Mammabloggen

Att se det positiva i det negativa

Ellen vaknar 05:50 och jag hoppades på att hon skulle somna om, morgonen var extremt tung och jag ville bara dra täcket över huvudet.
Det har varit så mycket, så intensivt på vissa håll och min kropp är trött.
Jag brukar aldrig känna såhär och jag är i behov av avkoppling.

Två veckor sedan var jag hos läkaren och jag har psoriasisartrit. Det var väntat då min värk i kroppen har ökat kraftigt senaste månaderna. Jag har ont varje dag men hittat lite som fungerar för att lindra. Jag inväntar en tid hos reumatologen men är osäker vad jag egentligen vill.
Läkemedel för detta har visat sig ha god effekt för att förhindra defekter med åren så som krokiga fingrar, fötter osv. Men biverkningarna känns inte roligt.

Jag VET att god kosthållning, vitaminer och mineraler med mer inte kan göra allt – men dom kan göra mycket!
Och det bästa – jag behöver inte ge mig själv risken för biverkningen cancer.
Släkt,familj, vänner och bekanta faller som bowlingkäglor med cancer hit och dit. Det är en jävla sjukdom och kan jag avstå dessa mediciner så länge som möjligt så känns det bra.
Fortfarande mycket frågetecken för mig. Detta har nog inte landat än, jag försöker alltid se det positivt – det kunde varit värre!

Nu längtar jag efter en helg i skogen med fiske och sol, ska bli skönt att bara njuta i naturen.

Framförallt så står mitt mål kvar för 2017: Jag SKA springa min första mil, jag SKA springa tjurruset. Denna diagnos ändrar inte mina mål, det kanske blir tuffare men jag mår bättre av att röra på mig och jag tänker klara av detta.
Livet är inte slut, det kunde som sagt varit värre. Att se sånt här med en positiv inställning kan göra så mycket istället för att se dom negativa delarna. Jag har klagat, jag kommer klaga, jag får klaga på sämre dagar men jag kommer aldrig vika mig.

Mot milen!


Årsdagar är tunga men att leva med det varje dag är tyngre

Att årsdagar för vissa händelser som idag, tre år sedan vi förlorade min fina svärmor, barnens farmor och Jockes fantastiska mamma är oerhört tunga.
49 år, nybliven farmor med bara några månader och hela livet framför sig. FUCK CANCER!
Men jag saknar inte min svärmor mer idag än nån annan dag, det är inte speciellt tyngre idag för mig. För det är ALLTID tungt och saknaden är enorm varje dag.
Jag har en tur jag tar varje vecka, ibland fler gånger i veckan och det är att åka förbi hennes sten innan jag släpper barnen på dagis.
Charlie klappar, fixar och häller vatten till blommor. Han kramar lilla hjärtat vi lagt och berättar saker. En treåring med ett stort hjärta även om han inte förstår så mycket mer än att vi kallar stenen för farmor.

Saknad efter henne är obeskrivlig och hon fick aldrig leva klart. Hon fick aldrig lära känna sina fyra barnbarn. Som tur fick hon träffa Charlie mellan lunginflammationerna och gosa.
Hon var bara bra!

IMG_3817
Önskar att hon bara var iväg på en lång resa runt jorden.

Så till er alla där ute, TA HAND OM ER OCH VARANDRA!
SÄG SÅ OFTA DU KAN ATT DU ÄLSKAR DOM!
Vi tänker alldeles för mycket snälla saker och aldrig säger det till personen ifråga, gör det!


Världen börjar bli en otäck plats att vara på

Sen barnen kom men framförallt sen min svärmor fick lämna oss alldeles för tidigt har jag kämpat dagligen med dödsångest. Inte bara för min rädsla att dö utan att andra människor runt om mig ska göra det, speciellt mina barn. Fler som står mig nära har drabbats av svåra sjukdomar dom kämpar med varje dag.
Min dödsångest hindrar inte mig ännu i vardagen men jag har svårt att se mig på flygplan närmaste tiden efter alla olyckor man läst. Statiskt sätt så är det väldigt få som omkommer i flygplansolyckor om man kollar hur många plan som är i luften varje dag men det blir så mycket ”större” när ett plan kraschar än en bil. Så det skrämmer mig trots att jag flugit väldigt många gånger.
Det är inte längre tekniska fel, utan det är piloter som inte vill leva längre och bomber som placerats i planet.

Jag kämpar dagligen med tankar om vad som skulle kunna hända barnen, jag låter inte det påverka dom men jag ska ge er ett exempel: Häromdagen hämtade jag Charlie på daghemmet. När jag kommer har han klättrat upp i ett träd, inte alls högt. Men det första jag ser är alla stenar runt om på marken, tanken över att han är liten och lite klumpig får mig att se hur han slår i huvudet och blir allvarligt skadad. Men där står han, lycklig och stolt. Första gången han klättrar i trädet och ropar på mig ivrigt. Klart jag går fram och berömmer han för hur duktig han är och ger honom en kram. En kram som blev en trygghet för mig för då kunde jag hjälpa han ner, en kram som för Charlie betydde att mamma tycker att jag är duktig.

