Mineral är fasta ämnen med kristallinliknande struktur som vare sig har animaliskt eller vegetabiliskt ursprung. Mineralämnen är grundstenar för många av kroppens tusentals funktioner. De kan inte skapas av kroppen utan måste hämtas från naturen och nya mineral måste tillföras varje dag för att ersätta de gamla. Kroppens och cellernas ständiga förnyelse är beroende av mineral och protein som upptas från maten.
Mineral och spårämnen ger inte energi eller bränsle till kroppen men stödjer energiproduktion och kemiska reaktioner, vilka är avgörande för liv och välbefinnande. Mineral är komponenter hos enzymerna som styr de viktigaste reaktionerna i kroppens fysiologi, bl.a. nedbrytning av proteiner, kolhydrater och fetter. Vissa mineral är inblandade i reglering av vätske- och elektrolytbalansen. Några ger stadga åt skelettet medan andra bygger upp frisk nerv- och muskelvävnad. Vitaminer, hormoner, peptider och andra substanser behöver mineralämnen för att reglera kroppens metaboliska system. Men även om mineral finns i maten, finns de i begränsade mängder och man behöver äta en stor variation av födoämnen för att få i sig alla mineral som kroppen behöver.
Med den moderna kosten försvinner många värdefulla mineral i raffineringen och dessutom är marken utarmad på många mineral och spårämnen. När man tittar på livsmedelstabeller från Sverige, Finland och USA och andra länder, blir man ganska förvånad när man ser att näringsämnen hos olika livsmedel skiljer sig en hel del från land till land. Även i olika distrikt och län inom samma land kan stora skillnader uppstå när det gäller mineralhalterna i marken. Förutom att näringsvärdet i marken kan vara mycket lägre nu än under tidigare decennier har många människor svårt att tillgodogöra sig den näring de konsumerar.
Till dem som har svårast att ta upp mineral hör de som:
• bantar över långa perioder
• intar läkemedel
• missbrukar alkohol och droger
• lider av njursjukdom
• lider av matsmältningsrubbningar
• lider av kronisk blödning
• lider av kronisk diarré.
Oorganiska jämfört med organiska mineral
Då och då påstår kosttillskottsföretag att deras mineraltillskott är överlägsna andras tillskott p.g.a. att de innehåller organiskt bundna mineral jämfört med oorganiska mineraler. Sådana påståenden kan orsaka förvirring hos konsumenterna.
Inom plantfysiologin är det väl känt att mineral tas upp i växtrötterna i jonform. När mineralet försöker träda in i den yttre delen av roten i en icke-jonisk komplex form (d.v.s organisk form) bryts komplexet först ned till en jonform. Därefter passerar komplexet en selektiv barriär som kallas xylemet. Därifrån transporteras mineralet uppåt i sitt joniska tillstånd genom viktiga membran till det att mineralet når det blad och andra växtdelar som är beroende av mineralet. Detta är nödvändigt för alla växters förmåga att överleva och växa normalt.
Vad är en jon?
En jon är en partikel (antingen en atom eller en grupp av atomer) som bär på en elektrisk laddning. Det finns 2 typer av joner: positivt laddade joner som kallas katjoner, och negativt laddade joner som kallas anjoner. Exempel på viktiga katjoner i kroppen är magnesium, natrium, kalium, kalcium och väte. Viktiga anjoner är bikarbonat, klorid och fosfat.
Vad är en elektrolyt?
Ämnen som bildar joner kallas elektrolyter. Exempel på sådana är kalcium, magnesium, klorid, bikarbonater, kalium, natrium och väte.
Vilka funktioner har elektrolyter i kroppen?
Exempel på vad specifika anjoner och katjoner gör i kroppen:
Anjoner (-) Effekter på kroppen
Bikarbonat Neutraliserar magsyra; behåller syra-/basbalansen
Klorid Komponent i magsyran; (saltsyra) behåller syra-/basbalansen; behåller vattenbalansen
Fosfat Behåller syra-/basbalansen; protein- och energimetabolism; behåller strukturen på cellmembranen
Katjoner (+) Effekter på kroppen
Kalcium – Hjälper nerver att förmedla budskap; muskelsammandragning, blodsammanklumpning, ger impulser till hjärtmuskeln
Magnesium – Enzymaktivering; muskelsammandragning; proteinmetabolism; nervöverföring; ben- och tandbildning
Kalium – Nervöverföring; behålla vattenbalans; behålla syra-/basbalans; muskelsammandragning
Natrium – Behåller vattenbalansen; behåller syra-/basbalansen; muskelsammandragning; nervsammandragning
Väte – Komponent i magsyran (saltsyra); behåller syra-/basbalansen.
