Mammabloggen
Josefine Norling bloggar på Mammabloggen

Specialistmödravården för fyra år sedan

Idag 14.00 för fyra år sedan hade jag ytterligare en kontroll hos specialistmödravården för bebisen i magen.
Jag var beräknad idag den 31/1 och jag hade tid för en tillväxtkontroll då bebisen dragit iväg i vikten.

Jocke var med på kontrollen och vi fick träffa en läkare som räknade ut att bebisen borde ligga på ca 4,5 kg i vikt. Han gjorde även en vaginal undersökning för att känna om jag hade börjat öppna upp mig inför en förlossning men det hade inte skett något.
Vi pratade om alternativen, läkaren sa att jag hade två alternativ.
Antingen blev det igångsättning idag 16.00 inne på BB eller så fick jag vänta över helgen, hoppas på att det sattes fart (vilket han inte trodde) och det skulle planeras in ett kejsarsnitt på måndagsmorgonen.
Jocke och jag hade pratat om detta tidigare då det varit på tapeten att det kunde bli såhär pga bebisen storlek.

Konstigt hur bra det fungerar, jag kräktes flera gånger om dagen under nästan hela graviditeten. Blev nästan inlagd och ändå blev det en stor bebis.

Hur som helst valde vi igångsättning då jag gärna ville föda vanligt. Sjukt nervös blev jag och frågade om det var okej att jag åkte hem, äta lite mat och duscha innan. Det gick bra så länge jag kom tillbaka till 16.00.
Vi packade ihop alla BB saker och ett ton med underhållning då vi fått varning om att det kunde ta upp till fyra dagar innan igångsättningen fungerade.

Väl på BB fick vi den finaste sköterskan som var så försiktigt och gick igenom allt noggrant och tydligt, cirka 30 minuter efter jag fått tabletten vaginalt så bad jag Jocke ringa på klockan. Jag var tvungen att fråga hur lång tid det kunde ta innan man fick erbjudande om smärtlindring för jäklar vad det ökade fort.
Hon sa att det skulle nog dröja ett tag men hon kunde undersöka mig för säkerhetsskull och jag var öppen 4 cm redan så hon ringde förlossningen och planerade för att jag skulle få åka ner.
På den lilla stunden gick värkarna från ”aaaj nu gör det ont” till att jag inte ville öppna mina ögon och tvingade mig själv att tänka ”DU MÅSTE ANDAS”.

Blundade hela vägen ner till förlossningen i rullstolen och några minuter senare låg jag i en säng och frossade i lustgas. Verkligen frossade!
Dom ringde narkosläkaren direkt då jag hade maximalt på värkar hela tiden. Vid en igångsättning så kan detta ske, dom går aldrig ner i vila utan kör konstant max.
EDA tog inte, min kropp ville verkligen inte. Även där tydligen så är det ett antal som inte reagerar på EDA bedövning.
Efter några timmar fick jag något som hette Marcain, en akut smärtlindring. När sköterskan gav mig detta bad hon Jocke under tiden att hämta en påse vid handfatet.
Jag förstår varför, jag började kräkas av illamående och tillslut däckade jag.
Lyckades sova i ungefär en timme, vila krafterna tills jag vaknade av att jag kissade, kissade och kissade. Det tog ALDRIG slut.
Jag minns att jag började gråta för jag skämdes så tills sköterskan lugnade mig och sa att det var vattnet som gick. Där satt jag i min säng, skrattandes i en stor flod av vatten som rann ner på golvet.
Kort därefter fick jag hoppa upp på yogabollen, vilket inte var lätt när benen liksom inte var där. Kände dom inte överhuvudtaget och var som spagetti i underkroppen.
Jocke hade det tungt att lyckas balansera en höggravid, halvt chockad fru med inga egna ben som stöttade.

Sen släppte det, värkarna kom igång igen och nu hade det gått 11 timmar om jag minns rätt. Sköterskan fick lite halvt panik och sa ”det är inte mänskligt med såna här värkar” och sprang efter hjälp. Tack för den kände jag, inte direkt lugnande.
Förlossningsläkaren och ett team på tre sköterskor kom in. Förlossningsläkaren gjorde en vaginal undersökning, instämde till sin egen tanke och drog dram ultraljudet. Sen sa hon: ”det är inte något du gjort, men barnet kommer inte ner så vi måste in på operation, ingen panik men vi behöver plocka ut bebisen”.

