Livet, träningen och sjukdomen

Barfotacykling i Åre del 2.

Så! Förra inlägget blev ju bara aningen helt annat mot vad jag hade tänkt. Som vanligt, men jag tänker att jag försöker återuppta tankarna där de spårade iväg. Det drog tydligen ut på tiden också… uppenbarligen.

Apropå att spåra ur (blir ett sidospår till nu, håll ut!). Vi råkade ut för att se en mycket märklig olycka häromdagen. Det är egentligen hemskt att jag skrattar åt det nu då killen faktiskt slog sig skapligt (nåja, inte jättefarligt, det gick över efter stund så det kanske är ok i alla fall.. ) men ser man det i hela perspektivet är det ganska kul.

Medan vi sitter i godan ro och äter vår matsäckslunch kommer det några norska jeppar på segway. (ni vet, betala 1000 spänn för att se ut som en riksmupp i några timmar) Plötsligt och helt utan förvarning drar den ena snubben i backen med världens smäll, segwayen får tokspelet och far omkring i en cirkel mitt i gatan innan den får rycket och drar rakt ut över slänten och in i en parkerad bil. Bilden framför oss är hyfsat tragikomisk. På marken har du en ilsken norrman som inte vet om han ska skrika eller gråta och folk runtomkring ser helförvirrade ut och i diket på andra sidan vägen ligger en utslagen segway intill en numer ganska bucklig Volkwswagen..

Nu gick det hela bra. Vi hjälpte den stackars norrmannen med lite handpåläggning och praktiska råd medan hans fru tog kontakt med segwayuthyrarna för att kolla deras försäkring. Jag misstänker att den parkerade VW:n inte hade med skenande segways i sin parkeringsförsäkring…

Fivefingers, oslagbart i alla lägen.

Som sagt, sidospår. Som jag skrev om i del 1 har jag testat på MTB DH cykling vilket var grymt skoj. Det mesta av utrustningen som behövs går att hyra. Det du behöver ta med dig själv är byxor/shorts, t-shirt/linne att ha under bröstharnesket och.. skor.

Blev tillsagd att stabila skor är bra och att typ gympadojjor funkar. Bara som kuriosa verkar märket Five Ten vara coolt och bra i Downhill kretsar. I alla fall verkar de flest hippa grabbarna som flyger nedför lederna ha dessa på fötterna så dessa är säkert sketabra.

Själv har jag knappt några vanliga skor att tillgå så jag tog mina Speed XC fivefingers och dessa tycker jag fungerade utmärkt för ändamålet. Nu har jag ju ingenting att jämföra med men jag lever fortfarande så helt katastrof kan det inte ha varit.

Däremot väcker konstigt nog Fivefingers fortfarande en hel del uppmärksamhet. Inte som när jag köpte mitt första par 2008 då man blev klassad som utomjording med dessa på fötterna. Nu är man bara lite… annorlunda.

Men det snackas mycket om tåskor eller andra minimalistika skor, barfotalöpning etc och jag får rätt mycket frågor kring detta då jag i princip alltid går i någon form av Fivefingers  så jag tänkte summera ihop en del frågor jag har fått och dryfta dessa en smula.

 Springer du i dina Vibram Fivefingers?

Ja, det gör jag. Jag är visserligen ingen utpräglad löpare men när jag springer så använder jag någon av mina fivefingers.

Har du flera par?

Mmm, jag har en uppsättning för lite olika omständigheter. Jag har en ”toffelvariant” som jag i princip använder dagligen som allroundsko när det är någorlunda varmt, en grövre lite mer vattenavvisande sko som används vid slaskigare väder (eller vid downhill cykling ;)), en lättare sko som jag främst använder vid utomhusträning samt en ultratunn variant som jag använder vid inomhusträning.

Fivefingers

Jag har hört att så kallade Fivefingers är farliga att springa i, att man skadar sig?

Jo, jag har också hört detta… För min egen del kan jag säga att mina knän som mer eller mindre aldrig har tyckt särskilt bra om att springa. I alla fall inte på senare tid i moderna löparskor, när jag var liten och sprang, framförallt barfota var det inga problem. När jag bytte till att springa i barfotaskor försvann de problem jag fick med knäna av löpning.

Men jag kan förstå kommentaren. Problemet är inte skorna, eller då snarare frånvaron av skor utan att folk har så förbaskat bråttom. Om du tittar på en modern, dämpad sko med pronationsstöd hit och dit så är det som att stoppa in fötterna i en nackkrage. De ger en massa dämpning och stöd. Jättebra kan tyckas men det är precis som att börja ta smärtstillande tabletter mot värk. Symptomdämpning som bara kommer att fungera temporärt. Varför behöver du ett pronationsstöd? Förmodligen att du har en dysfunktion i ditt rörelsemönster alternativt saknar styrka i vissa muskelgrupper (som i sin tur antagligen beror på en dysfunktion i ditt rörelsemönster)

Men jag har testat att springa i Fivefingers och då fick jag jätteont i fötterna/höfterna/vaderna etc. Men jag fick inte ont när jag sprang i mina vanliga löparskor.

Ok, jag försöker förklara igen. Du är för klen för att springa och/eller så rör du dig som en övergödd flodhäst!

Nej, inte riktigt men du kanske förstår poängen. Många saknar den funktion och styrka som krävs vid löpning men döljer detta med skor som ”förlåter” denna saknad. Åtminstone ett tag och till en viss gräns.

Menar du att det är fel att springa i dämpade skor?

Fel och fel, det är inte skorna i sig jag opponerar mig mot, det är man struntar i att lyssna på de signaler som kroppen sänder ut.. Behöver du jättemycket dämpning och stöd för att ta dig igenom dina km X antal gånger i veckan är det en indikation på att något är galet. Du springer på en sned/instabil ram och detta kommer skada dig för eller senare. Då tycker jag det är bättre att ta dessa signaler på allvar, ta reda på vad som är fel och åtgärda detta. Det kommer innebära att du måste backa hem från löpträningen ett tag och göra en hel del träning som kanske inte är lika rolig. Men, istället kommer du kunna komma tillbaka som både en starkare, snabbare och bättre löpare! Hela upplevelsen kommer att bli bättre när saker fungerar som de ska.