Dessa exempel visar klart att det är nödvändigt för vår hälsa att hålla en god balans av katjoner och anjoner i kroppen. T.ex. är syranivån i blodet beroende av nivån på vätekatjoner. För att förhindra att blodet får för hög surhetsgrad neutraliseras vätekatjoner av bikarbonatanjoner. Om den flytande formen i någon cell skulle få för hög syranivå, så återställer fosfatanjoner balansen inne i cellen genom att neutralisera katjonerna. På detta vis kan man se hur en naturlig oorganisk magnesiumkälla, som magnesiumklorid, försörjer cellerna med 1 katjon och 1 anjon för att behålla den elektriska balansen i vätskan och cellerna i kroppen. För att kroppen ska kunna fungera normalt, måste nivån i varje jon hålla balansen med mycket små marginaler, minsta avvikelse kan leda till symtom.
Många spårämnen absorberas bättre hos människor och djur om de är i jonisk form. Magnesium exempelvis, från en variation av mer dyrbara organiska salter (acetat, citrat, laktat) och mindre dyrbara oorganiska salter (karbonat, klorid, oxid, fosfat och sulfat) har visat sig vara lika lättabsorberat hos små djur. Det har också visat sig att absorberingen av magnesium från gröna bladväxter som djur ätit (”organiskt” magnesium) motsvarar absorberingen av magnesium från magnesiumklorid (”oorganiskt” magnesium). Dessa upptäckter, och många andra, ifrågasätter antagandet att ”organiska” mineral på något vis är överlägsen ”oorganiska” mineral. Det finns andra exempel och studier som visar mycket bättre upptag och användning av organiska mineral jämfört med oorganiska mineral.
Det finns många studier på människans förmåga att absorbera mineraler. Professorerna Rosenberg och Solomons på Massachusetts Institute of Technology (MIT) konstaterar att:
” Vidare är mineral i dieten ofta bundna till proteiner, sammansatta med organiska molekylär i maten, eller i annat fall lagrat i födoämnet. Den mekaniska processen att tugga maten, nedbrytning, spridning och matsmältning är viktiga förberedande steg för absorbering. I slutet av nedbrytningsprocessen framträder mineral i tarmkanalen som laddade joner: Fe++, Zn++, P04—, Se03—”.
Det finns olika former av tillgängliga mineral i födan, oorganiska salter, organiska salter, kelatiserade ämnen och mineral som är integrerade i proteiner. Hur man tillgodogör sig dessa beror huvudsakligen på 2 faktorer: matsmältningskanalens funktion och mineralets tillgänglighet. I magsäcken har t.ex. saltsyran mycket svårt att bryta ner järn i metallform, men järnsulfatföreningar sönderfördelas lättare av saltsyran till att forma järnjoner. Dessa kan då bindas till aminosyror i tolvfingertarmen där de absorberas. Men järnsulfat ger ofta förstoppning eller magont. Ett bättre alternativ kan istället vara intag av organiska järnföreningar som järnglukonat eller järnfumarat som bryts ner lätt till jonformen av järn utan förstoppning eller magbesvär. För effektivaste upptag bör järn intas i aminosyrabunden form. Då kan järnet passera genom tarmluddet och in i blodomloppet där det behövs. Mineralets tillgänglighet (upptagningsförmåga) skiljer sig mycket från ett tillskott till ett annat.
I en studie med tonåringar som hade anemi fann dr O. Pineda vid Institute of Nutrition of Central America and Panama att 30 mg aminosyrebundet järn från det amerikanska företaget Albion, höjde hemoglobulinet lika mycket som 120 mg av järnsulfat men utan de biverkningar som ofta förekommer med intag av järnsulfat.
Kelatiserade mineral
Ett kelat är ett mycket speciellt komplex bestående av en unik bindning mellan en organisk förening och ett mineral eller spårämne. Det aktuella elementet (mineral, spårämne eller metall) är omgivet av ett organiskt komplex som bildar en ringformad atomstruktur. Denna ringstruktur håller också elementet på plats inuti ringen med hjälp av en viss typ av svag kemisk bindning och kan liknas vid en krabbklos kniptångs¬funktion. Ordet kelat är av grekiskt ursprung och betyder också mycket riktigt krabbklo.
Ett kelat består av en metalljon som hålls på plats av något som i kemiskt språkbruk brukar kallas delade kovalentbind¬ningar, vilka formas av 5 eller 6 atomer i en ring. Dessa atomer utgörs vanligen av kol, syre, väte och kväve.