Under väntan på narkosläkaren så fortsatte mina värkar och jag skakade så mycket av alla olika mediciner dom proppat i mig så när läkaren väl skulle sätta bedövningen så fick dom vara tre stycken att hålla i mig då jag inte kunde sitta still.

Operationen gick fort och ut med rumpan först ur magen då bebisen körde en sväng om under tiden dom skar upp mig, en stor alldeles perfekt Charlie klockan 05:14 den 1 februari.
5042 gram och 56 centimeter perfektion!

Kändes som mitt liv började just vid den tiden, för där var han. Som jag väntat och längtat!
Och imorgon blir denna fina kille 4 år.


1 februari 2013

För er nya som inte följde med under min gravidblogg så kommer en snabb repris för en av dom största dagarna i mitt liv.

Den 31 januari 2013 (min BF dag) var jag på ett tillväxt ultraljud för att kolla hur bebisen låg till i vikt. Vi hade gått på ett antal såna här då det visade sig att vikten var lite större är normalt på bebisen.
Den dagen fick jag två val då h*n beräknades väga 4500gr.
Ena var att jag skulle vänta över helgen (detta var en torsdag) och få snitt på måndagen om inte det hade satt fart under kommande dagarna. Det andra valet var igångsättning inom två timmar. Nervös som jag blev, satt och skakade så helt plötsligt kom det ur min mun utan att jag knappt hann tänka, NU KÖR VI!
Igångsättning blev det och trots varningar att det kunde ta dagar innan det hände något så blev jag flyttade från BB till förlossningen på ca 40 minuter då allt gick otroligt snabbt.
Jag hade konstanta värkar som aldrig försvann och var på topp hela tiden, nackdel med igångsättning.
EDA tog inte så lustgasen var min bästa vän. Jag pratade knappt under dessa timmar och Joakim satt bredvid och tog hand om mig på sitt allra bästa sätt.
Sköterskan var orolig för min del då jag aldrig fick en paus men bebis var i sikte efter ca 4 timmar. Kämpade i några timmar till och hade varit nästintill fullt öppen men inte mycket hände.
Efter mycket om och men, många konsultationer sköterskor och läkare emellan blev det kejsarsnitt. Bebisen kom inte ner.
Tidigt på morgonen den 1 februari klockan 05:14 blev det en Charlie som vägde 5042gr och var 56cm lång. Helt underbart galet perfekt!

Och i måndags fyllde denna fina grabb 3 år, dagen till ära var vi lediga från jobb och dagen spenderades på Charlies önskan. Amerikanska pannkakor till frukost med färsk frukt, Leos lekland på eftermiddagen och popcorn på kvällen. En perfekt dag i våra ögon.
I helgen vankas det kalas och vi börjar idag, tre hela kalas då det är lite hemma hos oss och alla ska få plats.

Ha en fin helg allihopa, det kommer vi att ha i förhoppningvis lite vårsol!

IMG_9066

IMG_9096

IMG_9038

IMG_9062


Kejsarsnitt är inte en dans på rosor

Hört många som tror att kejsarsnitt är en enklare väg ut från att föda ett barn vaginalt.
Jag kan inte jämföra men jag kan tala för kejsarsnitt. Charlie föddes med akut kejsarsnitt, jag gick igenom 13 timmar utan bedövning då det inte tog på mig. Jag har känt värkarna konstant utan paus (blir oftast så när man är igångsatt) jag har även känt krystvärkarna komma igång men där tog det stopp pga en stor bebis.
MEN kejsarsnitt är ingen lätt grej, det är en stor operation trots att det går så galet fort. Smärtan efteråt är något som knappt morfinet tar. Att röra på sig så fort som möjligt är det viktigaste och jag var uppe på benen fort men inte utan tårar.
Sedan får man äta alvedon och ipren som inte hjälper ett dugg, får inte bära något som väger mer än 5kg och stora delar av garderoben kan man glömma. Jag kunde inte ha jeans eller åtsittande runt midjan på tre månader med båda barnen.
Det tar oftast ett år för ett kejsarsnitt att läka. Jag blev gravid inom ett år efter Charlie, det gick galant. Men ännu idag över ett år efter kejsarsnitt nr 2 så har jag ont med vissa plagg, vissa rörelser och stora delar av magen har jag väldigt dålig känsel i. Känns som jag har tandläkarbedövning på magen.
I övrigt så har det läkt utan problem och ser fint ut. Vägen hit har dock inte varit en dans på rosor som många tror.
Jag vet att många blir skadade i underlivet efter ha fått barn vaginalt men tro inte att vi som fått kejsarsnitt av olika anledningar har det lätt.


