Så carpe diem!

Igår när Elin var på dagis satt vi i var sitt rum och ugglade. Jag höll på med något jätteviktigt datajobb som jag vill göra klart innan skolan börjar i nästa vecka. Jag går in i vardagsrummet där H ligger och slöar och tittar på Tv. Genast säger jag något elakt om att det inte är bra att se så mycket på tv och bara ligga och bygga på ångesten.

Han svarar genast att han inte behöver göra något eftersom Elin är på dagis och Bebis sover. Alltså kan jag chilla och softa. Sant iochför sig men jag började genast funderar på för vems skull tränar man? För vems skull gör man bra saker?  Tränar / rör man på sig bara när någon tittar på (och säger att man är duktig)

Eller visar upp hur bra man är inför sina barn. Jag drog en enkel slutsats att man gör det man kan och det man är bra på. Och man gör det man är van vid att göra. Vad känns mest naturligt för dig att göra? Känns det konstigt att gå på promenad och röra på sig är man ju ovan med det.   Den här terminen ska jag bli bra på att få rörelsen / promenaden att kännas mer naturligt i mitt liv. Och det är något som jag vill att mina barn också ska tänka och tycka. Även om de åker vagn som lär de sig att gå ut är något man gör. Något naturligt, något okomplicerat och bra.

Det ska bli det jag kan och alltså det jag gör. Kan man inget kan man alltid lära sig! Man får lära sig ändra på sina vanor. Och det kan bli tufft för mig.

Men jag längtar efter att få uppleva den sköna känslan av en skön promenad, den friska klara luften och att måbra. Jag kommer inte en enda gång säga / tänka ”nä jag orkar inte”  inte ens i början.  Att röra på mig ska vara en vana och inte en fluga, något som går över. Det ska hedan efter finnas naturligt i mitt liv.

Ha en underbar torsdag.

doctor’s office so she gets some icecream!

Elin var så duktig hos doktorn att hon fick ett klistermärke.

I USA belönar man med godsaker,  i Sverige saker. Hela mitt facebookflöde svämmar över med både text och bilder på mina amerikanska vänner när de varit duktiga och sedan belönat sig med glass eller godis.

Visst det kan märkas vara oskyldigt och ”lite glass har man inte dött av” men hela grejen är konstigt. Faktiskt inte bara konstigt, utan vilken vana skapar du?  Föreställ dig att varje gång du gjort något bra ska du ha glass. Varje gång.

Mat blir så förknippat med känslor att man inte vet vad som är sant längre.

Nu försöker ”maten som tröst och belöning ” trassla sig längre ner i åldrarna här i Sverige. T ex Kråkan i MammaMu frågar Mamma Mu: Om man är ledsen för man äta glass då?

Intressant och ”hur maten beskrivs i barnböcker och barntv” skulle jag kunna ägna flera blogginlägg om.  Skrämmande – och kanske är det jag som utan att blinka och som om det skulle varit den mest naturliga saken i världen skriver om 10 år:

Elin var så duktig hos doktorn att hon fick glass. ( Eller nej, så långt kommer jag inte sjunka – eller fast det är svårt att stå ensam kvar emot samhället)

Hos oss får man glass även om man är ”oduktig”.  Bilden är arrangerad! Det är jag som sa till Elin att mata syrran med glass (och jag vet att man ska vänta med röda bär /frukter)

Bebisen älskade den!

Glassen är gjord av avokado, frysta jordgubbar, fryst banan som jag mixade. Den äts direkt med sked i skål eller omfryses som glasspinnar.

I lördags var vi på heldags utflykt på Färentuna och Ekerö och vi blev rörande överrens om att det är så vi vill bo!

Första stoppet var hos Juntras Grönt på Färentuna – där vi åt thailändslunch och blev irriterad av alla getingar!

Tyvärr blev besöket ganska kort och inget inköp, förutom mat. Vi for vidare tillbaka till Ekerö och till en annat ställe, Rosenhill och vi kände  båda två att vi hade kommit hem. Det är så vi ska ha det när vi blir stora. Många hus, olika små kryp in och loppis på en vind. Och på gårdsplanen ska vi ha ett utekök där vi brassar käk.

På vårt ställe ska det finnas olika små hus där man kan gå och smågreja med projekt som aldrig blir klara. Å vad jag vill flytta dit nu.