Tänk dig för nästa gång du slänger skrutten. Mycket av det nyttiga sitter i de delar vi ofta låter bli att äta, som i blasten, i skalet, i kärnorna och kärnhuset.
Professor emeritus Stig Bengmark skriver om att han äter det du kastar.
Alla tänker nog inte på att nyttigheterna i frukt och grönsaker inte är så jämnt fördelade som man kan tro. Om man till exempel studerar ett sädesslag som vete kan man grovt dela in det i: skal, mjöl och grodd. Skalet, som ska skydda kornet mot angrepp utifrån, är av naturen försett med rikligt av fibrer och antioxidanter. Också grodden, som ska placeras i jorden och ge upphov till en stor planta, är rikligt försedd med mängder av nyttigheter.
Mjölet däremot, som egentligen inte innehåller några nyttigheter alls, utgör bara tomma kalorier.
► Läs också: Naturligt glutenfria alternativ till vete, korn och råg
Det nyttiga sitter i de delar vi låter bli att äta
Trots det har människan genom årtionden vant sig vid att bara ta tillvara på mjölet för egen del – och ge bort mycket av skalet/kliet till grisarna för att de ska få ordning på sina magar och mycket av groddarna till minkarna för att de ska få glansiga, fina pälsar.
Likadant är det med många av de frukter som vi äter till vardags. Det nyttiga sitter i de delar vi ofta låter bli att äta, i kärnorna och kärnhuset i till exempel apelsinerna, melonerna, päronen och äpplena. Det kan med framgång tas till vara i till exempel gröna smoothies.
Släng inte blasten!
En annan sak vi inte ska slänga i soptunnan är blasten på våra rotfrukter. Det föreligger nämligen en mycket stor skillnad i innehåll mellan rotfrukter och dess blast – och blasten uppvisar påtagliga fördelar: lägre kaloriinnehåll, lägre fett- och sockerinnehåll och mångdubbelt större innehåll av viktiga mineraler och vitaminer.
► Läs också: Tillverka mjöl av ”gamla” bananer
Ovan jord vs under jord
Hälsofördelarna av att äta mer av det som växer ovan jord än under jord understryker att vi faktiskt bör föredra rotfruktens blast framför själva rotfrukten, eller åtminstone ta till vara så mycket det bara går av blasten när möjligheten bjuds.
► Läs också: Här är 10 skal du bör äta
Blasten måste ätas snabbt – eller frysas
Blasten tappar emellertid mycket snabbt sin spänst och sitt innehåll av antioxidanter. Studier på sallad visar att antioxidantkapaciteten (ORAC) minskar med hälften redan 30 minuter efter att salladen skiljts från sin rot. Därför bör den avskilda blasten omgående stoppas i munnen eller läggas i frys och förvaras där till den äts.
► Läs också: Guide: Så bör du äta grönsaker för att maxa näringen
Frysta grönsaker bör inte föraktas
Djupfrysta ärtor, som är extremt näringsrika, fryses in redan på fältet när de skördas – en metod som borde användas för många fler sorter av grönsaker. Djupfrysning överlag tycks bevara såväl både näringsvärde och antioxidantkapaciteten relativt väl (dock med några undantag). Jäktade föräldrar kan med andra ord i sina smoothies med fördel använda frysta grönsaker av olika slag, som alltid är nära till hands och oftast billigare än färska.
► Läs också: 2016 – utsett till baljväxternas år!
Kanske tar vi i framtiden tillvara sockerplasten men inte betan?
Kanske kommer den dag då vi fryser sockerbetsblasten redan på fälten och säljer som människoföda, medan betan istället får bli ”koföda”.
Kanske kommer också den dag då övriga bönväxter och fröer inte längre torkas innan de blir människoföda, utan fryses in på fälten innan de skickas till livsmedelsbutikerna.
Vi lever i spännande tider!
► Läs också: Hur sockerindustrins egna forskning kom att sätta rekommendationerna om sockerintag
Av Stig Bengmark, professor emeritus
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke eller en åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika? Kontakta: webbredaktor@kurera.se.
Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!
Fakta
Läkaren och forskaren Stig Bengmark var under nära 25 år verksam som professor i kirurgi och chef för kirurgiska kliniken vid Lunds universitetssjukhus.
När han 1994 gick i pension blev han professor emeritus.
Stig Bengmark, som är född 1929, är fortfarande på flera sätt aktiv inom området hälsa, bland annat som föreläsare och skribent. Han är också honorary visiting professor vid Londons universitet där han forskar kring Hälsans villkor.