Ett liv tillsammans

Att ha roligt kan vara väldigt tröttsamt

Jag har varit väldigt trött mellan varven de senaste veckorna. Förmodligen en kombination av lite för många utflykter, alla inredningsprojekt efter flytten och den extrema värmen som inte alls passar mig. Dessutom har mina fötter blivit extra känsliga och numer blir jag trött så fort jag går en stund på hårt underlag. Jag tror att hela jag är extra känslig just nu, även om det ofta är på ett ganska behagligt vis, som för att hjälpa mig hitta inåt när jag har för mycket i görningen.

Tack och lov brukar jag säga, att min stresströskel är så låg att jag aldrig skulle kunna smyga över ens med hjälp av de mest övertygande löften om vila dagen efter. Jag är inte en av dem som kommer bränna ut mig. Jag kommer helt enkelt aldrig komma så långt. Men jag är därför också en jäkel på att lyssna till mig själv och ladda upp mina mentala, känslomässiga och fysiska batterier så jag hamnar på banan igen när jag trampat på aningen för länge.

Idag var det fysiska batteriet helt urladdat efter att vi kommit hem efter medeltidsfestivalen i Landskrona. Det var väl helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över och jag kunde bara mumla fram mina önskemål om mat från soffan till Marcus som tack och lov förstår att det gäller att vara inkännande i såna lägen. Så efter maten tyckte han att jag ju kunde ta ett bad nu när vi hade badkar och det var nog det bästa jag hört på väldigt länge. Och när jag låg där och njöt och smuttade mousserande must tänkte jag att det gäller att veta i förväg vad man behöver när man väl behöver det. För när man väl är nere på botten har man inte mycket till fantasi eller drivkraft för att vända humöret. Men ofta behöver man faktiskt bara man ägna en stund åt något man älskar och uppskattar för att piggna till.

Min lista fylls på hela tiden:

  • sitta vid stenen på baksidan och kolla på fjärilar
  • kela med katterna,
  • lyssna på musik eller läsa
  • promenera i skogen
  • åka bil på krokiga landsvägar
  • se någon kul serie eller film
  • kolla klipp på söta djur på youtube (Simons cat är den mest effektiva moodbooster jag känner till)
  • kolla på turkosa inredningsdetaljer, allt turkost gör mig faktiskt gladare!
  • känna min sparkande mage
  • rensa ut gamla saker
  • gå på loppis och leta nya gamla saker=)

Tumlarsafari 006a

T.o.m Tumlarsafari tar på krafterna, även om det är väldigt kul! Det finns ju alldeles för mycket att göra i Skåne på sommaren. Som tur är finns det lika många sätt att vila upp sig. En Tuss på magen funkar alltid!

DSC_0537

 

 



En riktig kärleksfest

Det är verkligen något speciellt med bröllop. Igår var det några vänner till oss som knöt bandet, förra året var det vi. Vi har gästat ganska många bröllop de senaste åren, vi är väl i den ålder då de flesta gifter sig. Det mest fantastiska med bröllop enligt mig är talen och framträdandena av brudparet och av deras släkt och vänner. En kväll, där man får öppna hjärtat på vid dörr och låta ord som annars aldrig får höras, fylla alla andras hjärtan. Det är magiskt när det händer. Ordet kärleksfest klingade i mig hela kvällen, bröllop är att fira kärleken.

Jag skulle aldrig kalla mig själv romantisk, och jag hade aldrig gift mig om det hade inneburit mer plikter, förväntningar eller om det hade begränsat min eller Marcus frihet. Innan jag träffade Marcus hade jag inte en tanke på att någonsin gifta mig. Och jag kan fortfarande förstå de som enbart ser det som en belastning för förhållandet eftersom jag själv tänkt så en gång i tiden. Men det är även en ceremoni mellan två människor som innerligt vill leva ihop och som vill uttrycka den kärleken inför andra. Vi hade dock aldrig lovat varandra: ”tills döden skiljer oss åt”, som många gör. För oss innebär den meningen ett löfte som ingen kan ge, eftersom ingen kan förutspå förändringar. Ord innehåller så mycket mer än man tror och leder lätt till förväntningar. För mig är kärleken fullständigt fri, orädd, förlåtande och lekfull i sin natur och jag tror helt och fullt att ett äktenskap kan innehålla allt det. 

