Mias Familjeblogg

När saker faller på plats

Livet händer

Nu är jag där igen. Jag har så mycket att säga och berätta och skriva att jag inte får ur mig någonting alls. Det är för att livet händer. Hela tiden. Varje dag. Livet i en familj med tre barn händer bannemej precis hela tiden. Och ändå är jag så lugn. Prioriteten är inte längre en issue i mitt liv, vilket underlättar något enormt. Det är vid otroligt få tillfällen som vi är sårbara nu när jag är så flexibel och det uppstår inte längre någon stress eller någon irritation när oplanerade saker händer. Som när elen i huset lägger av och samtal måste ringas och elektrikern måste komma. Eller när vinterdäcken måste på men låsbulten har försvunnit och det måste ringas och fixas och bokas om. Eller när något av barnen känner sig hängig och behöver vila här hemma en dag. Eller när barnen kommer hem med kompisar varje dag och kontoret förvandlas till fritidsgård. Eller när tvååringen på eget bevåg bestämmer sig för att sluta med blöja och man inser hur många gånger en tvååring egentligen kissar under en eftermiddag. För det det går inte att bli irriterad när man upplever att man har tid att lösa det. Känslan av att jag har något väldigt viktigt som jag antagligen måste göra för att någon annan inte ska bli irriterad eller besviken eller för att jag själv inte ska göra bort mig, ligger inte längre i mitt undermedvetna och gnager. Jag är min egen. Min tid är min.

Att lyckas

Men det räcker inte bara med att ha tagit tillbaka kontrollen över tiden för att förklara den inre ro jag känner. Utan kanske har lugnet uppstått därför att jag äntligen har kunnat släppa pressen av att jag måste lyckas. Jag behöver inte bli framgångsrik i bemärkelse av framgång eller pengar. Jag behöver inte kunna titulera mig det ena eller det andra eller ha en sysselsättning som går att förklara med ett ord. Nej, för att lyckas så behöver jag faktiskt inte göra något annat än att bara vara. För jag har insett att mitt syfte är att vara mitt bästa jag, här och nu, hela tiden. Om jag lyckas hålla mina vibrationer höga, om jag lyckas känna mig lugn i kaos, om jag kan känna hopp i stunder av hopplöshet, om jag ser det vackra istället för det fula, om jag kan vara en närvarande, inkännande, lyssnande vuxen i barnens värld och visa dem hur man klarar av att leva i den här världen, om jag kan leva allt det i varje andetag i resten av mitt liv, ja då finns det ju inget tvivel om att jag har lyckats. Oavsett i vilket yrkesfack jag måste placeras eller hur mycket pengar jag tjänar. Det är ju så självklart!

Drömmar som tar fart

Det lustiga är att nu när jag har släppt taget lite och slutat jobba så himla målinriktat, så händer saker alldeles av sig självt. Kanske inte det som jag hade trott skulle hända, men saker som känns så himla rätt i hjärtat. Ni vet när det faller på plats. Bit efter bit. Så sedan sist har jag bland annat blivit instruktör i Body Balance, en träningsform som är en blandning mellan tai chi, pilates och yoga. Något jag har tränat i många år och som ligger mig varmt om hjärtat. Jag skulle ha gått utbildningen för tre år sedan när jag blev gravid med Sander, men det blev nu istället. Jag gick utbildningen i Stockholm för några veckor sedan och nu har jag börjat hålla pass på Filborna arena, en fantastisk träningsanläggning här i stan som också är Helsingborgs största.

Sedan håller jag på att utforma en kurs i meditation. Det är stort för mig! Jag ska skriva mer om det framöver, men det om något är en dröm som håller på att besannas. Länge har jag velat hålla i vägledda gruppmeditationer och nu håller det på att hända, nästan som av sig självt. Dessutom hittade jag i helgen mig själv på en fantastisk yoga-workshop för att finslipa tekniken för att så småningom kunna instruera. Och så har jag äntligen börjat skriva några rader i den dröm som en dag kommer bli min alldeles egna bok. Om hälsa såklart. Ja, det händer massor. Hela tiden. Varje dag. Och ändå, när någon frågar hur det går, så vet jag inte riktigt vad jag ska svara. För jag fotograferar inte mycket. Och jag tjänar inte mycket pengar. Men jag är mer tillfreds än jag har varit någon gång tidigare i mitt liv.

Att släppa taget

Lärdomen för mig i allt detta är tydlig. Som alltid handlar det om att våga släppa taget. Vi är så himla rädda för att förlora vår trygghet och för att göra saker annorlunda än det sätt vi känner till sedan tidigare. Men det är först när vi släpper taget om saker som det finns plats för nytt i vårt liv. Och det vet vi ju inte vad det är förrän vi testar.

img_8343Min prioritet 1. Att kunna gå en eftermiddagspromenad med min storkille när han plötsligt vill det.

Min andra prioritet 1. Att kunna lyssna på lillkillens utläggningar när han har viktiga saker att förklara.imageMin tredje prioritet 1. Att kunna hämta minstingen tidigt, förundras över hans lyckliga skuttande hemåt utan jacka i iskyla och sedan spendera en halvtimme i bilen på uppfarten för att tillfredsställa hans enorma fascination av att låtsas köra riktig bil.imageMin fjärde prioritet 1. Att kunna svara Ja! när min man ringer och vill spontanluncha en torsdag.imageTänk att det sedan ändå finns väldigt mycket tid över till sådant här. Och tänk att det nu är en del av mitt jobb. Tänk att det är det här jag väljer istället för att sitta i möten på ett kontor och prata om planer och processer och nätverk och uppföljningar. Det är ju helt magiskt.