5 mil är långt….

Roberto, han som tipsade om parmesanosten och som allt som oftast slänger sig med uttrycket “Do more of what makes you happy” bjöd med mig på Värnamopolisens 5mil. Jag nappade nästan direkt. Jag brukar normalt sett tröttna på allt som håller på längre än 2timmar. Den lilla bristen i min personlighet samt ett problem med en fot var en anledning till viss tvekan. Men “En hel dag med sällskap av uniformer, najs!”tänkte jag.

I går morse inställde jag mig 07:45 på polishuset i Värnamo och 08:00 gav vi oss av. Inte en enda uniform i sikte men väl ett glatt och smått nervöst gäng som traskade iväg i solskenet. Några vana vandrare och någon som aldrig gått längre än 5km innan (jo, det finns såna i vuxen ålder).

Vid varje 10k fanns en möjlighet att åka bil tillbaka om det blev nödvändigt, kunde ju alltid skylla på min fot 😉 Det finns en trygghet i att kunna skylla på nåt annat än lathet och brist på pannben eller hur?

Men det gick faktiskt galet bra, med foten och med den andra lilla bristen. Mycket trevligt sällskap och vackra omgivningar gör det lättare.

Efter 3mil börjar det dock göra ont lite varstans. En vandrande smärta från midjan och nedåt… Mitt bristande lokalsinne var helt klart till fördel när jag efter drygt 4mil inser att vi mestadels gått kringelikrokar och en rackarns massa omvägar för att närma oss polishuset igen. Mentalt jobbigt att inse att senaste milens traskande tagit oss till samma punkt. Tackar sällskapet som inte upplyste mig om detta.

5,1mil + 10 burpees(i ren desperation över stelheten i kroppen) och 10 timmar senare (inkl kiss/mellis/drick- och omplåstringspauser) kände i alla fall jag mig mer än mätt på promenader. Har ju faktiskt aldrig varit speciellt förtjust i promenader. Efter gårdagen älskar jag löpning ännu lite mer faktiskt 😀

Idag gör jag helst ingenting som innebär fotbeklädnad, kan jag meddela 😉

Påminn mig om detta inför nästa års 5mila marsch. Roberto – ring inte mig, jag ringer dig! Men tack som tusan för att jag fick vara med. Gå 5mil är långt, nu vet jag det…

Jag är mäkta imponerad av de stollarna som vid 3mil hade kraftiga skavsår men som ändå fortsatte. Vad som motiverade dem var “tänker inte ge upp så länge den rökande tanten i täten hänger i” för det visade sig vara så att medelålder damer (med eller utan röka) är mer uthålliga än yngre män….vem är förvånad?

Ägnar dagen åt att titta på mitt diplom, inspektera blåsor på fötterna och gnälla lite över min ledbrutna underkropp. “Do more of what makes you happy” tänk så olika innebörd de orden kan ha… 😀