Josefines Gravidblogg

Vår son Charlie!

Postad: 8 februari, 2013 Av: Josefines Gravidblogg Kategori: Amning, Baby, Förlossning, Gravid, Värk | Etiketter: , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Nu har det gått en vecka sedan vår son Charlie föddes. Det har varit en tuff vecka och ska försöka gå igenom det jag kan.

Förlossningen blir det svåraste att gå igenom då jag har mycket minnesluckor men Joakim har försökt fylla i dom åt mig så gott som det går.

Det 31/1  var vi som sagt på tillväxtultraljud igen, denna gång fick vi träffa en förlossningsläkare. Han mätte bara huvudet på Charlie och konstaterade att han har nog växt lite till sedan sist. Sen började han gå igenom olika förslag för födseln. Han trodde inte att vi skulle ha så lång tid på oss att ha chansen till en ”naturlig” förlossning innan han blev för stor. Och min livmoderstapp var inte redo riktigt än. Så han gav oss tre alternativ.

1. Igångsättning samma dag kl: 16.00

2. Vänta till helgen passerat och hoppas på att jag startar själv.

3. Återkomma på måndag och då blir det antagligen planerat kejsarsnitt under veckan.

 

Min önskan var att inte bli igångsatt och få föda naturligt. Vilket kändes som det krockade lite grann med varandra. Så vi körde på igångsättning. Men jag blev otroligt nervös och bad om att få åka hem en sväng, vilket gick bra. Halv fyra var vi tillbaka på sjukhuset och fick läggas in på BB för igångsättning. Fick en tablett som blir som gele, vilket stimulerar mognad i livmoderstappen. Klockan 18.00 hade jag riktigt rejäla värkar redan och kämpade med min andning. Klockan åtta var jag öppen 4 cm och fick åka ner till förlossningen i rejäla smärtor. Blundade hela tiden, kunde verkligen inte öppna ögonen.

Lustgasen fick jag till mig på en gång och det hjälpte mig iallafall att kontrollera smärtan till en viss del. När dom kopplade in mig till maskinen som mäter värkarna och Charlies hjärtfrekvens så ser man att mina värkar inte har några pauser. Dom går rakt upp, knappt ner i botten och rakt upp igen. Längsta pausen jag hade under hela förlossningen var på ca 30sek och dom kom inte ofta. Narkosläkaren kom in och gav mig en EDA, vilket inte gav mig något som helst smärtlindrig. När klockan var slagen midnatt så var jag i princip helt öppen men inga krystvärkar bara fruktansvärt ont. Tillslut vad vi förstår fick jag någon annan medicin som hjälpte mig. Kunde andas vanlig luft äntligen! Lyckades även öppna mina ögon för att se vad det är för snälla människor i rummet som pratar med mig och försöker att hjälpa mig. Men hjärnan var inte riktigt med.

Jag får passa på att sitta på en yoga boll för att försöka hjälpa Charlie nedåt men inget hände. Dom bad mig trycka på för att se om huvudet rörde sig men inte det heller. Så dom kallade in en förlossningsläkare och hon kände på en gång att ansiktet var vänt åt fel håll plus att han var alldeles för stor för mig att kunna krysta igenom. Samt att Charlie hade börjat reagera på situationen. ”Akut kejsarsnitt” blev det och jag fick ett lugn att han äntligen skulle få komma ut till oss samtidigt som en dödsångest bara svepte över mig. Alla tankar vad som kunde hända flödade in och samtidigt släppte bedövningen och jag var återigen på lustgas. Narkosläkaren var iväg på ett liv och död alarm så vi fick snällt vänta en timme.

Tillslut på väg in till operationssalen och jag skakar i hela kroppen, det går verkligen inte att kontrollera. Narkosläkaren var ett riktigt proffs och kunde lägga bedövningen ändå. Det var fullt av människor där inne och det märktes att det är något dom gör dagligen. Men det hjälpte dock inte panikslagna mig. Mitt under operationen när förlossningsläkaren ska få ut Charlie så VÄNDER han på sig till säte. Ingen där inne hade varit med om det tidigare.