Men det börjar bli andra saker än olyckor och sjukdomar som skrämmer mig.

Oskyldiga människor blir knivhuggna. (Finns aldrig anledning att använda knivar mot människor)
TVÅÅRING blir grovt misshandlad av en okänd på torget.
Människor som misshandlar andra människor till döds, fel tillfälle, fel plats.
Barn blir våldtagna på förskolor. Där det ska vara tryggt!
Bomber på krogen.
Terrordåd som blir allt större i världen, alla mina tankar går till Frankrike idag.
Ja, listan kan göras lång.

Nu tänker många att man måste leva trots att världen börjar bli en väldigt otäck plats. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag har inte valt dessa tankar själv. Dom kommer till mig, känslorna är svåra att beskriva och jag kämpar varje dag med detta. Jag har bestämt mig att när jag känner att det börjar hindra mig mer än tankar i huvudet ska jag ta till hjälp. Haft vänner som fått hjälp och mår bättre.

Sånt här fanns inte när jag var barn eller när jag gick på krogen. Det har skett fort och det fortsätter att eskalera.

Ska man behöva vara rädd när barnen är i skolan för att det kommer in en person med svärd?
Ja tydligen.


Förlossningsberättelse

Den 6/8 2014 klockan 16.00 blev det bestämt på Specialistmödravården att det var bäst att göra ett kejsarsnitt för att ta ut bebisen innan beräknad förlossning då vikten hade börjat dragit iväg som med storebror.

Så tidigt på morgonen den 7/8 2014, 5 dagar innan BF checkade vi in oss på förlossningen i Västerås, spända och nervösa över denna stora dag. Visserligen hade jag gått igenom ett kejsarsnitt tidigare men under helt andra omständigheter där vi inte riktigt hängde med vad som skedde.

Allt var så lugnt och fint inne på förlossningen, fint mottagande och det kom in en sköterska som förberedde mig inför operationen. Narkosläkaren och operationsläkaren var inne och pratade lite, ställde frågor och förklarade vad som skulle ske. Eftersom allt var så lugnt inne på förlossningen denna morgon skulle jag få slippa att åka till uppvaket (dit åker man även om man inte blivit sövd) utan jag skulle få stanna hos bebisen och min man. Med Charlie hade jag inget val då det blev akut och man skulle hålla lite extra koll på mig.

Jag var som sist väldigt orolig under operationen och frågade ofta hur det gick och om bebisen mådde bra. Jag var galet inställd på en pojke till, så när dom frågade vad vi väntade så sa jag att det var antagligen en pojke.

Bebisen börjar skrika och jag gråter av lycka, skakar av lycka och sköterskan håller upp så vi får se vad det blev. Både jag och min man var så inställda så vi trodde det var en pojke, sköterskan skrattade och sa nej det är en flicka. Vilket glädjerus! SJÄLVKLART hade vi blivit lika glada för en pojke till men att få en av varje var riktigt häftigt!

Tyvärr medelade sköterskan att jag var tvungen att åka upp till uppvaket iallafall för det hade kommit in en del blivande mammor på avdelningen.

Efter nästan tre timmar fick jag komma ner till min fina dotter som vägde 4325g och var 49cm lång. Ellen Susanne Siv blev hennes namn med Ellen som tilltalsnamn. Susanne är ett släktnamn på min sida och Siv fick hon heta efter sin underbara farmor som tyvärr gick bort i cancer endast 49 år gammal när Charlie var 4 månader.

Åter i bebis bubblan inne på BB med vattenbombare som flög utan för fönstret hela dagarna långa för att släcka branden som härjade i skogen. Men gissa om vi saknade vår Charlie! Vi åkte direkt hem efter 48 timmars kontrollen och hämtade vår son. Deras första möte gick hur bra som helst och går fortfarande fantastiskt bra!

 

ellenochjagellenellenochcharlieEllen och Charlie var galet lika varandra och är fortfarande väldigt lika på i utseende och till sättet.

 


Rädslan att bli sjuk..

Sedan vi fick reda på att min svärmor hade cancer så växte det en oro att man själv kanske är eller kommer bli sjuk.
När Siv gick bort i sjukdomen så växte detta ännu mer och nu är det som en dödsångest. Det går inte en dag utan att jag är orolig för att jag eller någon mer i min närhet speciellt Charlie ska bli allvarligt sjuk.
Detta kanske är vanligt efter en sån här traumatisk upplevelse, inte vet jag. Men 1 av 3 får cancer.. Förstår ni hur fruktansvärt aggressiv denna sjukdom är? Det är så läskigt!
Låt dom finna en lösning på detta dödliga problem!

Ska man ha denna oro varje dag resten av sitt liv?
Jag tror inte att bara livsstilen spelar roll, tror även att det har med gener att göra. En del kanske kan förebygga genom livsstil,kost osv. Men andra inte. Denna sjukdom är en gåta.

Denna fina, fantastiska människa är mitt liv!

20131016-203555.jpg