Ja men det blir väl ett inlägg så här dagen efter mitt tredje Stockholm Marathon.. ett inlägg som helt enkelt summeras med en glädje. En glädje över det vädret som Stockholm bjöd på, över det stöd jag hade av vänner längs vägen och framför allt en glädje över att kunna springa på känsla och att det gick bra. Riktigt bra. Detta trots att jag haft en annan träningsnivå och inte känt samma löpform som tidigare.
Jag gick i mål på stadion med en väldigt bra känsla (självklart var den blandad med trötthet och tunga ben också..) och när jag tittade på klockan så visade det sig vara bara en minut och 45 sekunder från mitt PB från förra året. Min andra mara en bit under 3.30. Och det sköna med den där klockan var att jag faktiskt inte ägnade speciellt mycket tid åt att titta på den under loppet. Ett öga då och då men inte mer. Det gjorde att jag hade fullt fokus på alla ni som hejade. Vissa fick jag ju faktiskt till och med ropa på innan de hejade starkt tillbaka.. 😉
Jag hade sällskap så där fram och tillbaka med en kvinna (visade sig vara en amerikanska) som under andra varvet (efter Västerbron) springer upp vid sidan om mig och säger “You have a lot of fans cheering, that’s awsome”. Så rätt, helt underbart är det och jag är oerhört glad och tacksam för alla er som fanns där och hejade vid sidan av banan. Alla ni som skickat peppande meddelanden. All boost i de sociala medierna där man såklart fiskar lite bekräftelse med inlägg och bilder.. men där jag också gärna vill förmedla hur kul detta faktiskt är. Jag älskar löpningen som träningsform för att den är enkel och ger mig massor av energi och annat bra. Dels i form av en uthålligare och starkare kropp men också mentalt. Att kunna använda kroppen aktivt under en längre tid är häftigt. Det handlar långt ifrån bara om prestationen, mer om känslan och den både fysiska och psykiska kick det ger att genomföra ett längre lopp. Sen är det såklart skönt att känna sig pigg, stark och att det flyter på..
Det kände jag igår. Jag hade en bra dag. Även om 42 kilometer ALLTID är långt och den starka längtan till Stadion ALLTID infinner sig på norr mälarstrand på andra varvet. Det är min mentalt tuffaste sträcka. TROTS att solen sken fint där i år..
Nu tar jag sikte på lite annan träning inför Fjällräven Classic som jag gör med Helena i augusti. Ska bli en fantastisk upplevelse även om jag inte tror vi kommer springa så mycket av sträckan på 11 mil, med packning på ryggen.. Men kanske blir det några löpsteg och därför tänker jag ägna mig mer åt att springa i terräng och nöta en och annan backe framöver.. Tillsammans med lite lagom skön styrketräning 🙂
Avslutar mitt “löpår” med New York Marathon i november.. mitt andra marathon i USA.. och där man också har ett helt fantastiskt stöd runt banan, även om man inte känner någon… THAT’S ALSO AWSOME!!
Grymt jobbat av dig!