Äntligen var Charlie ute, när dom berättade att det var en pojke så hörde jag knappt. Var bara så otroligt lycklig att han kommit till världen och mådde bra! Joakim fick följa med barnmorskan ut till ett annat rum för att kolla att allt var okej, samt vägning, mätning och klippa navelsträngen.

Efter några minuter kom mina två underbara grabbar tillbaka in i operationssalen och jag fick se Charlie mer ordentligt. Så fin och go! Vi fick även förklarningen varför det inte gick att få ut honom naturliga vägen. Han vägde 5042gr och var 56cm lång. Alldeles för stort för min kropp och ingen förstår vart han har fått plats någonstans. Många i rummet var chockad över storleken.

Jocke och Charlie fick komma till ett rum och jag vidare till uppvaket tills bedövningen börjar släppa. Tiden på uppvaket var inge vidare, somnade till en stund men så fort bedövningen började släppa lite grann så började mina muskler krampa igen och jag låg så i ca 2 timmar.. Frös och krampade, ville bara ner till min familj. Rösten försvann nästan helt under den tiden, måste ha spänt stämbanden medans jag försökte spänna mig för att ligga still när jag egentligen borde försökt slappna av.

Efter nästan fyra timmar får jag komma ner till BB och hålla Charlie för första gången. LYCKA! Aldrig känt så mycket kärlek någonsin!

Sedan kom bakslaget….. Jocke insjuknar i influensan och får inte vara kvar på BB, får åka hem och lämna oss.. Det var det tuffast ”hejdå” jag varit med om. Gråter tillochmed när jag skriver om det nu, en vecka senare. Det var fruktansvärt och ingen borde få vara med om det. Men vad gör man? Som tur fick jag ta dit min kära Mamma som hjälp då jag knappt kunde gå och inte ta mig upp själv ur sängen. Älskade Joakim låg hemma i sin ensamhet med influensa och hur ledsen som helst. Mamma sov hos mig dom två nätterna vi var på BB och hjälpte till med allt. Stort tack! Saknade dock Joakim varje sekund och han missade dyrbar tid.

På söndag kväll fick vi komma hem, då hade amningen kommit igång och Charlies glukosvärde var under kontroll. Gissa om jag var glad att träffa Joakim. OCH så kom nästa bakslag, trodde jag klarat mig.. Kämpade in i det sista men nej. Influensan för mig med. Så igår var första dagen vi båda kände att vi mådde bra och fått energi tillbaka. Jag är så tacksam över att Charlie har klarat sig ifrån det. Han är så lugn och go, ser alltid så nöjd ut och bara myser.

Ja, det blev ett långt inlägg.. Jag hoppas ni orkade läsa! Jag hade inte klarat av den där förlossningen utan Joakim men på något konstigt sätt så är jag inte avskräckt. Skulle kunna göra exakt samma förlossning igen imorgon. Värt varenda sekund!

 

Charlie Erik Henry Norling

1/2 – 2013

charlie

Charlie bara några få timmar gammal.

charlie 2

Charlie idag trots att dammsugaren körde sitt race 2 meter ifrån.

charlie3

Suddig, men mysigt!



Tankarna har börjat snurra..

Postad: 12 november, 2012 Av: Josefines Gravidblogg Kategori: Gravid, Värk | Etiketter: , , , , , , , , , | Kommentera

 

Tankar och funderingar över förlossningsförloppet har börjat gå runt, runt i mitt huvvud. Kan vara för att vi pratat mycket om det på föräldragruppen och att jag har bänkat mig framför tvn och kollar på ”En unge i minuten” här från Västerås. Gråter lika mycket varje gång det söta lilla underbarnet hamnar på mammans bröst.Har alltid tyckt att det är intressant att kolla på förlossningsprogram men nu är jag själv snart där och det är klart man undrar hur det kommer att gå. Det är skönt att programet är från Västerås, man får en inblick hur det ser ut, vilka som jobbar där och hur det oftast går till.

Just nu är känslorna inte riktigt i samspel med varandra. Ena dagen kan jag inte längta mer efter att få vara med om en förlossning, VILKEN UPPLEVELSE!