Kelater kan ha olika stabilitetsgrad. Ett starkt kelat har inget näringsvärde då det aldrig frigör sin metalljon och därmed inte kan tillgodogöras av kroppen. Å andra sidan är ett starkt kelat utomordentligt för att avlägsna giftiga metaller som lagrats upp i kroppen. Vissa syntetiska aminosyror är speciellt lämpliga för detta senare ändamål.
Ett svagt kelat har endast obetydliga fördelar framför ett vanligt oorganiskt salt eller organiskt komplex, då det bryts ned alltför lätt och därmed också för tidigt. Om metalljonen frigörs i matsmältningskanalen kan den bindas till en annan jon och bilda en olöslig förening eller också kan den fastna i tarmväggen p.g.a. att dess slemhinna är negativt laddad (de flesta mineral och spårämnen i fri form utgörs av positivt laddade joner).
Medelstarka kelater skyddar metalljonen från att frigöras för tidigt, d.v.s. i matsmältningskanalen, och befordrar i stället dess transport genom tarmväggarna till blodomloppet där jonerna slutligen frisläpps. I blodet blir de bundna till ”bärare” för vidare transport till cellerna.
Endast vissa mineral och spårämnen kan bilda delade kovalent¬bindningar med kelatiserande medel. Icke-metaller såsom fosfor och selen, samt monovalenta (enkelladdade) metaller, såsom natrium och kalium, kan inte bilda kelater. Endast multivalenta (di¬valenta – dubbelladdade – och trivalenta – trippelladdade) metaller, såsom kalcium, magnesium, järn, zink, koppar, mangan och krom, kan bilda kelater.
Kelatiserad koppar upptas 3–6 ggr bättre än oorganiska kopparsalter, kelatiserat magnesium upptas 2–3 ggr bättre än oorganiska magnesiumsalter, kelatiserat järn absorberas 4–5 ggr bättre än oorganiska järnsalter och kela¬tiserad zink absorberas 2–3 ggr bättre än oorganiska zinksalter.
Man förenar mineral med aminosyror eftersom aminosyrans upptag genom tarmludden är mycket hög. Ca 95 procent av aminosyrorna som passerar tarmludden absorberas. När aminosyran absorberas följer de sammanbundna eller kelatiserade mineralämnena med. Genom aminosyrebindning kan oorganiska stenar omvandlas till organiska molekyler som åker snålskjuts med aminosyran. För att bilda ett mineralkelat måste både mineralet och aminosyran vara i en lösning där en kemisk process kan ske. Många företag blandar bara mineralet med proteinpulver eller ett olösligt protein som de sedan kallar kelat även om kelatiseringsprocessen aldrig skett. Oberoende studier har visat att kvaliteten och upptaget av olika aminosyrekelatiserade mineral varierar väldigt mycket. De flesta är bara enkla blandningar av proteiner och mineralsalter. Det finns en patenterad kelatiseringsprocess som garanterar att kelatet är starkt nog att motstå förintelse av matsmältningssystemet, men ändå kan frigöra mineralet för upptag genom tolvfingertarmen och tunntarmen. En molekylär vikt av 800 dalton krävs för att hela kelatet ska absorberas genom tarmluddet och komma in i blodomloppet.
Ett mineraltillskott bör vara/ha:
• aminosyrebundet med bevisad upptagningsförmåga
• hypoallergen
• låg toxicitet
• biotillgänglig
• 100 procent näringstäthet
• hög fysiologisk aktivitet.
Mineral kan delas upp i olika grupper
Makromineralerna samt elektrolyterna utgör 99 procent av kroppens mineralinnehåll.
Makromineral: kalcium, fosfor, magnesium, svavel
Elektrolytmineral: kalium, natrium, klor
Spårämnen: järn, zink, koppar, mangan, jod
Ultraspårämnen: krom, selen, molybden, fluor
Spårelement under utforskning: kisel, vanadin, nickel, tenn, litium, rubidium, strontium, kobolt, bor
Toxiska ämnen: bly, kadmium, kvicksilver, aluminium, arsenik
Viktiga mineral för olika kroppssystem
Mineralbrister och obalanser stör i första hand de kroppssystem som är beroende av dessa.
• Immunsystemet: Cu, Zn, Mn, Fe, Se
• Energiproduktionen: Mg, P, Mn
• Hormonsystemet: Fe, Mn, Zn, Cu, Mg, K
• Vitaminproduktion: Co
• Blodbildningen: Cu, Fe
• Enzymsystemet: Zn, Cu, Mn, Mg, Fe
• Fortplantningen: P, Cu, K, Mn, Zn, Mg
• Hjärtkärlsystemet: Mg, K, Ca, Cu, Se
• Nervsystemet: Cu, Ca, Mg, K, Mn.