För oss förändrade inte bröllopet vårt förhållande nämnvärt och jag minns att det nästan kändes lite snopet. Skulle det inte kännas annorlunda efteråt? Vi är fortfarande vi; två fria individer. Vi är också en enhet med intentionen att fungera ännu bättre ihop. Funkar jag så funkar ofta vi. Funkar vi så funkar jag bättre. Det är det fina med förhållanden: att det kan lära oss att uppnå balans mellan jag och vi. Och är det inte samma sak att vara en del av mänskligheten? Att hitta sig själv och hitta sitt sammanhang. Tänk om man skulle ha en ceremoni för att fira att man hör samman med alla andra… Vilken kärleksfest det hade varit!

freedom1



Konsten att låta andra gå sin egen väg

Igår var verkligen en dag i frihetens tecken! Våra katter som varit innekatter i två år, fick nu ta sin första runda utomhus på egen hand! Eller egen och egen… Vi gick hela tiden efter dem, varnade dem för vägen och visade dem var man kan gå in i skogen. Det är inte ofta man får tillfälle att vara ute och gå med en katt på det viset så det gäller att passa på.

Det gick förvånansvärt bra, fastän vi bara gått med dem i koppel runt huset två kvällar innan vi släppte ut dem. Samtidigt som man blir lycklig av deras utelycka, så blir man också nervös och spänd att de ska göra sig illa, rymma, inte hitta tillbaka. Så mycket kan ju hända utekatter jämfört med innekatter och vi har vart lite väl bekväma i den tryggheten. Det har ju samtidigt funnits en enorm längtan efter att få släppa ut dem när vi väl bor på landet.

tusarnas premiär liten2

Det var ett så fint ögonblick i kvällssolen i skogen, när jag följt Tussen en stund och han började gå tillbaka mot huset, men ändrade sig och vände om. Han fortsatte bort längs stigen och jag stod en stund och såg mot honom. När han gått kanske 15 m ropade jag till honom ”nu vänder jag” och han såg sig ändå inte om. Det kändes som att han sa: ”tack för att du visade vägen men nu vill jag gå själv”. Så jag vände om, gick hem och tänkte på hur viktigt det är att våga släppa taget när någon väljer att gå sin egen väg. Att lita på att de gör rätt val, att de klarar sig själva. Med katter som med barn. Jag förstår ju så väl att den dagen kommer då jag måste släppa taget mer och mer om min lilla som nu bara bor i magen. Som vid första cykelturen till skolan, första resan på egen hand. Och då är det upp till mig att inte låta rädslan styra utan att visa att jag är stolt över att hon inte behöver mig. Att inte bli behövd måste ju ändå vara målet för varje förälder. Att finnas till utan att hålla tillbaka är innebörden av sann kärlek. Tack katter, för att ni lär mig den ädla konsten.

tusarnas premiär liten4

Sann styrka ligger i att släppa taget.

tusarnas premiär 048

Child of mine, I will never do for you that which I know you can do for yourself. I will never rob you of an opportunity to show yourself your ability and talent. I will see you at all times as the capable, effective, powerful creator that you’ve come forth to be. And I will stand back as your most avid cheerleading section. But I will not do for you that which you have intended to do for yourself. Anything you need from me, ask. I’m always here to compliment or assist. I am here to encourage your growth, not to justify my experience through you.

—Abraham

Esther & Jerry Hicks workshop: Seattle, 1999

 



Magiska dagar med krångliga magar.

Det blir inte alltid som man tänkt. Men jag tänker att det på något sätt ofta blir helt rätt ändå, även om vi inte ens vet om det. Det tröstade jag mig med igår, då jag förmodligen fick solsting (vi är just nu på en försenad bröllopsresa till Kroatien) och då jag förutom att vara sängliggande resten av dagen, missade middagen på restaurangen uppe i bergen som tydligen ska vara nåt alldeles särskilt. Senare på eftermiddagen blev jag dessutom dålig i magen. Så kan det bli. Så jag upprepade mitt mantra i huvudet: vem vet om det här är dåligt eller bra. För är det något jag har lärt mig så är det att eftersom man inte ser hela bilden och alla följder av val och omständigheter så är det ingen mening med att döma något som fel i i förväg.

