_0690

Idag är det faktiskt exakt tre månader kvar tills hon är beräknad att dyka upp, så nu är det bara småsaker kvar att fixa. Jag tänker att man förmodligen ändå behöver mycket färre saker än man tror och att man inte behöver förbereda precis allt innan ankomst.



Ett lyckligt slut på en olycklig historia

Idag fick jag verkligen uppleva en riktig kärlekshistoria. Jag var nere i Helsingborg för att ge en behandling och hade bestämt med en vän att ses på fika hos henne efteråt. När jag kom dit fick jag veta att hon och hennes dotter precis fått hem en liten kattunge! Kattgalning som jag är, tolkade jag det förstås helt egoistiskt som en gåva från ovan för att förgylla min dag!

Det lilla underverket var max 10 veckor gammal och kolsvart med gröna enorma ögon. Tydligen hade de åkt till katthemmet för att se om de hade någon kattunge, vilket de pratat om att skaffa ett tag (de hade ju bara två vuxna katter sen innan så det förstår ju vem som helst att det var dags för tillskott i kattklanen) men nu föll det sig så att katthemmet inte hade någon kattunge, så de bestämde sig för att avvakta ett tag. Då fick de veta att en man just ringt till katthemmet och bönat och bett att de ska hämta en liten kattunge som han hittat instängd i ett garage med sin döda kattmamma några dagar tidigare. Han hade tre katter sen tidigare och hade inte plats för en till, men det hade inte katthemmet heller. Så när Catarina fick veta detta och dessutom höra att den var helsvart vilket var precis vad de ville ha, så bestämde de sig för att ta den. Och fick även veta att den lilla stackarn, oklart hur länge den vart instängd, svultit tills den i desperation börjat äta på sin döda mamma. Går knappt att tro att det är sant. Så liten och redan upplevt sånt mörker. Det hade krävts fyra personer för att fånga in honom, men när de lyckades fann han sig genast i sina välgörares intentioner om att hjälpa honom och blev snäll som en, tja, kattunge.

Det var ingen lycklig barndom han hade bakom sig tyvärr men jag kan lova att jag aldrig sett en så kärleksfull, social och gosig kattunge tidigare. Och jag har träffat många! Han spann högre än de flesta vuxna katter och gick hela tiden mellan oss för att dela sin kärlek rättvist. Han kröp gärna upp och la sig precis under hakan och kelade. Han somnade t.o.m på min axel medan han spann nöjt i mitt öra. Jag vet inte vem som var lyckligast; han som blivit räddad till ett så kärleksfullt hem eller jag, så upp över öronen tacksam över att en katt ville gosa så, när mina egna bara vill mysa på sina villkor. Jag är innerligt glad över att han fick hamna just i det hemmet, men lite gladare hade jag allt blivit om han hamnat hos mig…

Kan man vara sötare än jag? Tror knappt det va.. mms_20140818_211730

mms_20140818_211842

mms_20140818_211837

 

 

 

 

 

 

 



Att vänta barn är över all förväntan.

Inget hade kunnat förbereda mig på den kärlek som frigörs när man väntar barn. Ett barn som ännu inte är fött, ett barn som ännu inte var planerat, får mig att älska livet ännu mer. Hon var varit oerhört kärleksfull i sin tillväxt, skonat mig från allt illamående, gett mig vackrare hår, hud, gjort mig lugnare, fyllt mig med kärlek, förväntan. Växer vänligt i min allt rundare mage. Aldrig har jag älskat en kroppsdel så mycket, aldrig har något varit så älskat som det som växer i den. Aldrig har något varit mer häpnadsväckande än kroppens inbyggda kunskap som vet precis vad hon och jag behöver.

Vi lever i symbios. Hon belastar inte min kropp- hon tillför den något. Transformerar den, utvecklar den, får den att blomma ut i all dess potential. Jag tar inte in det andra säger som motsäger det jag själv tror. Som talar om en stressad kropp, hur jobbigt och svårt det är att vara gravid. Jag väljer att älska det istället.

Jag tänker tankar till henne som kan stötta hennes utveckling, som stärker henne, förbereder henne på det otroliga liv hon själv kan skapa. Jag sänder henne aldrig en tanke om svårigheter, hinder eller rädslor, om inte för att tala om för henne att hon själv kan övervinna allt. Hon svarar nästan alltid, fladdrar mjukt medan jag pratar tyst till henne. När mina tankar tystnar stillar hon sig. Utifrån, en ohörbar, osynlig kommunikation, men jag vet att hon hör. Jag känner hur hon växer, mer än bara fysiskt. Känner även hennes längtan efter att ses, att bli återförenade utanför kroppen och äntligen få se varandra. Men jag är oerhört tacksam är jag över att jag inte blivit gravid förrän nu, eftersom jag först nu är redo att se hela det mirakel som föds med henne. Ingenting blir sig likt, men allt blir ändå bättre, för jag väljer att tänka så.

lejonfamilj

 

 



Vad livet har lärt mig om döden

roses
Det går inte att leva ett liv utan att möta döden.
I måndags somnade Marcus morfar in. Det var första dödsfallet i hans familj. Han har varit förskonad länge, eftersom både hans mor- och farföräldrar hittills varit i livet. Jag har inte haft samma tur, många i min släkt har dött. Någon i en trafikolycka, en del av sjukdom även om många så klart var gamla när de fick somna in. Min bror dog i cancer när jag var 11 år. Han var sjuk större delen av min uppväxt. Jag har förträngt större delen av den tiden, men jag minns när han dog. Ingen har lärt mig så mycket om betydelsen av att få sörja i sin egen takt. Även de som har dött efter honom har hjälpt till att härda mig, tänjt min tolerans inför döden och ökat min förståelse för livet.

Döden skrämmer mig inte längre. Jag tänker inte längre att någon dör, mer att de förändras, går vidare, förvandlas. Från en form till något annat. Inget kan utplåna livet och i vår renaste form är jag övertygad om att vi lever vi vidare. Kanske är det en av anledningarna till att jag älskar fjärilar så mycket, för deras budskap handlar just om att byta skepnad och utvecklas till något ännu vackrare.

Min katt är också någon som lärde mig betydelsen av att släppa taget. Han var gammal när han dog, men han var som ett andra hjärta för mig under många år. Så under en lång tid var jag orolig för hur det skulle vara när han väl dog. Jag var rädd att jag skulle gå under helt, kanske för att kärleken till honom hållit mig uppe när min bror dog. Så varje gång det sista året av hans liv som jag var hemma i Dalarna där han bodde hos mina föräldrar tog jag farväl. Jag sa att jag älskade honom och ville att han skulle ha det bra. Att han var fri att gå när han ville. Jag tog slutligen farväl sittandes på en sten i skogen hemma i Skåne när han somnade in hos veterinären. Och jag minns att jag vid ett tillfälle kände en lättnad, som när en fågel lämnar marken. Då visste jag att han var fri. Det var vackert, och det var tillräckligt. Jag behövde aldrig sörja mer.

Man kan ta avsked långt innan och precis när någon dör, men även efteråt. Det handlar om att släppa taget, att lämna över och ha tillit. Människor finns i våra liv så länge det är meningen. Vi kan känna tacksamhet för varje dag de gör det, men även låta dem vara fria att gå när de vill.