Så du säger att alla ska springa i Fivefingers?

Nejnej, det är inte det jag menar. Det finns många andra alternativ som fungerar minst lika bra, jag råkar gilla tåskorna bara.

Men många säger ju att ”Alla kan springa”?!

Nej, alla kan inte springa, ledsen att säga det. Men däremot kan alla LÄRA sig springa!

Har jag irriterat tillräckligt många för nu?

Lycka till med träningen!

Må väl tills nästa gång.

 



Barfotacykling i Åre del 1.

Well, nu brukar det ju vara barfotalöpning man pratar men jag befinner mig inte i Åre för fjällmaran utan för Downhillåkning. (Insåg nu när jag skrev detta inlägg att det blev ganska långt.. igen, så jag återkommer om själva barfotadelen som liksom var det jag skulle skriva om i del två, stay tuned..)

Downhill är för mig en helt ny bekantskap men när man har en partner in crime som är helt såld på utförsåkning vintertid måste ju behovet stillas på något sätt även sommartid. När sommarskidåkning testades på slutade det med ett knä ur led så nu testar vi något som man slår halvt ihjäl sig på när man ramlar istället, på detta sätt slipper vi pjoskerier med med småskador på knän och annat larv.

Nu är ju inte MTB (Förkortning för Mountainbike mamma… ) Downhill åkning något nytt påfund och de flesta har säkert hört talas om det eller till och med testat på detta något sätt men för er som inte vet så fungerar det ungefär som vid alpinåkning. Man tar liften upp, det finns specialställ för hojjarna som tas bort när säsongen är över, och sen tar man någon av lederna ned.

Lederna är markerade på sedvanligt sätt med grön, blå, röd och svart markering som indikerar svårighetsgraden men man använder sig inte av skidpisterna utan det är för ändamålet anpassade nedfarter . Lederna är av väldigt varierande karaktär, allt ifrån branta klippblockspartier som kanske skulle kunna jämföras med någon form av offpiståkning på skidor (även om detta ändå är onpist, offpist är liksom rätt meningslöst på cykel), till grusserpentinvägar, till böljande banor med klara skicrosskopplingar där velodromsvängar och snabba hopp avlöser varandra i snabb takt.

Just i Åre finns en led som har döpts till Shimanoleden som är just en sådan skicrossaktig bana som är omåttligt populär för både den lite mer våghalsige nybörjaren till de rena vettvillingarna som vistas här.

Så det mesta fungerar ungefär som på vintern, du löser ett skipass för tillgång till liften och du kan hyra all utrustning du behöver på plats.

Ett dagskort för liften är aningen billigare än vintertid. I Åre kostar ett dagskort 275 kronor och komplett utrustning med cykel och tillhörande skydd kan du hyra för 750 kr per dag. Hjälm är obligatoriskt vid åkning (borde det vara även vid skidåkning kan jag tycka..) men resten är valfri. Man kan se några av tuffingarna som kommer flygandes ned för berget i endast hjälm, shorts och t-shirt men personligen tog jag på mig allt som erbjöds vid uthyrningen i form av överkroppsskydd som inkluderar axlar, armbågar och rygg samt benskydd och handskar.

För mig tog det ungefär 4 åk innan jag testade hållbarheten på mina skydd vilket gjordes från ca 1,5 m höjd efter ett mycket illa vald väg… jag är däremot mycket nöjd med mitt val att köra fullmunderad då jag uppriktigt sagt trodde att jag skulle slå ihjäl mig. Men det gick bra, tappad luft, allmänt mörbultad och något sargat självförtroende som visserligen ledde till nästa praktvurpa, då jag fegade i en sväng och med felplacering av kroppen bromsade för mycket och tog närmast möjliga väg mot marken över styret.

Men även denna gång fungerande skydden utmärkt och inte heller denna markkänning gav några större skador än temporär smärta och ett blåmärke på hälen som ser ut som att jag har trampat på ett körsbär. (Ok, jag erkänner att jag fortfarande haltar när jag går men jag cyklar i alla fall obehindrat :)) Så skydd rekommenderas även om man ser ut som en något nedbantad hockeylirare.

Jag rekommenderar verkligen er som hellre vill ha lite fart och fläkt under semestern att testa MTB Downhill. Det är sjukt kul och fjällen om sommaren är en superhit det med. Underbar natur med behaglig omgivning och pratar vi Åre så är det inte alls lika mycket överförfriskade idioter på plats som vintertid så man slipper få tålamodet testat den vägen.

Själv är jag ju känd för att vara efterklok så jag missade det där med introkurs och fick lära mig hur saker funkar ”The hard way” men är du lite mer genomtänkt av dig bör du slippa undan en hel del fadäser sådär i inledningsfasen även om ett och annat missöde måste räknas in. (Glöm inte, ramlar du inte har du inte åkt på riktigt)

Det finns även lugnare alternativ  här för dem som är lagda åt det hållet men det får någon annan skriva om.

Vi hyrde utrustning av Åreguiderna som utöver det erbjuder olika typer av cykelkurser och även ordnar andra aktiviteter. De är både proffsiga, trevliga samt ytterst hjälpsamma och vi kan varmt rekommendera att ta hjälp av dem.

MTB

//Y in JoY

 



Yoel Vs Medicinen. Game, set, match!

Medicin mot reumatism och inflammation.

Jag har aldrig någonsin varit något fan av farmakologiska läkemedel. Jag utvecklade dessutom en ganska stor avsky för dessa preparat när jag i yngre år mer eller mindre gjorde mig själv beroende av olika typer av smärtstillande mediciner för att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen. När jag hade lyckats göra mig fri från det fängelset så lovade jag mig själv att aldrig någonsin fastna i den fällan igen.

