Niklas Cederberg

Titta inte på klockan!

En arm med gul ärm och en bra GPS-klocka.

Jag har en väldigt bra GPS-klocka som håller koll på kilometertider, hur långt jag sprungit och en massa annat. Denna använder jag jämt och ständigt vid träning eller om jag är med i något lopp. Under gårdagens långlöp testade jag dock att strunta i att titta på klockan under passet. Jag lät helt enkelt kroppen styra. Detta visade sig vara melodin. När jag mot slutet av rundan kollade in klockan för att se att jag sprungit tillräckligt långt visade det sig att jag sprungit betydligt fortare än vanligt. Vad lärde jag mig av detta då? Jo, låt kroppen styra och inte tekniken…

 

GPS-klockan, fast som en närmare titt.

 

 



New York…

En bild på ett par ben i medel långa springbyxor och gula springskor.

 

…eller Vancouver Marathon? Eller båda två?

 

Många långlöpare drömmer ju om att få springa New York Marathon, marornas mara. Så även jag förstås. Tyvärr är det alltid svårt att få plats i startfältet och det gäller att hänga på låset och samtidigt kanske ha lite tur. Nu har jag i alla fall ställt mig på reservplats för 2013 via en ”allt-i-ett arrangör”. Det är alltså bara att hålla tummarna att någon hoppar av så jag får plats.

 

Jag har som målsättning att springa en mara per år och då det ju inte är hundra säkert med New York så tänkte jag boka upp mig med Vancouvers marathon den 5 maj. Konstigt ställe att åka till för att springa eller? Det är faktiskt så att min härliga dotter Vanessa har flyttat dit till sin pojkvän. Jag kan alltså ta tillfället i akt att springa ett maraton samtidigt som jag hälsar på henne och dessutom får bekanta mig med ett land jag aldrig varit i. Snacka om lycka!!!

 

2013 kan alltså bli ett fantastiskt maratonår. Nu är det bara att ge sig ut och ösa på under kvällens träningspass. Det finns ju inga genvägar…



Jag säger hej

Det blir en dubbeltydig start på detta, mitt första blogginlägg. Dels vill jag ju självklart hälsa alla er läsare välkomna till min blogg och dels vill jag slå ett slag för en sak som jag och en hel del andra löpare funderat på under de senaste åren.

 

Varför hälsar vi löpare inte på varandra när vi möts under ett träningspass?

 

Varje gång jag är ute och springer så hälsar jag på de löpare jag möter. Vi har ju trots allt samma intresse och ett leende, en liten nick eller ett hej tycker man ju borde pigga upp lite.  Men allt som oftast så vänder den jag möter ansiktet neråt marken och låtsas som ingenting. Märkligt. Eller hur? Självklart gäller detta inte alla men tyvärr lite för många procentuellt sett. Om jag hälsar på tio löpare på en runda så brukar jag få ett hej tillbaka av kanske tre personer. Ganska uselt faktiskt. Hojåkare har ju alltid hälsat på varandra. Oavsett om man kör Norton eller Kawasaki. Detta borde väl vi alla löpare då kunna göra också. För ett leende och ett hej piggar upp, ger mer kraft, motivation och gör dessutom hela träningspasset så mycket roligare. Fast sånt kanske inte är så viktigt när man är ute och springer. Eller?

 

Framöver kommer jag därför lägga upp lite hälsarstatestik i vissa av mina inlägg. Står det som avslutning ”Niklas mot Rubbet 11-4” så vet ni att jag hälsat på elva och fått fyra tillbaka. Jag kommer nämligen fortsätta denna kamp och vem vet, en dag kanske det händer. Att nästan alla hälsar…