Sparrissoldaten

Pomeransmarmelad, en smak av Barcelona!

Breaking the law
Vi var i Barcelona över nyår och en dag besökte vi Parc de la Ciutadella. Det första vi möttes av var citrusträd, citrus aurantium. Jag vet att man inte får klättra i träd men hur ska jag annars få tag på frukten? Det var första gången i mitt liv som jag har plockat en citrusfrukt från ett träd och jag äter den bara några sekunder senare. Då visste jag inte vad citrus aurantium var för frukt, så jag förväntade mig att den skulle vara söt och med en härlig syra som en clementin. Men det här var ett beskt syrapaket, värre än någon annan pomerans jag någonsin ätit, fantastiskt. Jag trycker i mig något som på wikipedia beskrivs som ”såpass bitter att den är osmaklig i ett naturellt tillstånd”, det rinner citrussaft längs kinderna på mig och jag njuter. De enda som var osmakligt var nog åsynen av mig i mitt naturliga tillstånd, hämningslöst sluka en pomerans, som om jag inte sett mat på veckor.

pomeransträd

Tillbaka på ruta ett
Väl hemma i Sverige med ny energi, är det med pompa och ståt jag går in på Cajsa Warg. Går förbi kassan, passerar mjölhyllan och går rakt fram och face:ar fruktdisken. Jag hade morötter i tankarna, men framför mig ligger en låda med något så mycket vackrare, pomerans, citrus aurantium! Som en hälsning från Barcelona!

För två år sen kokade jag min första marmelad på pomerans, pomerans som jag komiskt nog köpt i samma butik, och om jag inte missminner mig, så låg lådan på samma ställe då, som idag. Förra året missade jag att göra det, och i år tänker jag prova att göra det på ett annorlunda sätt.

Jag fyller en påse med ett kilo, för jag vet att man aldrig kan ha för mycket pomeransmarmelad hemma. Det enda som står emellan mig och pomeransmarmeladen nu är kylan och den snötäckta vägen hem.

Inte som alla andra, marmeladen annorlunda
Väl hemma tar jag en klyfta pomerans, blundar och minns Barcelona. Den är inte lika fantastiskt som den handplockade frukten, men den får duga denna vinterkväll. Sedan så börjar jag koka marmelad. Man kan koka marmelad på olika sätt och jag gör det efter min smak, det här är inte en marmelad för alla. Den är besk och bitter och helt fylld av smak av pomerans, ingen apelsin, ingen citron, bara pomerans, precis som jag vill ha den. Jag skalar pomeransen, klämmer ut saften och kärnorna i en kastrull. Kärnorna lägger jag sedan i kaffefilter som jag knyter igen. detta för att jag vill ha med kärnorna under kokningen, för kärnorna ger mycket smak, men jag vill inte ha med dem i den färdiga marmeladen. Saften häller jag över till en tillbringare och sparar till slutet, då jag vill spara den fräscha syran. Jag hackar sedan fruktköttet och strimlar pomeransskalen och lägger allt i en kastrullen. Jag fyller på med vatten så att det täcker skalen, häller på socker och stoppar ner kaffefiltret med kärnorna i kastrullen. Sedan låter jag det koka i tjugo minuter, med omrörning, tills det hela har fått en marmeladkonsistens. När marmeladen är färdigkokad häller jag i fruktsaften, eftersom jag vill behålla syran. Jag använder relativt lite råsocker, ca 2 dl (ca 10 % av rekommenderad sockermängd), för jag är inte ute efter en söt marmelad, men i och med den låga sockerhalten, så förlorar jag konserveringseffekten.

Den mängden marmelad som jag tror att jag kommer förbruka inom två veckor häller jag upp i en burk. Jag häller upp marmeladen när den är kokhet i en burk som jag har hettat upp på hundra grader i ugnen. Jag tätsluter burken och låter den svalna, innan jag ställer in den i kylskåpet. Resterande mängd marmelad, delar jag upp i portioner och fryser in.

Prova om du vågar
Jag rekommenderar inte den här marmeladen till någon med försötad tand, denna marmelad är på egen risk. Men den största risken är att ni kommer att älska den och aldrig mer köpa marmelad. Det behövs inga mängder, bara duttar, en god ost och frukostsmörgåsen är frälst.


Detox för fullt i 67 dagar

Det hela började i oktober och varade fram till dagen innan julafton, i 67 dagar närmare bestämt. Det började med ett samtal vid ett frukostbord, någonstans i Nacka, om ett socker uppehåll, men som urartade och resulterade i att även alkohol, rött kött, koffein och tobak blev indraget.

