Niklas Cederberg

Nöjd löpare lite dagen efter

20130602-184747.jpg

Jag kan lugnt säga att jag var lite orolig i går innan starten på Stockholm Marathon. Dels för att det bara var 27 dagar sedan jag sprang Vancouver Marathon och dels för att det loppet bara gick ”sådär”. Hade jag tränat för dåligt? Var det värmen som var problemet? Jet lag? Hade jag druckit för lite under loppet?

Nu spelar det ingen roll längre. Stockholmsmaran gav mig svaret att jag är på rätt väg. 3:49 är en helt okej tid för en man i sina bästa år och med lite mer träning innan 29:e september så skall den tiden putsas till där vid Loch Ness i Skottland. 3:30 vore toppen och ett mål om än kanske lite tufft.

Det var en kanondag för löpning i går. Lagom varmt och det regn som kom störde inte mig i alla fall. Västerbron som många hade pratat om gick finfint och jag hade till och med krafter kvar till en liten fartökning sista kilometern och in på världens finaste och bästa arena, Stockholm Stadion.

Som tur var hade jag hjälp från Tina och Filip som testade mitt blodsocker vid Vallhallavägen på andra varvet. 3,3 är jäkligt lågt men några druvsockertabletter gjorde susen och satte fart på kroppen igen. Tack familjen!!! Just detta var nog det enda som var lite ”stökigt” under loppet. Annars gick det mesta riktigt bra även om det självklart var tufft och jobbigt.

Ja ni förstår nog att jag är nöjd. Nu blir det lite träningsledigt några dagar för att sen gå på det igen. Dessutom fortsätter jakten på Vasaloppsstartplatsen.

20130602-190722.jpg

P.S. Jag åt min första pizza på cirka 3,5 år kvällen innan maran. Kan det varit hemligheten? Kanske tillsammans med de två halvlitrarna rödbetsjuice som gick åt under de två sista dagarna? Detta vågar jag i alla fall inte frångå nästa gång…


Vilken mara maran blev

20130506-223657.jpg

Det blev några tuffa löptimmar häromdagen. Först tidig uppgång vid femtiden och sedan skjuts till starten av min fantastiskt hjälpsamme svärson Vincent. Det var ju dags för Vancouver Marathon.

Klockan åtta drog vi iväg. Strax innan hade det sjungits nationalsång och de flesta av oss bar ett gult band som vi hade för att hedra offren i Boston.

Jag måste säga att löpningen kändes riktigt bra. Första milen lite väl fort men stabilt under andra milen och hela vägen upp till trettio kilometer. Vädret var strålande med klarblå himmel och strålande sol. Vackert men förrädiskt…

Jag hade dessutom en underbar hejarklack med mig som dök upp både här och där och stöttade på bästa sätt.

Efter trettio kilometer började tyvärr underbenen stumna och knäna värka förfärligt. Det var liksom som om de tog helt slut. Den sista milen blev en enda lång pina men jag bet ihop och hankade mig i alla fall till slut i mål.

Efteråt var det i alla fall lite skönt att få höra av flera andra deltagare att det inte bara jag som haft riktig tuff mara. Många hade som jag upplevt att solen och värmen gjort sitt till för att försvåra genomförandet. Trots mängder av vatten under loppet var jag vansinnigt uttorkad efter målgången och det vara bara att fylla på alla depåer på bästa sätt.

Nu är det bara att ladda om inför nästa strapats, Stockholm Marathon. Får se om jag kan lura ut LidingöLena, som också är här, på en liten återhämtningstur i morgon bitti.

På lördag väntar resans höjdpunkt. Min härliga dotter Vanessa gifter sig med sin Vincent här i Vancouver. Rapporter följer 🙂


Kanadensisk smoking

20130503-215153.jpg

I dag har vi besökt Canada Place och hämtat ut nummerlapp och lite annat för maran. Strålande härligt väder gjorde att vi även kunde avnjuta lunchen utomhus. Wow!

Dock missade jag en sak. Jag hade samma typ av jeanstyg på både byxa och jacka (se bilden). Detta kallas ”Canadian Tuxedo” här och det skall man tydligen akta sig för fick jag höra till middagen…

Jag har förresten också skaffat mig dom där löparskorna, Adidas Energy Boost, som jag pratat om. Tog en kortare tur med dom tidigt i morse. Känns supersköna men väldigt annorlunda mot mina vanliga. Vi får se hur dom kommer funka.

20130503-220535.jpg
I morgon är det bröllopsrepetition och på söndag är det raceday. En spännande helg väntar mig alltså.


Träning veckan efter ett Vasalopp

Nu har verkligen löpsäsongen startat. 8 veckor kvar till Vancouver Marathon!

niklas ben jubileumsmaran 2012

Priviligerad som jag är så tog det inte så många dagar efter Vasaloppet innan jag kunde dra på mig löparskorna för lite återhämtningslöpning. Det blev närmare bestämt en dags uppehåll. På tisdagskvällen fick jag alltså möjlighet att röra på benen om än i ett ett ganska makligt tempo. Det är ju det som är återhämtning. Lite tungt kändes det men jag var ganska stolt över mig själv när jag kom hem. Elva kilometer lyckades jag gnugga ihop trots en hyfsat trött kropp.

