Niklas Cederberg

Morgonintervaller och motivation

tennisboll

Svårplanerad fredag. Massor att göra både på lunchen och i kväll. Hur får man då ihop ett vettigt löppass? Jo, man går helt enkelt upp lite tidigare på morgonen…

Jag gillar egentligen inte att springa på morgonen. Eller rättare sagt, gillade inte. De gånger jag testat har faktiskt inte varit så jätteroliga. I morse blev det bättre. Upp klockan 06.00 för att bomba lite tusenmetersintervaller. Jag vet inte om det var vädret eller att formen är i antågande som gjorde att det kändes riktigt bra även om förstås passet var tufft.

Jag tror att de flesta känner till eller i alla fall förstår vad tusenmetersintervaller är för något. Full fart framåt under tusen meter, därefter lite jogg/gå/stå-vila och sedan nästa tusing igen. Jag körde sex tusingar med två minuters vila mellan varje. Till det självklart upp- och nedjogg i cirka fem minuter vardera. Det är viktigt är att man försöker hålla en jämn fart under alla intervallerna. Det duger inte att köra slut på sig under de två första och sedan stappla sig fram under de kommande. Ungefär samma tryck under alla sex intervallerna är det som gäller.

Idag var intervallerna lite speciella. Jag hade nämligen sällskap. Familjens ena labrador Freddie var också sugen på lite morgonträning. Han är inte världens snabbaste men med lite extra motivation så gick det bra att få upp honom i 4:20/30-fart vilket är lämpligt för mig och mina tusingar just nu.

Motivationen som var något så enkelt som en tennisboll i handen på husse och sedan lätt lek med den under de två minuterna vi vilade gjorde att Freddie sprang på och hängde med i min fart utan knorr.

För mig blir det säkert fler morgonpass framöver. Jag tycker att jag kom igång bra utan att stressa på morgonen och när vädret är så fint som det är nu är det ju kanon att starta dagen med lite utomhusaktiviteter. Testa själv vet ja! En promenad, några kilometers stavgång eller lite löpning kan säkert ge även dig en riktigt bra start på dagen.

 


Pass fyra av 32!

pass_4_150423Freddie

Då är jag uppe i pass fyra av de planerade 32 i min ”running streak” inför Stockholm Marathon. Gårdagens 10 km fartlek (ni som inte känner till vad det är kollar här) var en härlig men ganska tuff historia tillsammans med labradoren Freddie. Därför fick det bli återhämtningslöpning på lunchen idag.

30 minuters lugn löpning både på asfalt och på lite mjukare bana kändes perfekt. I morgon går jag på lite tuffare pass igen. Det är ju trots allt fredag…


Mitt privata löparparadis

20140418-155339.jpg

Det känns nästan som om man har skogsvägarna helt och hållet för sig själv när man springer här i skogen i Hälleforsnäs. Jag har faktiskt aldrig mött en löpare på dessa vägar trots att otaliga mil passerats. Så kanske är detta mitt helt egna, privata löparparadis.

I dag fick jag i alla fall med mig Freddie, familjens labrador, och vi fick oss en riktigt fin löptur på cirka två mil. Jag lät också Freddie blaska av sig lite i Harsjön som bara ligger några meter från löpvägen.

20140418-155530.jpg
Kallt i vattnet? Förmodligen. Jag ville inte ens känna efter.


Superfart på Freddie

Freddie_boll_460

Jag har ju tidigare presenterat min löparkompis Freddie, familjens labrador, som jag tar med mig på någon löprunda i veckan. Egentligen vill jag ju ha med honom lite oftare men ibland hänger han liksom inte med. Lördagens 14 kilometer var inga problem men när man ökar takten och kanske skall springa intervaller eller andra fartiga pass är han tyvärr inte tillräckligt snabb. Eller?

I går kom vi på att man kanske kunde testa att ”trigga” honom lite för att få upp farten.  Ni kanske är några som minns Bamse och den lilla åsnan där Bamse får superfart på en slö åsna genom att hålla ett spö med en morot hängande i framför den. Lite så tänkte vi men utan spö då förstås. Eftersom Freddie är helgalen i bollar utrustade jag mig med en boll i ena handen, visade den för honom och sen gav vi oss i väg.

Vad tror ni? Självklart funkade det kanonbra. Det spelade ingen roll hur mycket jag ökade takten. Han hängde med utan problem. Nu finns det inga undanflykter. Freddie ska med på onsdagens intervallpass på 6×800 meter.

Jag funderar nu också på att anmäla mig till hundlöpet som är ett lopp för oss som gillar att springa med hund. Kul grej tror jag även om det bara då är en vecka kvar till Lidinglöpppet. Det kan säkert vara en bra och kul uppvärmning i alla fall.

Foto: Peter Örstrand

 


Min träningskompis Freddie

Det här är Freddie. Döpt efter Freddie Mercury, sångaren i Queen ni vet. Jag föreslog att han skulle heta Sid men fick förstås ge mig…

Freddie brukar få följa med när jag tränar ibland. Oftast när det är lite kortare pass som exempelvis återhämtningslöpning. Det körde vi idag. Lugnt å sansat några kilometer för att få lite liv i mina trötta ben.

Dagen inleddes annars med en halvtimmes massage. Berättade för massören om lördagens krampproblem. ”Inte så konstigt. Du dricker ju för lite vatten. Det känner jag på dina ben” säger han då. Visst hade han rätt. Jag drack alldeles för lite vatten både innan och under loppet. Det borde jag ju veta själv mycket bättre än en någon som bara känner på mina ben. Även fast han är en riktigt suverän massör. Slarvigt av mig. Bättring utlovas.