Förlossningsberättelse

Den 6/8 2014 klockan 16.00 blev det bestämt på Specialistmödravården att det var bäst att göra ett kejsarsnitt för att ta ut bebisen innan beräknad förlossning då vikten hade börjat dragit iväg som med storebror.

Så tidigt på morgonen den 7/8 2014, 5 dagar innan BF checkade vi in oss på förlossningen i Västerås, spända och nervösa över denna stora dag. Visserligen hade jag gått igenom ett kejsarsnitt tidigare men under helt andra omständigheter där vi inte riktigt hängde med vad som skedde.

Allt var så lugnt och fint inne på förlossningen, fint mottagande och det kom in en sköterska som förberedde mig inför operationen. Narkosläkaren och operationsläkaren var inne och pratade lite, ställde frågor och förklarade vad som skulle ske. Eftersom allt var så lugnt inne på förlossningen denna morgon skulle jag få slippa att åka till uppvaket (dit åker man även om man inte blivit sövd) utan jag skulle få stanna hos bebisen och min man. Med Charlie hade jag inget val då det blev akut och man skulle hålla lite extra koll på mig.

Jag var som sist väldigt orolig under operationen och frågade ofta hur det gick och om bebisen mådde bra. Jag var galet inställd på en pojke till, så när dom frågade vad vi väntade så sa jag att det var antagligen en pojke.

Bebisen börjar skrika och jag gråter av lycka, skakar av lycka och sköterskan håller upp så vi får se vad det blev. Både jag och min man var så inställda så vi trodde det var en pojke, sköterskan skrattade och sa nej det är en flicka. Vilket glädjerus! SJÄLVKLART hade vi blivit lika glada för en pojke till men att få en av varje var riktigt häftigt!

Tyvärr medelade sköterskan att jag var tvungen att åka upp till uppvaket iallafall för det hade kommit in en del blivande mammor på avdelningen.

Efter nästan tre timmar fick jag komma ner till min fina dotter som vägde 4325g och var 49cm lång. Ellen Susanne Siv blev hennes namn med Ellen som tilltalsnamn. Susanne är ett släktnamn på min sida och Siv fick hon heta efter sin underbara farmor som tyvärr gick bort i cancer endast 49 år gammal när Charlie var 4 månader.

Åter i bebis bubblan inne på BB med vattenbombare som flög utan för fönstret hela dagarna långa för att släcka branden som härjade i skogen. Men gissa om vi saknade vår Charlie! Vi åkte direkt hem efter 48 timmars kontrollen och hämtade vår son. Deras första möte gick hur bra som helst och går fortfarande fantastiskt bra!

 

ellenochjagellenellenochcharlieEllen och Charlie var galet lika varandra och är fortfarande väldigt lika på i utseende och till sättet.

 


Vecka 20 med nr2

När jag var i vecka 20 med lillasyster (vilket vi inte visste för vi hade inte tagit reda på kön denna gång heller) så fick jag börja gå hos både barnmorskan och på specialistmödravården tills det var dags. Detta var pga min tidigare graviditet med Charlie som visade sig vara rätt så stor, 5042gr och 56cm lång. Jag fick kolla mig för diabetes och gå på jämna tillväxtultraljud.

Jag klarade diabetes testet och i vecka 25 växte hon fint och enligt ”genomsnittet” men min oro för förlossningen blev allt mer jobbig. Charlie föddes med akut kejsarsnitt, mer om det kan ni läsa lite längre ner på denna sida http://kurera.se/gravidbloggen/page/3/ .. Jag var orolig att även denna bebis skulle dra iväg i storlek på slutet och att det skulle sluta akut igen. Att det blev kejsarsnitt med Charlie berörde mig inte direkt efter men när jag började närma mig ytterligare en förlossning så kom tankarna. Vi fick ha ett möte på Specialistmödravården om detta och jag fick höra att ha gjort ett kejsarsnitt är inget att vara orolig för, varken möjligheten att det skulle bli ett akut igen eller att ärret på livmodern skulle spricka.

