Surf the healthy way've

Lidingöloppet 2015

Jag sitter här två dagar efter mitt andra Lidingölopp med lite stela vader.. men ändå förvånansvärt pigg i kroppen!

Vilken underbar lördag det blev på många sätt 🙂 Solen strålade och värmde vid start och under loppet. Luften var klar och fylld av syre, ni vet sån där härlig höstluft. Jag älskar höstluft. Träden vajade lite men det var inte mycket vind. Jag älskar vind. MEN inte när jag springer..

Jag laddade upp med bästa sällskapet (vän och kollega - Sanna) på väg ut till Lidingö, på vallen och bort till startfållan på Koltorps gärde. Vi var (och är nog fortfarande lite förvånade ;-)) över att vi var placerade i startgrupp 3 med tanke på de tider vi har med oss i bagaget från Stockholm Marathon och med min silvermedaljtid på Lidingö från förra året så var jag nästan säker på att jag skulle få sticka på första startskott... Men jag fick hålla mig till 12.50 och placerade mig långt fram i detta startled för att slippa trängas när banan smalnar av. Det funkade bra och faktiskt så var det mer plats i år än förra året, för min del när vi sprang in på första delen av banan, så jag kanske inte är så sur över det längre 🙂
IMG_2688

Min plan var att försöka springa första milen på 45 minuter och gärna den andra med för att sedan ha plusminuter att gå på när den sista milen startar. Första 15 kilometrarna är relativt flacka och det flöt på bra. Jag passerade 10km på 46.06 men då visade min klocka 10,1 så jag höll i stort sett planen. I skogen efter 15 kilometer börjar banprofilen förändras och det blir ett parti som går både upp och ner och där man kommer ur sitt "flow" lite. Jag kände i kroppen att jag legat på bra i första delen av loppet. Lite stum i någon backe men ändå överlag en ganska bra känsla. Backigt är ju alltid tungt så va f*n.. bara att bita ihop och ta i uppför!! Pannben!!

Jag missade att trycka mellantid på andra milen men såg vid vätskan att jag låg bra till även där och tänkte att jag nog kanske fixar att slå min tid från förra året.. men man vågar ju inte riktigt ropa hej.. eftersom det riktigt backiga partiet med de längre backarna börjar just där..

Backen efter vätskan vid 20km är tung. Nästan tyngre än Aborrbacken i alla fall mentalt tycker jag. Den kommer efter att man tagit sig uppför Bosöbackarna och sen sprungit lite utför med ben som börjat bli trötta. Jag fick kämpa upp för denna men fick grymma hejarop av min fina vän Helena som stod där mitt i backen och ropade att jag såg stark ut. Det hjälper. Det hjälper massor och man blir genast lite starkare!

Tänker inte gå in i detalj på hur sista milen fortlöpte för den är tung. Så är det bara. Och Aborrbacken är brant, lång och seg. Det vet alla. Karins backe som kommer efter är inte heller snäll (tack Ann och Christiane för er boost innan den). Men jag hade krafter och jag fick sista energin att räcka till. Vid 29km-passeringen där Silva hade sin station fick jag mer hejarop och lyckades få till ett riktigt #silvafightingface som tog mig mot upploppet. Där hörde jag mitt namn och blev påhejad från flera håll, familjen med mammas stämma i spetsen (som varit ett härligt stöd vid flera ställen efter banan), Helena igen och någon mer... (tack Sanna Åhman för att du gav dig till känna sen :-))

Jag tog mig in i mål på en tid precis under 2.25..
2.24.58 blev den officiella sluttiden och jag är otroligt glad och nöjd över det. Hade inte kunnat drömma om att jag skulle hyfsa till förra årets tid med nästan 5 minuter. Trött, törstig och nästan lite yr tog jag mig framåt i målfållan och slukade fyra muggar vatten (tack mannen som sa damerna först när jag kände panik över att få i mig vätska..) Utanför väntade pappa och syrrans lilla Greta som genast snodde min banan 🙂

Alltid en banantjuv..
FullSizeRender

Som tur var fick jag målgodis av hennes storasyster något senare - EN bil från en hennes påse med Ahlgrens bilar.. ni vet ju att det är svårt att bara äta en av dem... men hon tyckte att det räckte bra för mig och det gjorde det faktiskt! Har alltid lite svårt att få i mig något direkt efter ett lopp.

Nu två dagar senare har jag fått i mig bra med energi och känner mig glad och tacksam över all boost och alla grattis jag fått!! Det är kul att nå sina mål men det är också "kul på vägen" (för att citera Petter) mot målet.

Glöm inte det när ni sätter era mål, de ska vara värda att kämpa för!

IMG_2691