På torsdagskvällen blev det som jag ”hintade” ett lite längre pass på 17 kilometer där Skanstull besöktes. Jag gillar verkligen att komma in till stan och springa. Nu nuddade jag ju bara Södermalm men allra roligast är ju att komma in och springa på flera ”öar” vid samma tillfälle. Ja, jag vet – ganska knäppt och ganska långt…

Lördagen blev lugnare. Endast en halvtimmes träning men mycket upp och ner för en backe. Nog så tufft men till Vancouver tänker jag inte fuska med backtränandet. Minst ett sånt pass i veckan står på programmet.

Sist i veckan ligger ju söndagen. Nästan alla långdistansmänniskor lägger in ett långpass på denna dag och så även jag. Eftersom jag glömt druvsockret hemma fick jag hålla mig hyfsat nära hemmet. Det är ju ingen höjdare för en diabetiker att ”gå torr” på socker. Kan faktiskt gå riktigt illa. Jag lyckades ändå knåpa ihop ett ganska långt pass på två mil via Gullmarsplan, genom gamla Årsta och Årstafältet hem till mina egna trakter i Örby.

För övrigt trodde jag att hälsandet mellan oss löpare hade blivit lite bättre nu 2013. Icke sa Nicke (ooopps, den var dålig). Denna vecka blev setsiffrorna (4-2) (6-3) och (8-5). 3-0 i set till mig alltså! Kampen går vidare.

I det stora hela kändes detta som en riktigt bra start på löparsäsongen och att jag i alla fall är på god väg mot en hyfsad mara i Vancouver.

Fast egentligen tror jag ni förstår att det inte är loppet den 5:e maj i Vancouver som är nummer ett för mig. Det är ju självklart min dotter Vanessas bröllop där lördagen den 11 i samma månad. Attans vad jag ser fram emot det!!!
Må bäst allihopa! Tröskelträning i kväll. Kanske ses vi därute.
/N
PS De snygga spirorna på bilden (hmm, nåja) är självklart mina från sommarens jubileumsmara i Stockholm. Den första jag sprungit på 29 år 🙂

Snabbt byte av fokus

I och med målgången i Vasaloppet i söndags är nu skidsäsongen över för min del. Skidorna är rengjorda och satta på förvaring till nästa säsong. Nu är det alltså dags för ett nytt fokus.

Om exakt två månader står nästa utmaning på programmet. Vancouver Marathon:

Marathonbanan i Vancover

Marathonbanan i Vancover

Nu på torsdag börjar hårdträningen i löpning och hoppas vara redo till den 5:e maj då startskottet går.

Innan torsdagens träningspass passar jag på att återhämta mig med rock ‘n’ rollrepning i kväll och barnvaktssittande i morgon kväll då min brorson Ludvig tydligen är sugen på en bordshockeymatch.

Men som sagt, på torsdag är det löparskor på. Nu startar löparsäsongen.

Ni hänger väl med?

P.S. Kolla banprofilen efter typ 8 km. Hyfsad uppförsbacke. Bör alltså kosta på mig lite extra backträning…


Träningsfri piglördag med ångbåt, skyffelbiff och himla bra musik

Kom precis hem från en fantastisk afton på SS Blidösund. Där bjöds på suverän musik av Weeping Willows-Magnus och Martin Hederos från bland annat Soundtrack Of Our Lives. Starka låtar från Velvet Underground, Paul Weller, Chris Isaak med mera och en fantastiskt bra version av Is There Life On Mars framfördes. Allra bäst var nog ändå avslutningsdelen med Weeping Willows Broken Promised Land. Riktigt, riktigt bra!

Magnus Carlson har ju en av Sveriges bästa röster för sånt här och Martin är, förutom en riktigt trevlig kille, en av vårt lands absolut bästa pianister. Gissar att ni förstår att detta var fantastiskt Får ni chansen så missa inte dessa två tillsammans.

Självklart passade vi på att äta ångbåtsbiff ombord. Men inte vilken ångbåtsbiff som helst. Skyffelbiff, det vill säga marinerad biff, stekt i ångpannans kolfyr och framburen på skyffel av eldaren själv (bilden). Till detta bjöds det lök, sås och potatis och eftersom jag inte äter alltför mycket potatis blev det LCHF-middag. Gott som attan men kanske skulle ett salladsblad, en tomat eller annan grönsak ha piggat upp lite…

Har precis också anmält mig till Vancouver Marathon 5 maj. Målet. 3:45. Grejar jag det?

 

 


New York…

En bild på ett par ben i medel långa springbyxor och gula springskor.

 

…eller Vancouver Marathon? Eller båda två?

 

Många långlöpare drömmer ju om att få springa New York Marathon, marornas mara. Så även jag förstås. Tyvärr är det alltid svårt att få plats i startfältet och det gäller att hänga på låset och samtidigt kanske ha lite tur. Nu har jag i alla fall ställt mig på reservplats för 2013 via en ”allt-i-ett arrangör”. Det är alltså bara att hålla tummarna att någon hoppar av så jag får plats.

 

Jag har som målsättning att springa en mara per år och då det ju inte är hundra säkert med New York så tänkte jag boka upp mig med Vancouvers marathon den 5 maj. Konstigt ställe att åka till för att springa eller? Det är faktiskt så att min härliga dotter Vanessa har flyttat dit till sin pojkvän. Jag kan alltså ta tillfället i akt att springa ett maraton samtidigt som jag hälsar på henne och dessutom får bekanta mig med ett land jag aldrig varit i. Snacka om lycka!!!

 

2013 kan alltså bli ett fantastiskt maratonår. Nu är det bara att ge sig ut och ösa på under kvällens träningspass. Det finns ju inga genvägar…