Tre guldstjärnor och en klapp på axeln
Jag skrev då att det inte skulle vara några problem. Men jag vill vara tydlig med några saker, jag gick inte in i det här med tanken, jag ska göra det här exemplariskt, som i väntan på att få tre guldstjärnor, en klapp på axeln och orden, gud vad exemplariskt Richard! Jag har gjort mina snesteg, och de är långt mer värdefulla än tre guldstjärnor och några hyllande ord. Jag gick inte heller in i det här med tanken att jag borde verkligen förändra min kostvanor, ta tag i det det här. Nej, jag gick in i det här, mer som ett sätt för mig att tvingas till reflektion över vad mat innehåller och ha en pelare att luta mig emot, när dessa ting serveras och bjuds. För att lätt kunna tacka nej, ge folk en anledning till mina beslut och kanske väcka en tanke. Men också för att känna på hur en kost fri från raffinerat socker (även råsocker, honung och sirap av olika slag), kött och alkohol på verkar kroppen.

Trodde jag hade koll
Jag har ju koll på vad maten hemma innehåller, eftersom jag lagar den själv från grunden. Men det blir svårare när man äter på restaurang eller blir bjuden. Jag ska ge ett exempel. Jag var tvungen att jobba över en kväll, och hungrig och stressad som jag var gick jag ner till food quarter:n, för att hämta mat och ta med upp till kontoret. På det stället som jag hade i tanken, var allt utsålt utom kött. Hmm tänkte jag, såg mig omkring och ögonen fastnade på sushi stället. Jag går dit, beställer, får min mat och går tillbaka till kontoret, sätter mig och ska äta, när tanken slår mig! Fan, sushi-riset innehåller ju socker, inlagda ingefäran innehåller ju socker. Hur kunde jag göra den här missen??

Urskulda dig själv eller sök, och du finner svar
Jag kan ju skylla på att jag hade ett blodsockerfall och det var mitt undermedvetna som guidade mig, som visste vad jag behövde. Med den logiken hade ju allt varit frid och fröjd och jag hade lugnt kunnat fortsatt lunka på i min bubbla. Men jag gör det inte enkelt för mig, jag spelar upp hela situationen i mitt huvud, multipla gånger, som ett trauma. Och det jag kom fram till var att det var för många parametrar att håll koll på. Efter att ha stått och letat bland hyllorna på första stället och inte hittat några köttfritt alternativ, slog tanken mig, sushi, det är ju fisk, och det är ju okej, glädjerus, problemet löst. Men egentligen, hade jag två parametrar kvar, är det sockerfritt och är det ekologiskt, även om ekologiskt är svårt att uppfylla när man hämtar mat.

Samhället är riggat för att du och jag ska misslyckas
Jag förstår problematiken för många (inklusive mig själv) när de handlar, varför det är svårt att ta bra beslut i butiken. När väl man lyckas hitta något utan E-ämnen eller socker, så glömmer man kolla om det är ekologiskt och vise versa. Även fast man aktivt strävar efter att utesluta saker ur sin kost, så är det ändå svårt, för den här livsmedelsindustrin innehåller så mycket skit.


Det osynliga sockret!

Det har nu gått tre veckor sedan vi påbörjade en typ av detox. Jag har i ärlighetens namn inte tyckt att det har varit speciellt svårt, förens nu i helgen. Visst, jag har fått tänka efter varje gång någon har bjudit på något, kan det här innehålla socker? Innehåller det socker? Jag har till och med varit jäkligt när att förtära en sötsak, men det fantastiska är att smaklökarna uppfattar sötma mycket kraftigare nu, och jag har hunnit avfärda förödelsen.

Sockerminnet

I och med att jag alltid måste säga nej till socker, så blir det så tydligt hur ofta jag stöter på det. Hade jag sagt ja till socker, då hade det tillfället, ganska snart därefter, hamnat i glömska. För det är så vi fungerar, och när vi säger nej, så bygger vi upp ett sockerminne. Ett minne som består av både kunskap om vad som går och inte går att äta, men också ett minne av hur ofta jag skulle kunna äta det.

Kom igen, bara en gång, det gör inget!

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det, mer än en gång i alla fall! Förstå mig rätt, jag vet att de som säger så bara vill väl, att jag också ska njuta av det goda som de njuter av. Men jag vet också att det kommer ett nytt tillfälle runt hörnet, att inmundiga mig socker. Därför säger jag nej, för jag vet att jag kommer stå inför samma situation snart igen, och tillfället innan, kommer att vara bortglömt om jag hade sagt ja. För se, det är så vi fungerar….

En helg i Tallinn

Jag var på konferens, vilket var kul, men också jobbigt, inte för att jag fick be om frukt utan ett florsockertäcke, det är inte hela världen, utan för att det inte fanns några naturliga alternativ, allt innehöll socker…Inte ens en färsk smoothie gick att få tag på…och det är det som är jobbigt, när man är förpassad till ett glas med vatten. Jag säger inte att det inte finns schysta ställen ur det hänseendet i Tallinn, för det gör det säkert.

Inte ens på morgonjoggen kan man undslippa att bli påmind om sylt!

Va f***n, inte ens på morgonjoggen kan man undslippa att bli påmind om sylt!