När jag råkade ut för min ryggskada satt det väldigt långt inne att behöva ta till antiinflammatoriska och muskelavslappnande mediciner igen, men tyvärr var det enda sättet för att kunna få någon form av sömn och vila även om det bara var på kort sikt. När jag fick min reumatiska diagnos och lösningen på det var att dagligen äta antiinflammatoriska läkemedel höll jag på att få spelet. Min läkare började dessutom prata om att sätta in en biologisk medicin, som visserligen har visat väldigt bra effekter men också visat sig öka risken för infektioner och minska motståndskraften mot jästöverväxt mm. Det är säkert något man är supersugen på när man tidigare har haft problem med candidaöverväxt…

Men det bestämdes att jag skulle ge de vanliga antiinflammatoriska tabletterna en chans först. Min läkare sa visserligen att jag kommer behöva medicineringen resten av livet och det beskedet gjorde mig allt annat än glad. Men det var inte läge att inte göra som läkaren rekommenderade. Jag hoppade på tåget, med kraftiga magsmärtor och dagligt näsblod som följd.

Jag fick testa några olika mediciner och till slut fick jag skaplig effekt med en variant och när jag körde på halv dosering ville inte magen skrika rakt ut. Näsblodet fick jag dras med. Det fungerade väl någon månad innan magen kom ikapp och det var totalkollaps även på den halva doseringen. När jag tog kontakt med min läkare gällande detta blev svaret att sätta in en ”snäll” medicin för att skydda magen och det var då jag kände att nu får det, ursäkta uttrycket, djävlar i mig vara nog! Medicin mot medicinen, det här är ju helt stört!

Slutmedicinerat!!

I och med det startade matchen eller snarare kriget mot min medicinering på allvar. Jag hade redan tjuvstartat en smula med att b.la. börja lägga om kosten (se tidigare inlägg) för att få bukt med inflammationerna som pågick. I och med att en sur kropp är grogrunden för de flesta sjukdomar, däribland reumatism och inflammationer och att läkemedel gör kroppen surare är det ju verkligen ett moment 22 när du är beroende av antiinflammatoriska mediciner för att klara av tillvaron. Att kunna göra sig av med dessa, vilka de än må vara är i mina ögon en riktig hälsovinst.

Nedan tänkte jag lista en del av saker som jag har tagit till min hjälp med några små kommentarer. Jag kommer inte doktorera i varje enskilt ämne då det mesta redan finns skrivet, men jag kommer lägga till min egna personliga kommentar.

    • Kalcium/magnesium karbonat: För basgörande av kroppen främst genom tillförsel av karbonater, syre. TipsBörja lågt i dosering och höj SAKTA uppåt. Jag hade som vanligt för bråttom och gick på rätt tufft vilket resulterade i att jag kunde typ kissa både fram och bak. Jag märkte en stor förändring i mjukhet i kroppen efter att jag hade kört detta en period. Låsningar i ryggraden släppte lättare och jag blev med tiden rakare i ryggen. Jag förlorade en del muskelmassa en period vilket många skulle bli livrädda för, så även jag initialt. Men i mitt fall var det nödvändigt då jag hade byggt muskler på en skev ställning. En del var tvunget till att tas bort för att ny muskelmassa skulle kunna byggas på en rak ställning.
    • Blandning av helnypon/brännässla/blåbärspulver: Använder detta som bas och blandar sedan i olika perioder med vetegräs/korngräs/chlorella/spirulina/alfalfapulver efter smak och tycke. Dricker en till två drinkar om dagen. Ser ut som kloakvatten men blandat med lite färskpressad ananasjuice smaker det rätt trevligt.
    • FiskoljaHar jag i princip använt dagligen  i 15 års tid men under en tid har jag legat på en normal dosering. Började fundera över att jag i perioder tidigare testat att använda ganska höga doser med fiskolja, ända uppemot 20 gram om dagen och vid dessa tillfällen har jag alltid blivit bättre i lederna. När jag i samma veva sprang på en svensk studie om fiskolja mot bechterews sjukdom där man använde en ganska hög dosering med god effekt ökade jag min dosering till 2×15 ml flytande fiskolja om dagen. Jag har testat att sänka dosen vid några tillfällen men det slutar alltid med att jag går tillbaka till samma dosering för då fungerar saker och ting mycket bättre. Observera. Jag vet att det är en hög dosering, jag säger inte att du ska göra likadant. Men för mig fungerar det utmärkt.  Och ja, det blir ganska dyrt men i det här fallet är det värt utgiften.
    • Gurkmeja. 2 stora matskedar dagligen. Hur? 1 matsked pulver, stoppa i munnen, drick vatten, svälj tills det är borta. Nej, det är inte gott. Ja, det löser sig dåligt. Nej, det är inget problem, svälj bara.
    • Proteaser/Boswellia. Sätter jag in som extrahjälp när det kommer skov. Fungerar antiinflammatoriskt och minskar svullnader. Tar en dos morgon och kväll på tom mage. Viktigt att inte ta enzymerna med mat då de primärt kommer att bryta ned proteinet i maten. Finns en produkt på svenska marknaden som innehåller en blandning av proteaser, boswellia och gurkmeja. Den fungerar väldigt bra och väl värd att testa om man har kraftigare problem.
    • Ingefära/citronvattenKokar upp vatten med bitar av ingefära i, pressar i citron och dricker varje morgon. Basgör, stimulerar matsmältning och dämpar inflammationer.Livar upp, spolar rent och känns fräscht! Smakar dessutom gott så detta är fröjd att dricka.

 

Jag kan fortfarande få ont och ha smärtor mellan varven men idag är de mer eller mindre en promenad i parken mot tidigare och jag har inte behövt ta någon värktablett på många månader. Jag kan träna, arbeta och leva livet fullt ut så upplägget fungerar tydligen ganska bra.

Självklart är detta bara en del i arbetet som behöver göras. Andning, vila och träning är också tre delar som behöver ses över i totalarbetet men det får vi snacka om vid ett senare tillfälle.

 

Må väl till nästa gång!

 

 

 

 



Himmel eller helvete, en hårfin gräns!

Jag har precis kommit tillbaka hem efter en på många sätt fantastisk vecka i det rent utsagt snööverfyllda Cervinia.