T.ex. så blev en konsekvens av huvudvärken att jag inte åkte upp bergen och därför slapp få magsjuka där. Tack för det. Dessutom var jag så trött att jag bara orkade äta nere i hotellrestaurangen och tur var väl det för då kunde jag äta massor med ris, fisk och kokta grönsaker som är superbra för knasiga magar istället för det eviga utbudet av pommes och pasta på restaurangerna i byn. Dessutom slapp jag enligt min man lyssna till de göteborgare som hade lagt sig bredvid våra solstolar och pladdrade oavbrutet och högljutt under större delen av eftermiddagen. Och det säger jag bara, lite solsting har jag nog lättare att stå ut med på semestern än svenskar som diskuterar formen på moln och annat lika intressant i timtal.

Idag blev det i alla fall ett besök hos doktorn, mest för att få läkarintyg. Alla prover visade sig vara bra och bebisen verkar inte vara i fara tack och lov. Det var inget jag egentligen oroade mig för eftersom det har vart ett himla liv på henne de senaste dagarna. Kanske firar hon att det nu gått 22 veckor och hon nu räknas som barn och inte foster. Det är riktigt häftigt att hon är livsduglig nu om hon skulle födas alldeles för tidigt. Fortfarande blir vi helt förundrade över att det bor en liten varelse i magen som snart kommer vara lika närvarande i vår vardag som vi själva är.

 

Solen går ner över Makarska Rivieran och den växande magen

IMG_8074



Det blir inte alltid som man tänkt (inte för att man kan tänka särskilt långt)

Äntligen börjar ordningen efter flytten infinna sig! Det har varit högprioriterat att få allt på plats och Marcus har fått spendera kvällarna med att skruva upp saker på väggarna, eftersom jag vägrar befatta mig med borrmaskiner. Jag hade en del förväntningar om hur det skulle vara när man ÄNTLIGEN bodde i hus. Vissa saker har infriats och andra inte.

Några saker som jag hittills upptäckt om livet på landet:

  1. Folk är betydligt mer angelägna att hälsa på när man bor i hus än i lägenhet, vilket blev komiskt uppenbart direkt vi flyttat.
  2. Jag behöver faktiskt öronproppar ibland även här, men nu är det fågelkvitter och grannens högljudda hundar istället för vägmaskiner som väcker mig.
  3. Både jag och min man blev genast mer intresserade av vilka som kör förbi. Särskilt eftersom det bara är vi, grannen och postbilen som har anledning att köra förbi vårt hus normalt sett och p.g.a. att det tydligen vart en del inbrott i området.
  4. Jag har t.o.m. ofta koll på vilka som går förbi huset, bara för att jag faktiskt blir glad över att se dem gå förbi.
  5. Bilarna som kör förbi huset på landsvägen strax nedanför är inget som alls stör mig. Vilket är förvånande då jag trodde det var en av de saker som skulle störa mest. Återigen är det skönt att civilisationen gör sig påmind, om så bara genom bilarnas susande förbifart. Nu låter det som att det är världens mest isolerade plats, vilket det inte är (vi har faktiskt grannar om än inte så många) men jämfört med att bo i stan bredvid en skola, är det en helt annan värld.
  6. Det är så mycket roligare att hämta posten i en brevlåda än på golvet i hallen. Fråga mig inte varför, kanske är det bara överraskningsmomentet innan man sett vad man får. (även om synen av en låda full av reklam tar kål på spänningen ögonblickligen)
  7. Vi har bara grillat en gång sedan vi flyttade hit. Jag trodde vi skulle vilja grilla allt vi åt när vi väl bodde på landet och slipper köra en mil för att hitta lämplig grillplats.
  8. Jag gillar faktiskt att tvätta nu när jag slipper gå fyra trappor till tvättstugan och tvätta minst fyra maskiner åt gången!