Men på närmare kontroll i vecka 38 så visade det sig att hon hade börjat dragit ifrån lite grann och ytterligare en kontroll en vecka senare blev inbokad. Nästa möte var hon +20% och dom bokade ett kejsarsnitt till dagen därpå. Känslan att åka därifrån och veta att jag skulle bli tvåbarnsmamma dagen efter var extremt svår att ta in.

imageBilden är från sista veckan med bebis i magen.

 


Syskonkärlek

Det är ingen hemlighet att Jocke och jag vill ha barn tätt.
Det skiljer 19 månader på mig och min bror och vi har så kul ihop, mycket bråk när vi var yngre men sånt hör väl till syskonkärlek!

Det finns dom som har starka åsikter om barn tätt men det får stå för dom och deras livsplan. Alla behöver inte tycka likadant.

Jag har läst studier som visar att vi som har fått kejsarsnitt kan ha svårare att bli gravida. Det tog nästan ett år för oss med Charlie och jag hoppas att det går fortare med nästa.
Jag har läst om väldigt många som inte alls haft problem att bli gravida efter kejsarsnitt, det enda är att man ska helst inte föda inom ett år.

Sorterade bebiskläder idag i kartonger, fast att Charlie var en stor bebis när han föddes så blir man påmind när man kollar på hans första plagg att han var så LITEN!

20130821-110406.jpg


Kejsarsnittet

Jag har fortfarande ont i magen under snittet och det stramar ganska mycket i ärret. Det har läkt jättefint men har inte så mycket känsel men när Charlie sparkar mot magen eller om jag anstränger mig mycket så är det ganska obehagligt.
Hur kommer det kännas vid nästa graviditet?
Kommer ärret göra ännu mer ont?
Spricka sönder är min värsta rädsla.

Ni som vet, hur har det gått för er?

Jag använder olja nästan dagligen och mina bristningar runt navel som kom SISTA dagarna har blivit mindre synliga.

20130731-223353.jpg


Frågade Barnmorskan Jane

Jag har hört, läst och funderat över när kroppen är redo för att skaffa ett till barn efter ett kejsarsnitt. Har läst att det kan ta upp till ett år innan man har läkt helt och hållet. Men Jocke och jag har alltid velat ha två barn tätt och tanken är fortfarande så. Vi skulle vilja ha kanske 1½ år eller så mellan barnen. Det är våra tankar just nu och det kan givetvis ändras med tiden eller helt enkelt inte bli som man har tänkt. Men bestämde mig för att be om proffhjälp för att få svar. Så skrev min fråga till Jane här på Kurera. Så här svarade hon:

kejsarnsitt

Så det låter ju bra! 🙂 Inget att oroa sig för.

Tänkte återgå till temat jag hade på förra inlägget, denna IRRITATION som mammor av någon anledning får och skriker ut sin åsikt på en gång. Detta är en sådan fråga som kan trigga igång ganska fort har jag fått veta.

Varför skaffa barn tätt? Ja, varför inte?

Det kan gå lika bra som att skaffa med tre år emellan eller bli lika jobbigt som att skaffa med tre år emellan?

Ingen kan säga vad som är bästa eller vad man ska välja. Det är helt upp till familjen, livet, ödet och känslan. Låt var och en känna vad som passar dom bäst och är det helt enkelt något ni inte kan förstå så är det eran åsikt över eran livssituation och eran tanke i livet . Men det kanske passar oss perfekt? Finns ingen regel här i livet som ska passa alla.

Vill ni veta en till fråga som kan trigga igång när jag ändå är på G?

Dagis,dagis,dagis …. Detta dagis!

Skulle vi få barn tätt och Charlie är mindre än två år så kommer han få vara hemma med mig och lillen. Tycker inte att det finns en anledning att sätta in honom på dagis i den åldern om jag ändå är hemma. Jag kan ge han stimulering, utveckling och kärlek här hemma och ute i naturen MED SÅ MYCKET MERA.

aftonbladet

 

Tror jag får sluta svara på frågor när andra mammor undrar. För orkar inte med att det blir sånt gnäll. Kan inte bara vara jag som är trött på att ”alla vet vad som är bäst för mig och mitt barn”?!

Råd kan givitvis vara bra, absolut! MEN tror inte att det ni säger är det som gäller.

Barn är unika, olika behov och olika personligheter. Tur är väl det! 🙂