Tanken jag hade med detta inlägg var att skriva lite om träning på resande fot och hur man med bara en uns fantasi kan få in rejält tuffa pass på både minimalt med utrymme och ytterst få hjälpmedel som man enkelt kan plocka med på resan. Inte för att du kanske behöver speciellt mycket mer träning efter 8 h tämligen tuff skidåkning, men det kan ju finnas andra tillfällen då det kan vara önskvärt.

Men. Det inlägget får vänta. Just nu finns det annat som snurrar i huvudet som har tagit över.

Cervinia bjöd som nämnt på kopiösa mängder snö. Det snöade i princip varje dag vilket ledde till att vi fick många mycket bra skiddagar med förhållandevis lite folk att trängas med. Visserligen lämnade sikten mellan varven en hel del i övrigt att önska men det är det utan tvekan värt för att få lite mer svängrum, både i och utanför backarna.

Väderprognosen hade dock utlovat uppehållsväder och sol en av dagarna vilket gjorde att vi kollade upp utsikterna för Heliskiing. I och med den otroliga mängden snö som kommit på ganska kort tid gjorde att man var lite försiktig med var och när man kunde ut och busa utanför pisterna i orörd terräng vilket gjorde att vi inte var helt säkra på att det hela skulle bli av.

På morgonen, utpekad dag vaknade vi till en solklädd himmel, utan ett moln, 5-6 minusgrader och nästintill vindstilla. Wow! Det blir knappast bättre än såhär. Dock var det fortfarande inte helt klart hur tillvida det skulle bli någon helikopter eller inte, men efter frukost fick vi reda på att det var grönt ljus. Lyftet skulle bli av!

Vid helikopterfirman lastade vi in skidor och utrustning i bussen som kördes av guiden Simone. Simone bjöd på sig själv, skrattade, sjöng med låtarna på radion och skojade om att vi hade otur som fick en kvinnlig chaufför som körde oss upp på berget. Hon berättade även att den här typen av dagar var fruktansvärt sällsynta och att det för hennes del knappast fanns bättre dagar att arbeta på.

På lyftplatsen var stämningen på topp och förväntan hög. När ljudet av helikoptern som flög mellan bergen ökade svischade kamerorna upp och bilder i mängder sköts av.

Jag har visserligen flugit helikopter tidigare men aldrig upp på ett snöklätt berg för att skida ned så för min del var det en riktigt häftig upplevelse! Känslan att stå på toppen av berget och titta ned över den nästintill helt orörda snön i strålande solsken gjorde mig i det närmaste religös och av mitt resesällskaps ansiktsuttryck att döma var jag knappast ensam om den känslan.

IMG_0233

Alla i sällskapet var nästintill eurforiska och kommentarer som ”Heaven is a place on earth”, och ”Nu kan man lägga sig ned och dö nöjd” haglade. Och efter den första repan ned genom den flera meter tjocka täcket av yrande snö var inte nivån lägre! Alla var på toppenhumör och totalfrälsta.

Min erfarenhet kring offpiståkning är inte speciellt gedigen, men i sällskapet fanns det personer som har åkt både land och rike runt för att få sitt pudersnöberoende tillfredsställt och mer eller mindre alla pratade om att det här var det absolut bästa de har upplevt i skid eller brädåkarväg, så jag insåg att det här är något som jag förmodligen inte kommer att uppleva många gånger till i livet.

Så när frågan om vi ville göra ett lyft till kom krävdes det inte många sekunders betänketid innan helikoptern beordrades tillbaka.

Andra åket ned var om möjligt ännu bättre än det första. Den djupa pudersnön tog emot svängarna som en silkesvante och även om en missbedömning av gupp gjorde att jag fick tumla runt i snön ett par varv var jag helt salig!

IMG_0270

Vi tog rygg på vår guide som ledde oss nedför berget och väl nere tog vi bussen tillbaka till Cervinia för att få några eftermiddagsåk i de pistade områdena.

När liften stängde för kvällen susade vi in på hotellet för att möta upp våra andra vänner på hotellets afterski. Stämningen var på topp och vi var rörande överens om att det här hade varit en helt makalös dag!

Detta ända tills vi mötte en av hotellets anställda som varit med oss uppe på berget vid det första åket och fick beskedet att tre personer ur gruppen hade gjort ett tredje lyft och fastnat i en lavin. Två av dem hade trots att de blivit begravda i snön överlevt utan fysiska skador men guiden Simone, som var den tredje personen hade omkommit…

Det var som att gå från 250 km/h till noll på en halv sekund. Beskedet kom som en rak höger och den för bara sekunder sedan eurforiska, välmående känslan var helt bortblåst. Tankarna tumlade. Vad, när, hur, varför?! Det blev inte färre tankar när vi fick informationen att det hela hände där vi hade åkt vårt andra åk, i princip 20 min efter att vi hade åkt ned.

Vad rent utsagt FAN ska man känna nu? Tacksamhet? Sorg? Glädje? Ilska? Ärligt talat, jag vet inte….

Men jag vill inte att minnet av den här dagen ska bli bestå av mörker för någons skull, allra minst för Simones!

Hon gjorde det hon tyckte bäst om, hon levde livet fullt ut med allt vad det innebär men blev ryckt i steget.. Fruktansvärt! Men hon visste vad hon gav sig in på. Vidtog de säkerhetsåtgärder som sig bör men ändå gick det som det gick. Och sådant händer även i miljöer som man inte ens funderar över att något så hemskt kan hända. Mycket kanske vi kan kontrollera, men verkligen inte allt.

Även om man inte ska vara onödigt dumdristig i sitt leverne så ska livet levas! Ta vara på de tillfällen som finns, rå om nära och kära, gör ingenting imorgon som du kan göra idag. Använd ditt omdöme och förnuft, men ta chansen när den finns.

Simone gjorde det och det kommer jag också att göra!

R.I.P

 

 

 



Syra-basbalansen, viktigare än du tror?

Syra-bas balansen.

När jag skriver det här inser jag att jag egentligen borde skämmas lite. Trots att jag under åtminstone hälften av mitt yrkesverksamma liv har arbetat inom hälsokostbranschen har jag inte ägnat syra-bas balansen i kroppen någon större tankeverksamhet. Min inställning har varit att om jag bara ser till att äta bra mat och sköta mig så löser kroppen det där själv.

