Jag har precis börjat yoga igen efter en stunds uppehåll och igår på klassen blev det så uppenbart om varför jag yogar.
( Nu när jag tänker efter så var uppehållet för min skull, det passar precis perfekt i tid, om yogan hade börjat i början av januari så hade det varit nästan bortkastat för mig, eftersom jag hade gått direkt efter lian – jag hade inte kunnat slappna av på samma sätt, som en måndag jag är ledig och kan hjälpa till med barnen)
När jag yogar kommer jag närmare livet, jag skalar av allt ytligt runt omkring, Utan yogan väljer jag lättjan – det enkla, det lätta, det ”snälla för stunden”, jag går omvägar för att slippa göra saker. Jag känner att jag behöver sträcka ut i höftböjaren och i bröstet, men jag gör de inte, jag tänker att det gör jag sedan. Det är mycket som jag spar till sedan.
Med yogan kommer jag närmare det riktiga, verkliga livet så som det ska vara. Det avskalade. Det naturliga. Svårt att förklara, men ta av livet alla masker, alla teatermasker för att bli någon annan som man inte är. Lev livet utan att bry sig så mycket om vad andra tycker.
Om jag känner så starkt för yogan bara efter en gång – så är detta en magisk träningsform. Yogan gör mig snäll.
( jag önskar att jag hade kunnat yoga hemma, men det går inte – för vi har så mycket grejer som stör mig, allt ifrån barn till skräpiga bokhyllor)