Sparrissoldaten

Pomeransmarmelad, en smak av Barcelona!

Breaking the law
Vi var i Barcelona över nyår och en dag besökte vi Parc de la Ciutadella. Det första vi möttes av var citrusträd, citrus aurantium. Jag vet att man inte får klättra i träd men hur ska jag annars få tag på frukten? Det var första gången i mitt liv som jag har plockat en citrusfrukt från ett träd och jag äter den bara några sekunder senare. Då visste jag inte vad citrus aurantium var för frukt, så jag förväntade mig att den skulle vara söt och med en härlig syra som en clementin. Men det här var ett beskt syrapaket, värre än någon annan pomerans jag någonsin ätit, fantastiskt. Jag trycker i mig något som på wikipedia beskrivs som ”såpass bitter att den är osmaklig i ett naturellt tillstånd”, det rinner citrussaft längs kinderna på mig och jag njuter. De enda som var osmakligt var nog åsynen av mig i mitt naturliga tillstånd, hämningslöst sluka en pomerans, som om jag inte sett mat på veckor.

pomeransträd

Tillbaka på ruta ett
Väl hemma i Sverige med ny energi, är det med pompa och ståt jag går in på Cajsa Warg. Går förbi kassan, passerar mjölhyllan och går rakt fram och face:ar fruktdisken. Jag hade morötter i tankarna, men framför mig ligger en låda med något så mycket vackrare, pomerans, citrus aurantium! Som en hälsning från Barcelona!

För två år sen kokade jag min första marmelad på pomerans, pomerans som jag komiskt nog köpt i samma butik, och om jag inte missminner mig, så låg lådan på samma ställe då, som idag. Förra året missade jag att göra det, och i år tänker jag prova att göra det på ett annorlunda sätt.

Jag fyller en påse med ett kilo, för jag vet att man aldrig kan ha för mycket pomeransmarmelad hemma. Det enda som står emellan mig och pomeransmarmeladen nu är kylan och den snötäckta vägen hem.

Inte som alla andra, marmeladen annorlunda
Väl hemma tar jag en klyfta pomerans, blundar och minns Barcelona. Den är inte lika fantastiskt som den handplockade frukten, men den får duga denna vinterkväll. Sedan så börjar jag koka marmelad. Man kan koka marmelad på olika sätt och jag gör det efter min smak, det här är inte en marmelad för alla. Den är besk och bitter och helt fylld av smak av pomerans, ingen apelsin, ingen citron, bara pomerans, precis som jag vill ha den. Jag skalar pomeransen, klämmer ut saften och kärnorna i en kastrull. Kärnorna lägger jag sedan i kaffefilter som jag knyter igen. detta för att jag vill ha med kärnorna under kokningen, för kärnorna ger mycket smak, men jag vill inte ha med dem i den färdiga marmeladen. Saften häller jag över till en tillbringare och sparar till slutet, då jag vill spara den fräscha syran. Jag hackar sedan fruktköttet och strimlar pomeransskalen och lägger allt i en kastrullen. Jag fyller på med vatten så att det täcker skalen, häller på socker och stoppar ner kaffefiltret med kärnorna i kastrullen. Sedan låter jag det koka i tjugo minuter, med omrörning, tills det hela har fått en marmeladkonsistens. När marmeladen är färdigkokad häller jag i fruktsaften, eftersom jag vill behålla syran. Jag använder relativt lite råsocker, ca 2 dl (ca 10 % av rekommenderad sockermängd), för jag är inte ute efter en söt marmelad, men i och med den låga sockerhalten, så förlorar jag konserveringseffekten.

Den mängden marmelad som jag tror att jag kommer förbruka inom två veckor häller jag upp i en burk. Jag häller upp marmeladen när den är kokhet i en burk som jag har hettat upp på hundra grader i ugnen. Jag tätsluter burken och låter den svalna, innan jag ställer in den i kylskåpet. Resterande mängd marmelad, delar jag upp i portioner och fryser in.

Prova om du vågar
Jag rekommenderar inte den här marmeladen till någon med försötad tand, denna marmelad är på egen risk. Men den största risken är att ni kommer att älska den och aldrig mer köpa marmelad. Det behövs inga mängder, bara duttar, en god ost och frukostsmörgåsen är frälst.