‘Egentligen är det väl precis så enkelt i grunden också, men med tanke på hur vårt samhälle ser ut och fungerar idag kanske det är lite fler faktorer som spelar in och försvårar enkelheten en aning.

Storyn bakom att jag fick upp ögonen för syra-bas balansen på ett mer medvetet plan kan antingen ses som slumpartade händelser utan samband, eller eventuellt något annat. Det beror lite på vilket piller du valde att svälja när du fick chansen att välja, det röda eller det blå pillret….

Hursomhelst, grejen var den att jag led av av en ganska kraftig kalciumbrist vilket jag inte var medveten om. Jag tyckte inte att det borde förhålla sig på det sättet med tanke på mitt födointag men de kroppsliga signalerna var såhär i efterhand supertydliga, men jag insåg verkligen inte det vid detta tillfälle. Det var inte förrän jag började fundera över varför i hela friden jag i princip varje natt drömde att jag tappade tänderna, bröt benen och/eller förblödde som jag blev uppmärksam på mina fysiska tecken i vaket tillstånd och förstod hur landet låg.

I och med detta började jag b la. att äta ost igen vilket var något jag som jag visserligen tycker om men hade valt bort ur min kost av olika anledningar, men nu tänkte jag att det var läge att börja äta det igen. Sagt och gjort, ost las på inköpslistan och stoppades in i kylen.

Nu vet jag jag inte exakt under hur lång tid det här pågick, men det blev att under en kortare period att jag tämligen ofta lyckades, eller snarare misslyckades med att stänga kylskåpet helt med följden att kylskåpslamporna stod och lös för att sedan bli väldigt varma. Tillfälligheter eller inte, det var ALLTID den nedrans osten som blev förstörd  när detta skedde, speciellt när osten var nyköpt.

Jag började tro att det hade gått troll i osten och slutade helt enkelt att köpa hem ost. Det var i samband med detta som jag började grotta mer i olika kalciumkällor och kom i kontakt med olika listor över syra-bas balansen.

Förvisso är jag starkt skeptisk till en del av dessa listors exakthet när det kommer till värden och inget jag lägger någon jättevikt vid, men de kan ge en ganska bra fingervisning om hur det förhåller sig med olika livsmedel och var åtminstone för mig ett hjälpmedel att få en begrepp om hur surt eller basiskt ett födoämne är.

På samma sätt tycker jag att testa sitt ph-värde med lackmuspapper inte ska tas som en absolut sanning men även här kan man få en uppfattning och indikation på hur landet ligger.

För min del vid det här tillfället  kan jag berätta att när jag stoppade ned mina lackmuspapper i kroppsvätskan som skulle testas hände det inte ett förbannade dugg på pappret. Det hade precis samma färg som innan jag stoppade ned det och enligt skalan låg värdet då under 5,5 vilket tyder på en kraftig försurning.

Det kommer knappast som någon skräll att hårdostar generellt har bland det mest sura värdena att finna eller?

Ja, jag vet.Det finns tusen förklaringar till varför det blev just osten som blev förstörd och blablabla. Men nu var det så det var, min story, knip igen!!

Efter detta började jag aktivt välja bort kraftigt sura livsmedel och valde att äta mycket mer basiska födoämnen. I samband med det här fick jag upp ögonen för en hel del födoämnen, framförallt grönsaker som jag aldrig någonsin ens hade funderat på att äta tidigare, som nu äts flera gånger i veckan med hög uppskattning.

Dock var basgörandet av min kropp en lång och utdragen historia.  Jag tog hjälp av basgörande tillskott såsom björkaska och mineralkarbonater i höga doser tillsammans med min kostomläggning men det hände inte mycket initialt. Det tog uppemot 2 månader innan ens jag såg en förändring på lackmuspappret, men det var fortfarande långt ifrån de nivåer som man rekommenderar att man ska ligga på. Men däremot började jag faktiskt sakterliga må bättre i kroppen. Det var i den här vevan som jag märkte att min kropp började svara på behandlingarna jag utsatte den för, vilket den tidigare i princip vägrade att göra. Jag började märka förbättringar i mitt rehabiliterngsschema och sakta, sakta började utvecklingen gå åt rätt håll.

Jag började må bättre och bättre och plötsligt hade mitt PH-värde slagit över till en konstant basisk utsöndring vilket tyder på att kostomläggningen hade kommit ikapp och att jag hade börjat få en balansering.

Det finns som sagt en hel del olika teorier kring det här med ph-värdet och användandet av lackmuspapper för att mäta det och det ska absolut inte tas för någon absolut sanning. Men för min del var det viktiga att börja må bättre i kropp och själ vilket jag verkligen hade börjat göra. Att lackmuspappret hade uppvisat fördröjda förbättrade värden efter att jag hade börjat uppleva en klar förbättring i mitt välmående leder åtminstone mig till att det finns ett tydligt samband mellan frånvaro av sjukdom och ph-värden som ligger inom rätt ramar.

Just det, blå och röda piller har inget med potenshöjande medel att göra. Ledtråd: Ser du verkligheten som den verkligen är eller lever du i en skyddad verkstad? Har du inte knäckt det än tittar du inte tillräckligt mycket på film 😉

Jag tog det röda pillret.

Må väl till nästa gång.



Periodisk fasta, en tanke eller två

Periodisk fasta

Det har ju milt sagt blivit världens bom med den s.k. 5:2 dieten, vilket är en av de olika metoderna för periodisk fasta som finns. I vanlig ordning är ju inte detta något nytt påfund utan bara något som belystes i media och sen slog genom som något revolutionerande.

Det finns en hel del olika avknoppningar på området periodisk fasta enligt lite olika modeller med olika namn, bl.a. Warrior Diet, Leangains och Eat stop eat, vilken jag har fått uppfattningen är ursprunget till 5:2 dieten, eller om det är exakt samma sak, jag vet inte riktigt.