Andra dagar tänker jag, nej nej.. Det kommer aldrig att gå! Men då brukar jag försöka tänka på alla som redan gått igenom detta och klarat sig galant, så de borde jag väl också göra? Dom för ju det oftast flera gånger om! Är nog mest rädd att tappa kontrollen över mig själv, att smärtan tar över.

Jag försöker att inte ha bestämt för mycket i mitt huvud hur jag vill ha det, om jag ska ta bedövning eller inte. Hur jag tror att det kommer att gå. För det är nog inget jag kan styra över bara för att jag skriver ett förlossningsbrev om önskemål. Det blir som det blir helt enkelt.

Nu börjar vi peppningen inför slutspurten och min älskade man försöker peppa varje kväll, han är guldvärd!

 



Vi har mycket att lära!

Postad: 8 november, 2012 Av: Josefines Gravidblogg Kategori: Amning, Baby, Gravid, Tips | Etiketter: , , , , , , , , , , | Kommentera

Föräldragruppen är just nu ett väldigt positiv inslag i våra veckodagar. Man känner sig ganska liten och fundersam om allt som kommer ske, när förlossningen sätter igång, vad man ska göra, under förlossningen, efter och första dagarna/veckorna hemma.

Igår fick vi lära oss en hel del om amning och att tyda signaler när det är dags att amma. Fick också lära oss en del om bedövningar under förlossningen. Det är något jag hoppar fram och tillbaka om, förstår nog innerst inne att jag antagligen inte kommer föda utan bedövning men samtidigt vill jag inte påverka barnet negativt och ha full kontroll på mig själv under tiden. Barnmorskan och BVC läkaren sa att bedövningar påverkar barnet till en viss del men inget som ska vara skadligt. Men på ett sätt känns det inte okej ändå, men man får helt enkelt ta det som det kommer. Det går inte att planera allt i livet.

Sedan berättade dom också att bebisen ska sova på en tjockare kudde med halva kroppen tills h*n klarar av att vända på sig själv. Det är för att undvika att huvudet blir platt och ska även förebygga plötslig spädbarnsdöd. Vi trodde att Ikeas babykudde skulle man ha, men icke! Det duger senare, men nu blir det till att handla en tjockare kudde för bebisar.

Vi fick även lära oss att när man ammar bebisen, så efter ett par veckor så kan det ibland bli så att bebisen bara bajsar en gång i veckan ett tag. Det är tydligen helt normalt, men känner jag mig själv så kommer man vara osäker trots att dom har sagt detta. Så det blir väl ett eller flera telefonsamtal till BVC av en nervös förstagångsförälder.

Ja, det är mycket vi har att lära.. Mycket frågetecken kommer med tiden och mycket man även får lära sig med tiden. Tror inte att det går att lära sig allt på en kurs eller via föräldraböcker. Alla barn är unika och alla situationer, så länge man vill sitt barns bästa så kommer allt gå bra tror jag!

 

 

 



Sök i bloggen

Om bloggen


Namn: Josefine Norling.
Ålder: 25 år.
Bor: Västerås.
Familj: Min man Joakim, två monster till katter som anser att de är våra hyresvärdar, inte tvärtom, och vår son Charlie som föddes i februari 2013, 5 042 gram tung och 56 cm lång.
Om mig: Positiv, tokig i pyssel och älskar nya äventyr. Även matlagning, inredning, färg, form och att umgås med vänner och familj är viktiga delar i mitt liv.
Fokus just nu: Att göra min bästa för att vara en bra förälder till Charlie och göra allt jag kan för att hjälpa honom genom sin utveckling. Njuta av att vara tre i familjen samt se till att Joakim och jag stärker vårt förhållande även om dagarna kan vara tuffa.
Om bloggen: Handlade först om vår förberedelse inför att bli föräldrar. Nu när Charlie är född skriver jag om vilken anpassning, och lycka, det innebär.

Vi söker framtidens stjärnbloggare

Är du den vi söker?

Skriv till oss och berätta mer om dig själv.