Jag skrev ett inlägg med två dagar kvar… Nu sitter jag här två dagar efter Asics Stockholm Marathon och kan fortfarande knappt fatta att jag gjorde den tid jag gjorde. Mitt stora mål och “drömtiden” som var att gå under 3.30 fixade jag. Jag fixade den med mer än fyra minuter, drygt fyra (ursäkta språket) jävla minuter!!
I ett USELT väder med spöregn på hela andra varvet. Med en kraftig vind, framför allt på Norr Mälarstrand, där det blåste rätt emot alla oss som kämpade med tunga ben, blöta fötter och kalla dyngsura kläder. Jag har ALDRIG upplevt Norr Mälarstrand så lång, den tog liksom aldrig slut och faktiskt så började jag just där fundera på om jag verkligen skulle orka ända in.. om jag kanske hade gått ut för hårt och hållit ett för högt tempo.
Det var bara att frikoppla pannbenet och koppla ur allt annat när jag gick igenom 35km-passeringen. Bit ihop.. Kör på.. 7km är inte långt – du har ju sprungit fem stycken “7-kilometare” redan… Bara du rundar stadshuset så blir det mindre vind.. Du får snart kaffe – varmt kaffe.. ja det var lite av det jag försökte peppa mig själv med där och då.
Jag tog mig runt Stadshuset och förbi Centralen. På Norra Bantorget satte jag på min musik. En spellista som tog mig uppför Torsgatan, (ja – den går uppför..) uppför Odengatan, (ja – den går också uppför) ner mot Sveavägen (nej – det är inte skönt att springa nedför med tunga ben) på tvärsen på Karlavägen och sen upp mot Stadion (ja – den vägen har definitivt ett motlut). När jag sprang in på Stadion hörde jag inte längre musiken på spellistan, jag såg MÅLET och insåg att det var närmre än vad jag mindes det från förra året. Det är faktiskt ganska snabbt på efter kurvan på bortre långsidan. Typ på hälften om man tänker en 100-meters bana. Otroligt viktigt efter dryga 42 kilometer.
Jag gick i mål på tiden 3.25.45 – jag slog mitt mål med marginal och jag förbättrade förra årets tid med ca 15 minuter. Så jäkla nöjd över det nu när det på riktigt börjar sjunka in. En riktig urladdning och det är många känslor som kommer fram efter en sådan!!
Tycker att ni alla ska läsa Helenas blogg som skildrar hennes upplevelse av loppet. Det ger en bra förståelse för hur alla löpare kämpade och vilka hjältar vi faktiskt är som tog oss igenom ett marathon i skitväder.
Nu återstår det att bestämma sig för om det blir ett tredje Stockholm Marathon nästa år.. Ser ju ut att vara glad på den här bilden vid halvmarapasseringen i alla fall.. så kanske..?! 🙂
Återigen…SÅ imponerad! Det var verkligen inte kul i lördags men SÅ VÄRT DET innanför mållinjen.! Jag tror att vi en gång för alla har definierat “grisväder”. 🙂
Tack finaste Helena!! Hoppas alla läser om kämpainsatsen du gjorde. Ja definitionen är satt och grisvädret vill man inte uppleva igen!!