Listan kommer säkerligen fortsätta att fyllas på. Livet är ju en enda stor överraskning på många sätt. Vi får det vi mest önskar oss, men vi kan aldrig veta riktigt hur, när eller precis vad som följer med våra drömmars förverkligande. Livet blir aldrig förutsägbart och det är jag väldigt tacksam för.

Bland rosor och glada grenar:

pinne 003



Den största dagen

För exakt ett år sedan hände något stort i mitt och Marcus liv. Vi gifte oss. Och precis som det gjorde den här helgen i år, slog vädret om och det blev högsommar i Skåne. Vilket vi var väldigt tacksamma över då vigseln hölls utomhus och fotograferingen skulle hållas i ett naturreservat i närheten av vigselplatsen. Jag tror nog att många minns sin bröllopsdag som helt magisk. Så mycket förväntan, spänning och nervositet som föregick den och sen när allt det väl släppte vid vigseln var det bara ett fyrverkeri av smaker, känslor, skratt, dans och oförglömligt sällskap kvar att uppleva.

En del av våra gäster sa att det var den bästa festen de varit på i hela sina liv. Ingen verkar ha lämnat den oberörd, men orsaken var större än oss två. Det var ett smittsamt rus av glädje och samhörighet som låg över hela festlokalen. Vi som övernattade där dansade som vildvettingar långt efter det att bandet slutat spela och våra fötter var skavda på alla ställen. Kanske var det bröllopstrans, kanske blir det så när glädjen över något är så stor och den även får delas med andra; att allt annat försvinner i en obetydlig dimma. Inget betyder mer än att vara fullkomligt uppkopplad till just det ögonblicket. Just det som gjorde den här kvällen så speciell var att ögonblicket varade en dag, en kväll, en natt. Inget bröt av och inget gjorde oss besvikna.

Det är svårt att sätta fingret på varför vissa upplevelser i livet blir så bra som de blir. Det är mer än bara de rätta omständigheterna som skapar en stämning som den kvällen. Jag tror det är viktigt att verkligen njuta och att uppskatta allt som händer till fullo. Att man går in med inställningen: det här blir helt perfekt hur det än blir. För ofta är man inte helt närvarande i det som händer, ofta njuter man inte av allt man upplever just för stunden. Ibland fokuserar man för mycket på vad som blir fel, vad som kunde bli bättre. Man kanske försöker kontrollera så mycket som möjligt för att göra allt perfekt och därmed glömmer man det som kanske är viktigast: Glädjen, uppskattningen och samhörigheten i att dela stunden med andra. Vetskapen om att ingen dag någonsin blir som denna igen. Det finns inga repriser, så det gäller att låta dagen ge så mycket som möjligt. Tänk om varje dag var lika fullständig som en bröllopsdag? För egentligen, varför skulle den inte kunna vara det?

MK3_6038 kopia



Hellre medveten än allvetande.

Vid min inskrivning hos barnmorskan så frågade hon bl.a. om jag visste vad KUB test (kombinerat ultraljud och blodprov) innebar. När jag svarade nej sa hon förvånat att det är en av de saker som de flesta blivande föräldrar ofta har stenkoll på. Jag sa till henne att jag själv läste väldigt lite om graviditet. Det är rätt typiskt för mig, jag är väldigt noggrann med vilken information jag tar in. Eftersom jag sysslat så länge med personlig utveckling, är jag medveten om hur lätt man tar till sig andra människors uppfattningar. Inte bara när man är liten (och för övrigt skrämmande lättprogrammerad) utan även när man är vuxen, och kanske särskilt när man inte litar till sin egen kunskap och vägledningsförmåga. För min del tänker jag att ju mindre jag vet vad som kan hända, desto lättare har jag att faktiskt lita till min egen kropp och min intuition när saker händer.

Så att hitta läsning som intresserar mig som blivande förälder har knappt varit på kartan. Som tur är min man införstådd med mitt sätt att tänka. så han kom hem en dag med en tidning som heter Nära barn, som han trodde skulle passa mig. Den var helt ny sa han och det var den nästan. Andra numret fick jag i min hand och bara känslan av tidningen fick mig att vilja läsa alla kommande nummer. Den känns vacker, naturlig, äkta och ärlig. Och den utsöndrar en stor kärlek för allt som har med föräldraskap att göra.