Hursomhelst, jag har i alla år varit en ganska inbiten motståndare till fasta. Min ståndpunkt var att fasta är inget för idrottare och egentligen ingenting för någon. Men jag får erkänna att jag inte hade gjort min hemläxa i ämnet och accepterat vissa ”träningssanningar” utan att kontrollera bakomliggande fakta. Skäms på mig.

Efter en del läsande och grejande beslöt jag mig för att testa på det här med fasta. Det som gjorde mig intresserad av att testa var uttalanden som; förbättrad hormonbalans, minskade inflammationsnivåer, ökad återhämtning, förbättrad matsmältning mm.

Mitt första test var en ren 24 h fasta ungefär var 10e dag.  Mina största frågetecken var hur det skulle fungera med att träna i fastande tillstånd samt hur i hela friden jag skulle bli som människa. Jag menar, periodvis har jag haft allvarliga problem med att umgås med folk om det har gått mer än sisådär två timmar sedan jag åt någonting, så idéen att skippa maten helt ett dygn verkade vid en första tanken allt annat än genomtänkt.

Och visst, första gångerna jag gick på fastedagar ville jag helst att de bara skulle ta slut så jag kunde få äta igen, men med tiden så blev det lättare och lättare. Tricket för min del var att dricka kopiösa mängder vatten och grönt te samt att försöka se till att hålla mig sysselsatt, vara produktiv och helt enkelt göra saker som inte inbegrep att sitta framför tv eller dator.

Träna fastande fungerar för övrigt helt ok. I synnerhet styrketräning fungerar i det närmaste bra, i alla fall när vi pratar ren styrketräning då jag upplever att styrkan ibland kan vara en bit högre än vad den är under normala omständigheter. Däremot märker jag av att min muskeluthållighet blir sämre och att när jag kör cirkelsets med tyngre vikter orkar jag inte fullt lika mycket istället. Men generellt fungerar låg till medelintensiv träning bra under fasta för min del.

Detta gjorde mig mer nyfiken kring de olika fastemetoderna som det talas om och jag började titta på  The Warrior diet och bestämde mig för att testa det upplägget. Första gången jag hörde om The Warrior diet var i kampsportskretsar i Göteborg för en massa år sedan, men som ni kunde läsa tidigare i texten såg jag på olika former av fasta ungefär som jag såg på golf och stängde öronen rätt omgående.

Men nu är det nytt läge och om inte annat är ju i alla fall namnet ballt. I korta drag går T.W.D ut på att man fastar i 20 h för att sedan äta i 4 h varje dag. Lite liknande Ramadan beroende på var man bor. Det är dock inte en ren 20 h fasta utan man tillåts äta grönsaker, lite frukt och nötter under tiden. Man pratar om två faser, en fas där man underäter i 20 h och en fas där man överäter i 4 h och teorin är ungefär samma som för många andra principer, googla om ni är nyfikna.

Detta fungerade generellt rätt bra rent tränings och utseendemässigt, i alla fall initialt. Jag blev ganska snabbt hårdare i kroppen och i övrigt var det inga större problem, jag fick ju äta grönsaker och frukt under dagarna så det var ju plättlätt.

Däremot upplevde jag problem med att få i mig tillräckligt med kalorier på de få timmarna som jag fick äta vilket gjorde att det var en stor mängd mat som skulle ned under ganska liten tid vilket gjorde att jag många gånger kände mig som en stoppad korv. Jag upplevde att min matsmältning blev hårt ansatt och min mage över tid började fungera sämre och generellt tycker jag att jag sov ganska mycket sämre under den här perioden då jag många gånger gick och la mig med en massa mat i magen. Dessutom har jag upptäckt att jag mår bättre när jag inte blandar all sköns olika födoämnen vid samma måltid utan håller isär dem vid olika måltider á la yogi style och låter kroppen smälta maten ordentligt innan nästa lass kommer, vilket var helt omöjligt för mig med det här upplägget.

Så för min del är inte T.W.D något som jag kan leva och må bra efter. Som sagt, kanske kan vara något under en kortare period som t ex. inför en tävling eller liknande där man måste hålla igen på vikten av någon anledning, men som levnadssätt är det en no go i mina ögon, speciellt då jag inte är intresserad av att gå ned i vikt.

Eftersom mitt största problem med T.W.D var den kopiösa mängden mat på liten tid så började jag spana på 16 hour fasting eller Leangains upplägg där matfönstret är åtta timmar istället för fyra och man siktar på 3 måltider per dag med det största efter träning. Rent generellt tycker jag upplägget fungerade bra och rätt mycket bättre än T.W.D då jag kunde sprida ut maten mer och jag mådde bättre under den här perioden och jag ser inga större problem med att leva efter detta upplägg.

Problemet som dock kvarstod är att jag fortfarande har svårt att få i mig tillräckligt med energi under de här åtta timmarna med den typen av mat som jag äter och jag tappar helt enkelt vikt, vilket jag inte har som mål att göra. Dessutom märker jag att jag blir kall om händer och fötter samt att min kroppstemperatur är något lägre än vad jag brukar ha och jag tenderar till att känna mig frusen.

5:2 dieten har jag inte testat personligen så där kan jag inte uttala mig empiristiskt, men jag har ganska många i min bekantskapskrets som kör enligt upplägget och tycker att det fungerar bra ur ett viktminskande syfte.

Och det är väl också det som är min generella uppfattning om det olika fastemetoderna, att det fungerar förhållandevis bra för många att kontrollera sitt kaloriintag med tydliga ramar när man får och inte får äta. Min uppfattning är att större delen av de som hoppar på fastetåget är de som i huvudsak vill kontrollera sin vikt och sett ur den synvinkeln tror jag att många kan nå sina mål. Upplever man att det är enklare att ha tydliga tidsramar för matintag och det hjälper till att hålla kontroll, fine, då är det väl inte så mycket att säga om det, men det är fortfarande inget magiskt med metoderna i sig på så vis. Ekvationen kalori in och kalori ut gäller och det kommer du aldrig ifrån.

