Sparrissoldaten

Det osynliga sockret!

Det har nu gått tre veckor sedan vi påbörjade en typ av detox. Jag har i ärlighetens namn inte tyckt att det har varit speciellt svårt, förens nu i helgen. Visst, jag har fått tänka efter varje gång någon har bjudit på något, kan det här innehålla socker? Innehåller det socker? Jag har till och med varit jäkligt när att förtära en sötsak, men det fantastiska är att smaklökarna uppfattar sötma mycket kraftigare nu, och jag har hunnit avfärda förödelsen.

Sockerminnet

I och med att jag alltid måste säga nej till socker, så blir det så tydligt hur ofta jag stöter på det. Hade jag sagt ja till socker, då hade det tillfället, ganska snart därefter, hamnat i glömska. För det är så vi fungerar, och när vi säger nej, så bygger vi upp ett sockerminne. Ett minne som består av både kunskap om vad som går och inte går att äta, men också ett minne av hur ofta jag skulle kunna äta det.

Kom igen, bara en gång, det gör inget!

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det, mer än en gång i alla fall! Förstå mig rätt, jag vet att de som säger så bara vill väl, att jag också ska njuta av det goda som de njuter av. Men jag vet också att det kommer ett nytt tillfälle runt hörnet, att inmundiga mig socker. Därför säger jag nej, för jag vet att jag kommer stå inför samma situation snart igen, och tillfället innan, kommer att vara bortglömt om jag hade sagt ja. För se, det är så vi fungerar….

En helg i Tallinn

Jag var på konferens, vilket var kul, men också jobbigt, inte för att jag fick be om frukt utan ett florsockertäcke, det är inte hela världen, utan för att det inte fanns några naturliga alternativ, allt innehöll socker…Inte ens en färsk smoothie gick att få tag på…och det är det som är jobbigt, när man är förpassad till ett glas med vatten. Jag säger inte att det inte finns schysta ställen ur det hänseendet i Tallinn, för det gör det säkert.

Inte ens på morgonjoggen kan man undslippa att bli påmind om sylt!

Va f***n, inte ens på morgonjoggen kan man undslippa att bli påmind om sylt!