Här kan du läsa om tidningen och hitta återförsäljare: http://www.narabarn.se

NäraBarn_nr2-14_omslag1



Från glädje till oro och tillbaka igen.

Det här med att flytta är sällan en liten sak. Varken praktiskt eller känslomässigt. Jag har flyttat många gånger i mitt liv och verkligen uppskattat förändringen som flytten innebär. Ofta har jag flyttat till helt nya städer, där jag inte känner någon och där ingen känner mig. Det finns en lockande spänning i nystarten.

I helgen blev jag och Marcus Hjärnarpsbor. Vi flyttade visserligen inte ens en halvtimmes bilfärd från Helsingborg, men det är ändå en helt annan värld. I lägenheten vi bodde i innan väcktes vi alltid av buller från vägarbete, ombyggnad av parkeringar, trottoarer och av skolan mitt emot. På tre år har de i stort sett gjort om allting kring huset vi bodde i och länge fanns det inget jag önskade mer än att vakna till ljudet av fågelkvitter istället.  Två mornar har jag fått göra precis just det. I flera års tid har jag önskat mig att kunna gå ut på en gräsmatta utan att behöva ta cykeln dit och även det har jag fått nu. Minst lika länge har jag velat bo nära skogen, med bara några få steg till den omslutande grönskan. Även det har jag fått.

Det jag däremot hade glömt, är hur utmattande det är med en flytt. Med att bo med ena foten i en flyttkartong i flera veckor och sedan ta ut sig fullkomligt för att frakta saker och städa (nästa gång blir det flyttfirma, var så säker). Så mitt i min efterlängtade skogspromenad bryter jag halvt ihop och gråter och skrattar vartannat av förvirringen med att plötsligt bli överväldigad av tystnaden och ensamheten när det är allt jag har önskat mig så länge! Tack och lov är skogen ett bra ställe att gråta ut på, och jag gav mig själv löftet att lita på att detta är precis vad jag behöver och vill ha, även om allt är annorlunda, nytt, outforskat. Det fina med att flytta är att det kan bli mycket bättre än det var förut. Men det gäller att släppa taget om det gamla och säga: det här är mitt liv nu, och så här vill jag ha det.

Här sitter jag numer och bloggar, med bäcken som bakgrundsljud

sten



En syn jag sent (faktiskt aldrig) kommer glömma

Mitt i kaoset med flyttförberedelser och flyttkartonger som blockerar alla ytor, fick vi uppleva något helt magiskt idag. Ultraljudet! Jag trodde att min nervositet inför vårt bröllop förra året aldrig skulle kunna toppas, men frågan är om det inte gjorde det idag. Det är ju på ett sätt första mötet, när man får bekräfta det liv man bara känner inom sig, med ögonen. Som vi har längtat, räknat ner. Första barnet, ett underverk på alla sätt och vis. När man äntligen får se det lilla hjärtat slå, lungorna, armar, ben, fingrar och tår. När man får se det lilla ansiktet, ryggraden, ja då lyfter hela livet. Aldrig hade jag anat hur stort det skulle kännas, hur mycket kärlek jag delar med i det lilla livet inuti mig. En kärlek lika livsviktig för dess utveckling som syret.

Vi visste i stort sett innan att det skulle bli en flicka, och idag fick vi det bekräftat. Jag har känt det på alla sätt man kan känna på sig något, men vi tyckte att det var lika bra att ta reda på det ifall vi skulle ha fel. För mig har det varit viktigt att ha en nära kontakt med barnet redan i ett tidigt stadium. Jag vill verkligen lära känna det redan nu, lyssna, känna, prata med det. Tänka vackra tankar om det. Jag tror verkligen att hon hör mig där inne redan nu. Och att hon påverkas av det jag gör, tänker och känner. Jag har läst mycket om det där, att barnen i magen faktiskt får all den informationen just för att kunna förbereda sig för det liv som väntar dem här ute. För att kunna anpassa sina resurser så att de kan klara sig så bra som möjligt när de väl kommer. Men även att våra känslor och tankar har kraften att påverka dem negativt mentalt, emotionellt och rent fysiskt. Därför tror jag det är så viktigt att tänka på hur barnet påverkas om vi t.ex. stressar eller upplever mycket konflikter och bråk.