Men om fastan genom hormonutsöndring/balansering kan skapa en mer gynnsam miljö för fettförbränning, muskeluppbyggnad och cellreparation är ju läget ett annat. Men mina frågetecken kring detta är fortfarande hur lång tid det faktiskt krävs för att detta ska ske? Är det tidsberoende? Är det mängden energi som intas över en viss tid?

Jag har än så länge inte gjort någon jättedjupdykning kring vad som faktiskt finns studerat i detta ämne men det kanske blir ett kommande projekt.

Hur eller hur. De fördelar jag fick med att testa på fasta var att jag blivit bättre på att vara utan mat. Jag blir inte alls ett monster på samma sätt som jag blivit tidigare, men detta är säkerligen inget fysiskt som har förändrats utan endast en psykologisk inställning som gjort att jag vet att jag fungerar även om jag inte skulle ha ätit på några timmar.

Jag upplevde att fasta var ett mycket bra sätt att bli av med sötsug på kort tid. Om jag vid tillfällen fått i mig för mycket socker brukar mitt sötsug hänga i flera dagar efteråt. Om jag fastar efter en dag av lite för mycket godsaker som regleras detta över dygnet och dag två är jag på banan igen.

Men i övrigt måste jag ändå säga att jag trivs bättre med att äta med jämna mellanrum, äta när jag är hungrig och kunna äta tills jag är lagom mätt istället för att behöva forcera i mig mat vid de tillfällena som det tillåts. Jag upplever att jag mår bättre på detta sätt då jag kan låta det gå lite tid mellan måltiderna. På så vis maten hinner smältas och jag kan gå mycket mer på känsla styra om och vad jag ska äta istället för att vara kontrollerad efter klockan vilket är något jag avskyr.

Må väl till nästa gång.

 

 

 

 



Våga tänka själv och utmana sanningen!

Eller kanske ska  jag skriva ”sanningen”….För vad är det som är sant egentligen? Är min sanning densamma som alla andras sanning? Är sanningen verkligen sann eller är det tillfälliga omständigheter som skapar en tillfällig sanning som får vara sann tills dess att nya omständigheter eller information skapar en ny sanning?

De som känner mig har vid det här laget börjat undra ”Vad sysslar han med och vad i hela friden har han testat för lattjo hälsopreparat nu??” För filosofi har aldrig varit min starka gren, det sa åtminstone min filosofilärare på gymnasiet. Men anledningen till att jag fastnade i det här  tankespåret är att jag över tid har fascinerats över hur sanning och fakta skapas, först och främst inom fitness och träningsindustrin men som det är nu känns det som att de gäller de flesta områden. Men för att inte bli kategoriserad som en konspiratör eller strålgubbe så håller jag mig till träningsvärlden. För nu.

Även om jag allt som oftast har försökt genomföra någon form av källgranskning innan jag tar till mig ny information ska jag villigt erkänna att jag alltför ofta inte har grävt djupt nog i olika fall där information har lagts fram. Jag har helt enkelt litat på och köpt läget när vissa saker har hävdats och upprepats tillräckligt många gånger utan att ha kontrollera var informationen kommer ifrån i grund och botten. Vilket i sig kanske inte är konstigt när det är personer som är högt ansedda inom ämnet som har uttryckt detta och man, eller i alla fall jag förutsätter att ”det här måste ju stämma, annars skulle han/hon väl inte stå och tjoa om det”.

Men när jag sedan har kommit i kontakt med information som mer eller mindre som säger raka motsatsen har jag börjat fundera hur sjutton det ligger till egentligen. Jag kan någonstans accepterar att det finns ett visst mått av felmarginal i alla påståenden och att det dyker upp skiftningar i vissa typer av fakta. Det får man liksom någonstans räkna med. Men då pratar vi skiftningar i att någon säger att en mörkgrön lastbil körde förbi, medan en annan hävdar att det var en ljusgrön lastbil. Jag kan nog t.o.m sträcka mig så långt att det eventuellt var en blå lastbil. Men det är INTE ok att någon sedan hävdar att det var en skoter! Eller att det helt enkelt inte körde förbi något alls. I dessa fall har jag börjat fundera i banor som involverar ord som ”kronisk dumhet” och ”galenskap”. I alla fall när jag är på någorlunda bra humör, är jag bitter, grinig och sur är jag påhittigare i mina val av ord…

Hur det kan uppkomma den här typen av motsättningar i påstående rätt och fel gällande exempelvis kosthållning eller träningsmetodik  kan jag såklart bara spekulera kring och i många fall hoppas jag att svaret heter utveckling. Att det har framkommit ny fakta genom forskning eller liknande och det kan väl inte vara annat än positivt. Sen att jag kan bli lite bitter över att jag har bränt tid och energi på något som nu visar sig inte riktigt stämmer är ju en annan sak, men det är väl kanske en del av utvecklingen det med?

Men det är inte alltid utveckling i alla nya rön. När man nagelfar en del nya rön visar det sig ibland att i grund och botten är det här egentligen inget som är nytt, den här informationen har funnits länge, men att den t ex. har blivit förvanskad på något sätt och kommit ut lite galet. Eller så är det som med en del av den gamla informationen, att det är ett påstående som har fått fäste utan någon egentlig förankring och ingen har brytt sig om att kontrollera om det verkligen förhåller sig på detta sätt.

Nu menar jag inte att man behöver ifrågasätta precis allt i i alla lägen, det blir bara jobbigt för alla inblandade och ska förhoppningsvis inte vara nödvändigt. Men det kan vara en idé att suga lite på informationen, använda magkänslan och känna in om det här kan tänkas vara vettigt för att sedan testa och utvärdera själv. Något som på pappret ska vara dunder och något som ”alla” andra tycker är rätt och sant behöver nödvändigtvis inte vara din sanning.

Du är ju trots allt unik. Precis som alla andra.



Tränar du för att leva eller lever du för att träna?

Är en fråga som poppade upp i mitt huvud för en tid sedan. Grundfrågan var egentligen en utveckling av Krugans Kimonos devis ”Fight to live, live to fight” men jag tror att fler människor i dagsläget har en närmare relation med ordet träning än med översättningen av ordet ”Fight” och har lättare att se på frågan från det perspektivet så jag valde att skriva detta utifrån den förutsättningen istället.

För min egen del kunde jag skriva in mig under facket ”lever för att träna”.  Jag  var övertygad om att jag var född för träningens skull. Hela min existens låg i den. Varje dag kretsade  kring när, var och hur jag skulle träna. Hur jag skulle äta och planera aktiviteter för att få optimala förutsättningar för passen mm. Tankarna gick konstant kring hur jag skulle kunna förbättra min träning, hur jag snabbast skulle kunna bli bättre, snabbare, starkare etc. Det mesta jag gjorde eller inte gjorde hade någon form av baktanke kring vad det skulle kunna ha för effekt på träningen. ”Kan jag göra det där? Hur länge blir jag borta? Hur mycket kommer jag missa? Hur stor är risken för att bli skadad” osv.

I mitt fall blev mitt sätt att leva en kraftig begränsning för mitt välmående. Det blev konstig twist på allting då jag i sak tyckte väldigt mycket om det jag gjorde. Jag älskade kampsporten, jag tyckte om att lyfta vikter och jag mådde bra av att röra på mig. Åtminstone intalade jag mig det. I grund och botten tyckte jag även så, missförstå mig inte här, jag tyckte från början att allt jag pysslade med var jäkligt kul men med tiden slutade jag känna att det förhöll sig på detta sätt och jag började känna mig låst och begränsad.

Varje dag blev ett smärre krig. Det var ytterst sällan roligt på träningarna, jag hade konstant ont i leder och muskler och jag kände mig i princip aldrig glad över någonting. Tröttheten var kanske det värsta av allt. Konstant trött, seg, sliten och energilös. Allt som skulle göras behövde alltid forceras. Kaffet var inte längre en njutning utan ett nödvändigt ont för att överhuvudtaget komma ur sängen.

Såhär med lite distans och eftertanke är allt glasklart att jag var ute på vift, och att något inte stod rätt till men mitt uppe i alltihop var det inte riktigt lika enkelt. Jag tyckte det var väldigt märkligt att mådde som jag gjorde, ”Jag tränar och sköter mig. Dricker ingen alkohol, röker inte, snusar inte, använder inte droger, äter bra mat (trodde jag, mer om det vid annat tillfälle) och ändå mår jag rent utsagt skit!”

Jag kunde inte förstå hur andra kom genom sina liv och kunde leva som de gjorde utan att må som urvridna disktrasor.

Jag började utveckla matallergier, fick sjukdiagnoser som utbrändhet, utmattning, depression, diskbråck , Mb Bechterews och gud vet allt.  Jag genomförde terapier och rehabilitering, sökte hjälp från alla tänkbara och otänkbara håll. Gjorde precis som jag blev tillsagd, ibland var det något litet som hjälpte tillfälligt men i det stora hela blev det ingen större skillnad och det kändes som jag inte kom någonstans och inget verkade bli bättre.

Någon riktig träning kunde jag inte genomföra men jag hade ju fått rehabiliteringsprogram av professionella terapeuter som skulle göra mig bättre så det tragglade jag på med trots att jag vid tillfällen kunde bli liggande på golvet upp till en halvtimme p.g.a. smärtor som gjorde att jag inte kunde stå upp. Under perioder hade jag så svåra smärtor att jag inte hade någon kroppsposition som inte gjorde ont och under drygt en månad kunde jag i princip inte sova alls trots att jag var helt slut.

Man kan ju tycka att jag borde haft vett att förstå att jag skulle testa en annan väg här, men som en vän till mig så vänligt förklarade för mig en gång ”Du är ju snyggare än du är smart” så får jag väl erkänna mitt tillkortakommande och acceptera att jag var lite drygt dum i huvudet… Och ja, jag tänker stå fast vid ordet ”var” tackar som frågar.

Det var egentligen inte förrän jag accepterade att min tillvaro inte riktigt ser ut som jag trodde eller önskade och att jag inte kunde kontrollera eller styra processen jag befann mig i som vändningen kom.
Jag insåg att jag hade stressat som ett djur för att så snabbt som möjligt ta mig ur situationen och försökt forcera mig förbi vilket blev totalt kontraproduktivt och jag blev i det närmaste sämre hela tiden. Med acceptansen kom också förståelsen, med förståelsen öppnade sig vägar som jag inte hade sett förut och plötsligt började tillvaron se lite ljusare ut.

Jag började göra saker som kändes bra och gav ro, undvek sådant som inte kändes bra och skapade stress. I förlängningen smittade detta av sig utanför det fysiska och började sprida sig till resten av min tillvaro och jag började rensa ut och ta bort element som stal energi och började bli mer medveten om vad som faktiskt gav mig energi och inte dränerade mig. Jag började lyssna medvetet och sakta, sakta började jag höra saker som jag inte hade uppfattat tidigare och undan för undan kunde jag nästan se världen växa. Åtminstone den lilla värld som jag har levt i.

Så smått började energin krypa tillbaka. Vecka för vecka minskade smärtorna och sakterliga kunde jag börja känna på de saker som jag inte kunde göra tidigare. Jag började kunna promenera och göra vardagliga saker som inte hade fungerat tidigare. Jag kunde börja träna lite försiktigt och helt plötsligt började kroppen faktiskt svara positivt på det jag utsatte den för. Det gick verkligen inte fort och det gick VERKLIGEN inte spikrakt, men det gick framåt. Jag blev starkare, rörligare, gladare och jag började helt enkelt må bättre. Jag kände att jag hade börjat leva igen.

Jag har förstått att jag inte lever för att träna. Jag tränar för att kunna leva. För att kunna göra saker som jag annars inte skulle kunna göra. Jag tränar och rör på mig för att kunna ta del av saker som erbjuds, för att kunna njuta av att göra saker som får mig att må bra.

Jag kan idag säga att jag älskar träning och rörelse igen men bara sådant som jag tycker är kul, utvecklande och utmanande. Träning för träningens skull om den inte är meningsfull och fyller ett syfte är bara slöseri på tid och energi som hade kunnat användas till bättre saker.

Må gott tills nästa gång!