Det oberoende mediaföretaget The Epoch Times har skrivit en väldigt intressant artikel om hur mammans känslor påverkar det ofödda barnet. Här är utdrag från artikeln:

”När en gravid kvinna är orolig, stressad eller rädd passerar stresshormonerna som frisläpps till blodet via moderkakan till barnet. Hundratals studier har bekräftat att substanser som frisätts av den gravida kvinnans kropp transporteras till livmodern och påverkar det ofödda barnet.”

”Undersökningar visar att sannolikheten är högre att mödrar som står under extrem och konstant stress får för tidigt födda barn, barn som väger mindre än genomsnittet, är hyperaktiva, har dåligt humör eller har kolik, säger Thomas Verny”.

Läs hela artikeln här: http://www.epochtimes.se/Mammans-kaenslor-paverkar-barnet-i-magen-a18247.html

För mig blir det allt tydligare att det är ett större ansvar att få barn än vi själva många gånger kan förstå, eftersom vi måste ta ett stort ansvar även för oss själva och för hur vi mår om vi vill ha välmående barn.



Långt borta men ändå nära och om att resa säkert med dyrbart bagage

I onsdags åkte vi från Skåne till mina föräldrar i Dalarna med våra två katter där de ska bo medan vi hälsar på syrran i Mora för midsommarfirande. Åtta timmar i bilen i stekande sol är inte helt optimalt för en lugn biltur med katterna. Efter fyra timmar gav de till slut upp och slutade gnälla. Ibland är det något opraktiskt att ha familjen och största delen av släkten i Dalarna. Jag tänker ofta på hur det ska bli efter att vi fått barn. Marcus har visserligen sin familj i Skåne, men det är ändå inte samma sak som att ha närheten till sin egen. Det blir mer begränsat med barnvaktsmöjligheter och barnet får ju inte samma nära relation till den delen släkten som står mig väldigt nära. Man väljer sin egen väg men väljer samtidigt bort något annat.

Igår fick i alla fall  jag och syrran återuppleva barndomsminnen när vi plockade midsommarblommor på ängarna i kvällssolen. Och jag tänkte på hur viktigt det är att göra såna saker med sina barn, på hur mycket traditioner betyder för oss när vi är små. Förväntan, glädje, längtan, trygghet. Värmen som de minnena väcker räcker hela livet igenom. Och motsatt väcker det sorg, ilska eller avståndstagande hos dem som haft traumatiska upplevelser runt högtider som barn. Vissa får t.ex. tyvärr gå genom livet med starkare minnen av föräldrarnas drickande än av förtjusningen som majstångsresningen eller julklappsutdelningen väckte.

IMG_7651 kopia

Säker på vägen

På bilresan passade jag även på att prova mitt nya gravidbälte. En sak som jag inte vill vara utan när jag väl insett att det finns. Den här lilla anordningen ser till att nedersta delen av bältet lägger sig över låren istället för över magen, vilket vid en krock eller häftig inbromsning skyddar barnet i magen från att skadas av bältet. Att jag blev så förtjust i detta, har nog en del att göra med att jag var med om en bilolycka för ett par år sedan, och samtidigt som jag vet att bältet räddade mig, vet jag med vilken kraft det trycker på kroppen. Jag var öm ett bra tag efteråt där bältet tog emot och är glad att jag inte var gravid vid det tillfället. Det här gravidbältet kommer från Be Safe.

IMG_7723 kopia

IMG_7728 kopia

Dynan är bekväm att sitta på. Knapparna man knäpper fast bältet med är lite hårda att knäppa. Men det är ju för att de inte ska släppa vid krock, så det får man vänja sig vid. Det känns verkligen vettigt att bältet hamnar under magen och man sitter skönt även om man sitter mer ”fast” vid benen.

Ha en fantastisk midsommar tillsammans!